1. Kameran måste med hela tiden, överallt.
2. Om inte motiven kommer till mig, måste jag komma till motiven. Vilket jag sällan tar mig för att göra. Lägg märke till min fräcka placering av ordet vilket i förra meningen. Vissa skulle kanske tycka att det är grammatiskt fel och inkorrekt och och en klassisk uppvisning i dålig språkännedom. Bah! är var jag säger om det. Jag tycker det låter skojigt.
3. Bloggen måste uppdateras varje dag. Om jag inte uppdaterar den varje dag läggs de uteblivna inläggen på hög tills dess att det känns bara jobbigt och besvärligt och inte ett dugg kul.
4. Hela bloggen har skiftat fokus från att handla om inte just något alls till att bli ett ställe där jag pliktskyldigt lägger upp mina framtvingade alster av alltför ofta endast medioker kvalitet. Det här att inte handla om något alls betyder i mitt fall att jag dels bara vill ha en anledning att skriva i största allmänhet, dels att jag tycker att skrivandet är ett bra sätt att få perspektiv på saker. I och med detta tvångsmässiga fotograferande har jag helt kommit ifrån skrivandet, och dessutom har det jag väl skrivit blivit väldigt mycket tråkigare. Varenda inlägg handlar nästan inte om något annat än dagens bild, och bilder i all ära, men jag vill ändå att det jag skriver ska vara roligt att läsa. Så har det inte riktigt varit på ett tag.
Därför har jag kommit till följande slutsats: Projekt 365 måste avslutas i förtid. Det är för tidskrävande, både att leta motiv och själva uppladdningarna, och dessutom saknar jag skrivandet. Jag kanske hittar på ett nytt projekt istället. Vad sägs om Projekt 52 - en bild i veckan? Det känns rimligare. Mindre tidskrävande att hålla igång, mer tid för exjobb och gammalt hederligt bloggskriveri. Det känns förstås väldigt trist att avsluta det såhär. Särskilt eftersom jag faktiskt har några bilder på lager som bara väntar på att bli uppladdade. Jag laddar upp dem när jag orkar och har tid...
Med det här inlägget kommer endast bild 27. Fisk.
När man ser den här bilden tänker man nog att det där med att mina bilder inte är mer än av medioker kvalitet verkligen inte var någon överdrift. Men! Jag ville ju ha en rolig blogg. Därför lägger jag upp en rolig bild. Detaljer att notera är den blåa fiskens charmerande överbett samt att den rosa fisken sannolikt är fiskvärldens motsvarighet till Quasimodo. Ju mer jag tittar på bilden, desto mindre rolig och mer sorglig blir den dock. Jag tycker synd om framförallt den rosa fisken med sitt bautaöga och tänker att det inte kan vara lätt att vara fisk alla gånger. Extra dåligt samvete får jag när jag tänker på hur jag under veckan som gått fnissat åt stackaren som sin defekt till trots försöker le sitt allra vackraste fiskleende för kameran. Stackars fisk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar