Existentiell klåda

Den 15:e maj fick jag en smärre hjärtattack. Det var sista ansökningsdagen till en doktorandplats och jag och min virriga hjärna hade glömt bort det till den grad att varken CV eller personligt brev var färdigskrivet eller ens påbörjat. Räddningen kom när jag upptäckte att det inte alls var 15:e maj som var sista dagen utan 28:e samma månad. Under dessa två veckor hade jag kunnat författa det perfekta ansökningsbrevet, men istället satt jag i lördags återigen i precis samma situation som tidigare. Två dagar kvar till sista dagen, och keine att skicka in. Ny räddning kom dock, datumet var framflyttat till den första juni! Fem extra värdefulla dagar! Genast påbörjade jag de viktiga förberedelserna inför Eurovision och skrev absolut ingenting mer den dagen.

Idag slår jag upp datorn igen. Först skriver jag klart mitt CV, därefter börjar jag fila på mitt personliga brev. Det är inte direkt det lättaste som finns, så jag går till universitetets hemsida för att läsa annonsen en gång till. Bara det att annonsen inte längre finns kvar. Jag är helt säker på att det stod den första juni och att det idag är den 29:e maj, men jag är också helt säker på att annonsen inte längre finns. Det hela är enormt mystiskt och förutom att jag kastas mellan hopp och förtvivlan så väcks stora existentiella frågor till liv: Om något inte finns på internet, finns det då alls?

...

Jag borde se på fotboll...

... men istället tänker jag på pandor. Det är lite synd om pandorna. Allt de gör är äter, sover och vandrar runt alldeles ensamma bland all sin bambu, och detta samtidigt som hela arten står på randen till undergång.

Att vara panda är nog inte alltid så kul.

The world is sick and we are the doctors.

Jag insåg precis att jag skrivit 27 blogginlägg sammanlagd under 2012. Det är inte så många. Tvärtom är det faktiskt så få att det finns skäl att undra om vad jag skriver ens är en blogg. Jag vet inte vad det annars skulle vara, men 27 inlägg på nästan fem månader är faktiskt inte mycket att skryta med.

Idag sitter jag i Uppsala och skriver på uppsatsen. Som vanligt går det inte så snabbt. När jag läste musikvetenskap var jag ett under av effektivitet, likaså under min tid som sociologistudent. Okej, ett under var kanske att ta i. Men ändå. Nu är jag betydligt mer likt ett under av ineffektivitet. Ett kissnödigt under av ineffektivitet. Kanske är det för att ämnet är större, allvarligare och mer på riktigt. Allting måste bli rätt och välformulerat och korrekt citerat och prestationsångesten över hur bra det måste vara får mig att bli en smula handlingsförlamad. Lite bättre kändes det i onsdags när min handledare inte mindre än tre gånger i snabb följd sade att jag var "brilliant", och det var förstås trevligt att höra även om det inte hade uppsatsen att göra. Det finns få, om alls några, skäl att använda ordet briljant i samma mening som min uppsats.

I övrigt: Har sett finsk film om nazister på månen. Ett mycket lovande ämne, dock är jag inte helt såld på filmen i sin helhet. Betyg: Tre jawohl av fem möjliga, med extra plus i kanten för att Sarah Palin var president.





Så. Åter till uppsatsen.

Nada och inget.

Fortfarande sjuk. Huvudet gör ont. I halsen sitter det en klump. Har absolut ingenting att blogga om. Det mest spännande som hände var att jag gick ut på balkongen en liten stund, men började frysa och gick in igen. Håhå jaja.

Gnäll&gnöl

Det är ohyggligt synd om mig. I söndags fick jag nackspärr och kan numera inte vrida huvudet någonstans alls. Det gör jätteont nästan hela tiden och ingenting hjälper. Och just där, i mitt redan försvarslösa läge, anfaller plötsligt björkarna. Jag vet inte om jag är allergisk men det finns starka skäl att misstänka det. Näsan lider av allvarliga inkontinensbesvär, ögonen kliar, halsen är röd och svullen, och mitt arma huvud känns som det ska explodera vilken sekund som helst. Natten har varit en enda lång plåga och det fanns inga gränser för min glädje när det äntligen började regna. Bara det att regnet inte alls verkar ha hjälpt. Jag mår nästan exakt lika pyton som jag gjorde tidigare, vilket gör det både möjligt och troligt att jag inte alls är allergisk utan sjuk. Ett tillfälle om något att brista ut i ett stort BU.

Ett bra ord.

Uggla.

Teoretisk frihet - att ha rätt att göra något - är verkligen inte samma sak som praktisk frihet - att verkligen kunna göra det.

En bra sak är att jag äntligen tog mig i kragen och demonstrerade på första maj. Det finns kanske femtusen bra anledningar att göra det, varav de flesta på ett eller annat sätt har med borgarna att göra. Det är ju inte direkt någon hemlighet att jag inte har något till övers för blå politik. Svårare att förstå är att någon över huvud taget har det. I grund och botten tror jag inte att en endaste människa långsiktigt gynnas av nyliberal politik.

Den första och bästa anledningen att inte vara blå är hur borgerlig politik i allmänhet och deras skattepolitik i synnerhet utan undantag leder till ökade klyftor, det vill säga ökad ekonomisk ojämlikhet. Högern tycker inte det är något större problem, de menar ju som bekant att var och en är fri att utbilda sig alternativt jobba mer om man inte är nöjd med sin ekonomiska situation. Jag tycker det är lika naivt som totalt verklighetsfrånvänt och rent utav korkat. Ett sådant resonemang förutsätter inte bara att var och en är har förutsättningar att i varje enskild situation ta rationella beslut (vilket många säkert skulle kunna om man bara visste precis alla detaljer i var och en av dessa situationer, något som är i princip omöjligt), utan också att samhället är helt och hållet fritt från sociala strukturer. Varenda människa vet till exempel att barn till akademiker också blir akademiker en vacker dag, medan barn till icke-akademiker mycket mer sällan studerar vidare (och att det mönstret har förstärkts under borgarnas tid vid makten). Var man föds, av vem man föds och till vilket kön kommer påverka ens möjligheter på mängder av olika plan, och att bedriva en politik som låtsas som att sådana sociala strukturer inte finns gör ingenting annat än förstärker just dessa.

För att återgå till det här med klyftor: frihet kräver ett visst mått av ekonomisk jämlikhet. Det mest extrema exemplet är kanske Brasilien, där de enorma ekonomiska klyftorna gör att varken rika eller fattiga är fria - de fattiga för att de helt enkelt är för fattiga för att kunna göra något direkt alls, och de rika för att det är för farligt för dem att gå utanför sina meterhöga murar de tvingats bygga. Nu bor vi förstås inte i Brasilien, men klyftorna finns här med, och enligt OECD växer de dessutom tillsammans med de andra skandinaviska länderna snabbast av alla. Nu råkar det ju vara så att ekonomiska klyftor är ett område som det forskats en hel del på under lång tid i olika delar av världen. Det har gång på gång visats att det går alldeles utmärkt att korrelera ohälsotal med ekonomiska klyftor, brottslighet, missbruk, etc etc. Någon vill kanske infoga att man blir gladare och nöjdare med ökat välstånd, och jovisst - men bara fram till den nivån som vi låg på under 1950-talet. Jag tror att jag kan förstå att det verkar väldans trevligt att ha gott om pengar, men quite frankly så är det knappast värt det. Varken för de rika själva, för de fattiga, eller för samhället i stort.

Frihet skulle för övrigt kunna utnämnas till 2000-talets mest urholkade ord. Vi har frihet att välja var vi vill få vård (vilket leder till att privata kliniker bara erbjuder vård till de lätta och lönsamma patienterna medan de som är i störst behov av hjälp remitteras vidare, med försenade behandlingar som följd). Det står var och en fritt att öppna apotek och sedan bara sälja det som är mest lönsamt, medan det gamla hederliga Apoteket också ska försöka ha hemma mer sällsynta och mindre lönsamma mediciner. En smula orättvist och inte särskilt mycket konkurrens på lika villkor, kan man tycka. Man kan också tycka att det är askorkat och försämrar tillgängligheten för dem som faktiskt behöver sina mediciner mest men har svårt att åka runt hur som helst. Pensionärer och handikappade för att ta två inte helt random exempel. Vi är också fria att starta äldreboenden, låta de äldre svälta och själva ägna oss åt avancerad skatteplanering. Kan så vara att man också är fri att välja var man faktiskt vill bo när man blivit gammal, men det förutsätter ju att man är pigg nog för sådana val, alternativt har någon som kan välja åt en.

Sverige är just nu det landet i hela världen (med "avancerad ekonomi" bör tilläggas) där liberaliseringen går snabbast. Det här skulle man kunna skriva hur mycket som helst om, men jag nöjer mig med ett krasst konstaterande att vad dessa avregleringar faktiskt innebär är att vinsterna privatiseras medan förlusterna socialiseras, det vill säga lämnas över till oss vanliga dödliga medborgare.

Allt det här demonstrerade jag mot, när en fågel plötsligt bajsade mig i huvudet.