Jag ringde till försäkringsbolaget igen.
- Ring. Ring!
- Hej, vad kan jag hjälpa dig med?
- Hej! Jag har ett pågående ärende hos er!
(tystnad)
- Vad gäller det?
- Min cykel. Den är stulen.
- Okej. Då ska jag koppla dig vidare till en skadehandläggare.
- Det låter bra.
- Under tiden, kan jag fråga dig vad du har för försäkringar?
- Va?
- Vi kan se efter om du har alla försäkringar du behöver.
- Nej! Nej!
- Vad har du för försäkring idag?
- Nej! Jag vet inte! Jag vet inte!!
- Vill ha ha hjälp med att se över dina försäkringar?
- Nej! Jag vill inte!
- Nähe.. Då kopplar jag dig vidare då.. Hör av dig om du ändrar dig!
- Ring. Ring. Tiotusen ring.
- Hej, vad kan jag hjälpa dig med?
- Min cykel är stulen. Mitt kvitto är borta.
- No problem!
Och så enkelt var det! Nästan i alla fall. Det visade sig nämligen att eftersom försäkringen inte stod på mig så kunde inte heller några pengar betalas ut till mig.
- Vi kan göra såhär att du kollar upp kontonumret till den som försäkringen står på och så mejlar du det till mig.
- Okej. Det blir bra. Jag gör det på en gång.
- Glöm inte att skriva ditt försäkringsfallsnummer i mailet.
- Nejdå. Okej. Tack och hej!
Därefter kollar jag upp numret. Easy peasy. Och därefter kommer jag på att jag inte tagit karlns mailadress. Ytterligare tjugo minuters telefonkö och en kvarts förklaringar att se fram emot alltså tänkte jag dystert. Men precis när jag skulle börja dunka huvudet mot väggen så får jag ett sms. Det är försäkringskillen. Han hade också kommit på att jag inte fick något mail, kollat upp mitt nummer, och skickade ett sms där det stod att han precis mailat mig sin adress.
Min tro på försäkringssbolagens goda vilja steg med ungefär 769% och världen tycks vara en lite bättre plats.
20110829
Förlåt alla mina före detta dagisbarn!
En gång för länge sedan jobbade jag på dagis. Det var bland det värsta jag har gjort och må jag aldrig behöva göra det igen. Lite för att jag inte var i närheten av så organiserad som man behöver vara för att vara en effektiv dagisfröken, mycket för att jag inte alls kunde göra så mycket som jag ville och borde gjort för barnen. Missförstå mig rätt, jag var en snäll dagisfröken som tog hand om dem efter bästa förmåga. Dock räcker inte alltid bästa förmåga sådär jättelångt.
Det är två saker som jag inte kan glömma. Den ena är att det fanns flera barn som inte bara mådde dåligt, utan riktigt uselt. Barn som vi misstänkte utsattes för såväl fysisk som psykisk misshandel, och barn som vi visste blev utsatta, som kom med blåmärken på sina små kroppar och strypmärken runt halsen. Barn som vi varje dag tvingades skicka hem igen till deras misshandlande föräldrar. Jodå, vi anmälde. Och nästa vecka anmälde vi igen. Och igen. Och ett halvår senare hade ingenting hänt. Jag intalar mig att det inte fanns något mer jag kunde gjort, och jag vet ju inte säkert hur det gick för barnen i fråga, men förmodligen gick det dåligt. Ett av dem såg jag på stan ett par år senare, tillsammans med sin misshandlande pappa.
Den andra saken handlade om genus. För mig känns det självklart att varje barn ska uppmuntras i det som barnet tycker är kul och är duktig på. Lite extra självklart känns det att vara uppmärksam på sin egen reaktion när barnet gör såkallade typiska tjej- eller killgrejer. Varför börjar flickor plötsligt hänga i köksavdelningen med dockor och varifrån kommer killarnas besatthet kring bilar? Vad är mitt eget bidrag? Just i den delen av genusfrågan tror jag att jag är ganska oskyldig - däremot stod en annan av lärarna och suckade förtjust varje gång någon av pojkarna på något sätt nämnde ämnet bil. En bil på gatan, en leksaksbil, familjens bil... Barnen tittade på henne och hon log uppmuntrande och bilfascinationen tog ny fart. Och hon tyckte det bara var SÅ fantastiskt att pojkar verkligen hade en bilgen. En bilgen! Ett annat av hennes favoritämnen var kläder och bantning. Hon stack inte under stol med att hon tyckte att jag var tjock. Hon stack inte under stol med att hon själv var tjock heller för den delen. Inte för att någon av oss var det, men ingen av oss var lika mager som hennes dotter. Dottern, denna undersköna nymf, var allt som en tjej ska vara. Vilket i princip betydde smal och snygg och inte så väldigt mycket mer. Det här sade hon mer eller mindre tydligt framför barnen vid flera tillfällen. Jag vet inte om hon förstod att de förstod, men efter en sådär 20 år i branchen tycker jag ändå att hon borde fattat att bantning och skönhetsideal kanske inte är riktigt lämpliga ämnen runt ett gäng treåringar. Dessutom förstod de i allra högsta grad vad hon pratade om. Flera gånger i veckan dök ämnet upp vid mitt lunchbord.
- Jag tycker om tårta! På lördag ska jag få äta tårta! Men man ska inte äta tårta. Då blir man tjock. Det är fint att vara smal. Men jag tycker om tårta. Jag ska inte äta så mycket. Jag vill vara smal.
Hur som helst. Jag gjorde mitt bästa för att varken uppmuntra överdriven bilbesatthet eller viktbesatthet. Men den som nu tror att jag var en fantastisk genusmedveten fröken måste jag tyvärr göra besviken. Hur mycket jag än tänkte på genus så behandlade jag inte flickor och pojkar likadant. Det skär i mitt feministiska hjärta, men så var det. Det märktes nog mest i stressiga situationer, som när vi skulle fixa lunch, ta på eller ta av ytterkläder eller åka någonstans. I alla dessa situationer fick tjejerna ta mer eget ansvar, medan killarna fick mer uppmärksamhet. För min del berodde det på att jag är hemskt dålig på alla slags praktiska saker och jag var tacksam för varje liten sak som barnen kunde klara utan min hjälp. Inte helt överraskande så var tjejerna duktigare på det mesta, och tack vare (eller på grund av) det fick de också klara sig själva. Killarna däremot behövde hjälp med allt. De kunde till exempel inte ta på sig vantarna själva, och då var det såklart i första hand de som fick hjälp med det. Att hjälpa tjejerna som kunde fixa det på egen hand var slöseri med tid, och tid var ju verkligen inte något jag hade för mycket av. Så samtidigt som tjejerna blev duktigare och duktigare så blev killarna inte varken bättre eller sämre. Såklart, när de inte behövde träna och kunde förvänta sig uppassning.
Samma sak vid luncherna eller vid utflykter. Flickorna var lugna och pålitliga och fick förtroendet att i ganska hög utrsträckning klara sig själva, medan killarna behövde vaktas så de inte hittade på något bus. Självklart visste det om det. Och självklart busade de just därför. Vi vaktade dem för att de var busiga, alltså busade de. En busig tjej hade nog mest mötts med besvikelse, för att man förväntade sig så mycket mer av henne. Så därför busar hon inte.
I all den hemska och konstanta stress som jag inte alls kunde hantera så tackade jag min lyckliga stjärna för alla små lugna och pålitliga tjejer. Utan dem hade kaoset varit totalt och jag hade inte haft en chans att hålla reda på alla små vilda och opålitliga pojkar. Och samtidigt vet jag ju att jag gjorde alla en björntjänst. Tjejerna fick mindre uppmärksamhet trots att det var vad de allra mest förtjänade, medan killarna blev väldigt mycket mindre kompetenta små barn än de skulle kunnat ha vara. Med mera tid och mindre stress hade jag tvingat killarna att kämpa med vantarna tills de fattade hur man gjorde. Jag hade låtit dem springa runt på gården tills de insett att de skulle haft mycket roligare om de följt med in. De hade fått skala sina potatisar och bära bort sin disk, även om det flög matrester över hela köket. Men har man väldigt lite tid och väldigt många barn så går det bara inte att vänta. Allt måste hända snabbt. Och då är det väldigt enkelt att falla in i könsrollsmönster. Bara för att det är så enkelt.
Jag tänker aldrig mer jobba på dagis, men det känns ju inte helt osannolikt att jag en eller annan dag kommer stå öga mot öga med ett igen. Om jag någonsin får egna barn så ska jag se till att dagispersonalen har vett att undvika allt prat om bilgener och platta magar. Dessutom hoppas jag att de kommer att vara lika duktiga på genus i praktiken som i teorin, det vill säga inte alls som jag.
Jag vet inte riktigt vad jag ville komma. Kanske till att genus är typ det viktigaste ever. För det är det. Bland det viktigaste ever i alla fall. Klimatförändringar är inte heller så bra. Men det behövde jag inte tampas med på dagis.
Nu kommer en bild på en panda.
Det är två saker som jag inte kan glömma. Den ena är att det fanns flera barn som inte bara mådde dåligt, utan riktigt uselt. Barn som vi misstänkte utsattes för såväl fysisk som psykisk misshandel, och barn som vi visste blev utsatta, som kom med blåmärken på sina små kroppar och strypmärken runt halsen. Barn som vi varje dag tvingades skicka hem igen till deras misshandlande föräldrar. Jodå, vi anmälde. Och nästa vecka anmälde vi igen. Och igen. Och ett halvår senare hade ingenting hänt. Jag intalar mig att det inte fanns något mer jag kunde gjort, och jag vet ju inte säkert hur det gick för barnen i fråga, men förmodligen gick det dåligt. Ett av dem såg jag på stan ett par år senare, tillsammans med sin misshandlande pappa.
Den andra saken handlade om genus. För mig känns det självklart att varje barn ska uppmuntras i det som barnet tycker är kul och är duktig på. Lite extra självklart känns det att vara uppmärksam på sin egen reaktion när barnet gör såkallade typiska tjej- eller killgrejer. Varför börjar flickor plötsligt hänga i köksavdelningen med dockor och varifrån kommer killarnas besatthet kring bilar? Vad är mitt eget bidrag? Just i den delen av genusfrågan tror jag att jag är ganska oskyldig - däremot stod en annan av lärarna och suckade förtjust varje gång någon av pojkarna på något sätt nämnde ämnet bil. En bil på gatan, en leksaksbil, familjens bil... Barnen tittade på henne och hon log uppmuntrande och bilfascinationen tog ny fart. Och hon tyckte det bara var SÅ fantastiskt att pojkar verkligen hade en bilgen. En bilgen! Ett annat av hennes favoritämnen var kläder och bantning. Hon stack inte under stol med att hon tyckte att jag var tjock. Hon stack inte under stol med att hon själv var tjock heller för den delen. Inte för att någon av oss var det, men ingen av oss var lika mager som hennes dotter. Dottern, denna undersköna nymf, var allt som en tjej ska vara. Vilket i princip betydde smal och snygg och inte så väldigt mycket mer. Det här sade hon mer eller mindre tydligt framför barnen vid flera tillfällen. Jag vet inte om hon förstod att de förstod, men efter en sådär 20 år i branchen tycker jag ändå att hon borde fattat att bantning och skönhetsideal kanske inte är riktigt lämpliga ämnen runt ett gäng treåringar. Dessutom förstod de i allra högsta grad vad hon pratade om. Flera gånger i veckan dök ämnet upp vid mitt lunchbord.
- Jag tycker om tårta! På lördag ska jag få äta tårta! Men man ska inte äta tårta. Då blir man tjock. Det är fint att vara smal. Men jag tycker om tårta. Jag ska inte äta så mycket. Jag vill vara smal.
Hur som helst. Jag gjorde mitt bästa för att varken uppmuntra överdriven bilbesatthet eller viktbesatthet. Men den som nu tror att jag var en fantastisk genusmedveten fröken måste jag tyvärr göra besviken. Hur mycket jag än tänkte på genus så behandlade jag inte flickor och pojkar likadant. Det skär i mitt feministiska hjärta, men så var det. Det märktes nog mest i stressiga situationer, som när vi skulle fixa lunch, ta på eller ta av ytterkläder eller åka någonstans. I alla dessa situationer fick tjejerna ta mer eget ansvar, medan killarna fick mer uppmärksamhet. För min del berodde det på att jag är hemskt dålig på alla slags praktiska saker och jag var tacksam för varje liten sak som barnen kunde klara utan min hjälp. Inte helt överraskande så var tjejerna duktigare på det mesta, och tack vare (eller på grund av) det fick de också klara sig själva. Killarna däremot behövde hjälp med allt. De kunde till exempel inte ta på sig vantarna själva, och då var det såklart i första hand de som fick hjälp med det. Att hjälpa tjejerna som kunde fixa det på egen hand var slöseri med tid, och tid var ju verkligen inte något jag hade för mycket av. Så samtidigt som tjejerna blev duktigare och duktigare så blev killarna inte varken bättre eller sämre. Såklart, när de inte behövde träna och kunde förvänta sig uppassning.
Samma sak vid luncherna eller vid utflykter. Flickorna var lugna och pålitliga och fick förtroendet att i ganska hög utrsträckning klara sig själva, medan killarna behövde vaktas så de inte hittade på något bus. Självklart visste det om det. Och självklart busade de just därför. Vi vaktade dem för att de var busiga, alltså busade de. En busig tjej hade nog mest mötts med besvikelse, för att man förväntade sig så mycket mer av henne. Så därför busar hon inte.
I all den hemska och konstanta stress som jag inte alls kunde hantera så tackade jag min lyckliga stjärna för alla små lugna och pålitliga tjejer. Utan dem hade kaoset varit totalt och jag hade inte haft en chans att hålla reda på alla små vilda och opålitliga pojkar. Och samtidigt vet jag ju att jag gjorde alla en björntjänst. Tjejerna fick mindre uppmärksamhet trots att det var vad de allra mest förtjänade, medan killarna blev väldigt mycket mindre kompetenta små barn än de skulle kunnat ha vara. Med mera tid och mindre stress hade jag tvingat killarna att kämpa med vantarna tills de fattade hur man gjorde. Jag hade låtit dem springa runt på gården tills de insett att de skulle haft mycket roligare om de följt med in. De hade fått skala sina potatisar och bära bort sin disk, även om det flög matrester över hela köket. Men har man väldigt lite tid och väldigt många barn så går det bara inte att vänta. Allt måste hända snabbt. Och då är det väldigt enkelt att falla in i könsrollsmönster. Bara för att det är så enkelt.
Jag tänker aldrig mer jobba på dagis, men det känns ju inte helt osannolikt att jag en eller annan dag kommer stå öga mot öga med ett igen. Om jag någonsin får egna barn så ska jag se till att dagispersonalen har vett att undvika allt prat om bilgener och platta magar. Dessutom hoppas jag att de kommer att vara lika duktiga på genus i praktiken som i teorin, det vill säga inte alls som jag.
Jag vet inte riktigt vad jag ville komma. Kanske till att genus är typ det viktigaste ever. För det är det. Bland det viktigaste ever i alla fall. Klimatförändringar är inte heller så bra. Men det behövde jag inte tampas med på dagis.
Nu kommer en bild på en panda.
20110825
Men de var faktiskt jättetrevliga. På riktigt.
- Hej, du har kommit till försäkringsbolaget. Alla våra handläggare är tyvärr upptagna just nu men vi arbetar så snabbt vi kan.
- Ring. Ring. Ring.
- Du står fortfarande i kö. Du vet väl att du kan anmäla en skada på vår hemsida?
- Ring. Ring. Ring.
- Du står fortfarande i kö. Kön är kanske jättelång, eller så är den jättekort. Vi tänker inte säga vilket så du kan lika gärna få vänta i fem minuter som i en halvtimme och du kan inte göra något annat under tiden.
- Ring. Ring. Ring.
- Du står fortfarande i kö. Du vet väl att du kan anmäla en skada på vår hemsida? Under tiden kan du fundera över om en skada är synonymt med stöld och om det går att anmäla en stulen cykel på hemsidan. Du kan också fundera över om du vid den höga ålder 29 är för gammal för att förstå dig på internet eller varför du inte fattar hur man gör.
- Ring. Ring. Tiotusen ring.
- Hej!
- Hej!
- Jag kopplar dig vidare.
- Okej.
- Tiotusen nya ring.
- Hej! Vad vill du ha hjälp med?
- Va?
- Jag kopplar dig vidare.
- Tiotusen nya ring.
- Hej!
- Hejsan! Min cykel är stulen!
- Vad är ditt personnummer? Oj, du har ju ingen försäkring. Nej, du behöver inget försäkringsnummer utan personnumret till den som försäkringen står på. Ajdå, personnumret har du glömt? Okej, vi försöker ändå. Ja, här är den. Nej, du finns inte nämnd i försäkringen. Men okej, vi skriver in dig.
- Tack snälla försäkringsbolaget.
- Vad har du för personnummer?
- XXXXXX XXXX
- Okej. ... Kan du säga personnumret igen?
- XXXXXX XXXX
- Okej, tack. ... Förlåt, kan du säga det igen?
- XXXXXX XXXX
- Okej. Så. Vad har din cykel för märke?
- DBS.
- Har den något namn?
- Öh.. Jag kallade den Urban...
...
...
(en halvtimme senare)
- Ja... Nu har du sagt alla siffror och allt som behövs. Du kommer att få, i bästa fall 1750 kr, vilket är alltså ungefär 35% av en ny cykel. Om du har kvar kvittot alltså. Jag behöver bara kvittonumret.
- Uhm... Det finns inget nummer här. Jag har ett värdebevis- och kvittenspapper.
- Jaha... Men du behöver kvittot du fick när du köpte cykeln. Det där lilla pappret som är ungefär 2x2 cm stort och som du alltid stoppar i fickan tills fickorna är så fulla så att du slänger bort alltsammans i form av en knölig kvittoboll.
- Åh, det. Ja... Jag måste nog få återkomma...
Så. Uppdrag anmäl cykeln stulen till försäkringsbolaget: Fail.
- Ring. Ring. Ring.
- Du står fortfarande i kö. Du vet väl att du kan anmäla en skada på vår hemsida?
- Ring. Ring. Ring.
- Du står fortfarande i kö. Kön är kanske jättelång, eller så är den jättekort. Vi tänker inte säga vilket så du kan lika gärna få vänta i fem minuter som i en halvtimme och du kan inte göra något annat under tiden.
- Ring. Ring. Ring.
- Du står fortfarande i kö. Du vet väl att du kan anmäla en skada på vår hemsida? Under tiden kan du fundera över om en skada är synonymt med stöld och om det går att anmäla en stulen cykel på hemsidan. Du kan också fundera över om du vid den höga ålder 29 är för gammal för att förstå dig på internet eller varför du inte fattar hur man gör.
- Ring. Ring. Tiotusen ring.
- Hej!
- Hej!
- Jag kopplar dig vidare.
- Okej.
- Tiotusen nya ring.
- Hej! Vad vill du ha hjälp med?
- Va?
- Jag kopplar dig vidare.
- Tiotusen nya ring.
- Hej!
- Hejsan! Min cykel är stulen!
- Vad är ditt personnummer? Oj, du har ju ingen försäkring. Nej, du behöver inget försäkringsnummer utan personnumret till den som försäkringen står på. Ajdå, personnumret har du glömt? Okej, vi försöker ändå. Ja, här är den. Nej, du finns inte nämnd i försäkringen. Men okej, vi skriver in dig.
- Tack snälla försäkringsbolaget.
- Vad har du för personnummer?
- XXXXXX XXXX
- Okej. ... Kan du säga personnumret igen?
- XXXXXX XXXX
- Okej, tack. ... Förlåt, kan du säga det igen?
- XXXXXX XXXX
- Okej. Så. Vad har din cykel för märke?
- DBS.
- Har den något namn?
- Öh.. Jag kallade den Urban...
...
...
(en halvtimme senare)
- Ja... Nu har du sagt alla siffror och allt som behövs. Du kommer att få, i bästa fall 1750 kr, vilket är alltså ungefär 35% av en ny cykel. Om du har kvar kvittot alltså. Jag behöver bara kvittonumret.
- Uhm... Det finns inget nummer här. Jag har ett värdebevis- och kvittenspapper.
- Jaha... Men du behöver kvittot du fick när du köpte cykeln. Det där lilla pappret som är ungefär 2x2 cm stort och som du alltid stoppar i fickan tills fickorna är så fulla så att du slänger bort alltsammans i form av en knölig kvittoboll.
- Åh, det. Ja... Jag måste nog få återkomma...
Så. Uppdrag anmäl cykeln stulen till försäkringsbolaget: Fail.
20110822
Jag tycker det är för tidigt med höst, men allt blir bättre med piffiga paraplyn.
Idag trodde jag att min nya kurs började. Det visade sig dock att det gjorde den inte alls och helt plötsligt fick jag en bonusvecka att nästan vara ledig på. Tjo! Istället ska jag jobba lite extra OCH SKRIVA KLART DEN DÄR UPPSATSEN SOM BARA INTE VILL SAMARBETA. Hur svårt är det att skriva fem sidor liksom? Omöjligt tycks ligga närmast den sorgliga sanningen. Varje gång jag försöker skriva om något så visar det sig att jag missat något jätteviktigt och allt jag skrivit fram tills dess är inte alls det jag borde ha skrivit. Ju mer jag jobbar på den, desto kortare blir den. Uppsatsjekeln. Ynk.
Sommaren verkar slut, blodstenen är inte längre min, det är mycket som är lite sorgligt. Tur att jag har popcorn. Popcorn och ett prickigt paraply.
Sommaren verkar slut, blodstenen är inte längre min, det är mycket som är lite sorgligt. Tur att jag har popcorn. Popcorn och ett prickigt paraply.
20110818
Eine neue lista
Blodstenslägenheten är halvtom och halvstädad. Den är sig inte lik och kommer aldrig mer att vara det heller, och ändå luktar det hemma varje gång jag kommer dit. Det känns sorgligt. Jag tycker inte alls om att flytta.
Saker som jag tycker bättre om:
Saker som jag tycker bättre om:
- Gula kjolar
- Arga fåglar
- Skeptiska fåglar
- U-svängar inslagna i folie
- Söffor
20110816
Om en vecka kanske jag börjar träna. Kanske.
Marabou och te till frukost. Marabou och te till lunch. Min semester fylls med choklad och te. Sämre semestrar kan man ha. Man kan dock även ha mer lugna och stressfria semestrar. Tre uppsatser ska skrivas, en lägenhet ska tömmas, städas och hyras ut... Allt under loppet av en ynka vecka. Det är en ganska kort semester. För kort om du frågar mig.
Saker som man borde göra på en semester (och som jag inte kommer att göra):
För övrigt saknar jag min cykel. Jättemycket. Böl.
Saker som man borde göra på en semester (och som jag inte kommer att göra):
- Åka på en liten (eller stor) resa
- Spela civ
- Bada lite
- Se ett hav
För övrigt saknar jag min cykel. Jättemycket. Böl.
20110808
Internet fungerar!
Jag skriver uppsats. Klockan är åtta minuter över ett och jag skriver uppsats. Uppsatsen borde varit klar för länge sedan, men en massa annat kom ivägen. Ett sommarlov till exempel.
Till sällskap har jag en blomfluga med dödslängtan. Det tycks vara en åkomma som är relativt vanlig bland blomflugor. De tar sina små flugliv i spillt vatten, i smör, i allt de kan komma över. Ställer man fram ett glas vin så blir det snabbt populärt, med ett stort antal alkoholrelaterade drunkningsolyckor som följd. Jag tycker det verkar som att de flesta blomflugor är latenta alkoholister.
Just den här flugan vill bli mosad. Den sätter sig om och om igen på tangentbordet och nästan ber om att jag ska mosa den. Det gör jag inte. Lite för att jag tycker synd om den, lite för att jag inte vill ha blomflugemos på min dator. Mest för att jag tycker synd om den. Ibland gör den små halvhjärtade anfall mot min näsa och försöker få mig att inhalera den, för att sedan sakta få tyna bort i mina lungor. Det går jag inte heller med på. Jag viftar bort den med fast hand. Jag vill gärna hålla den i livet, jag vet inte varför, men det känns rätt. Jag ser kärleksfullt på min blomfluga. Blomflugan dunkar ångestfyllt sitt lilla flughuvud mot skärmen.
Hundar jag har sett i helgen:
En dalmatiner
En liten terrier
En irländsvarghund på internet
En airdale, också på internet
Två ganska små
Brian i Family Guy
Till sällskap har jag en blomfluga med dödslängtan. Det tycks vara en åkomma som är relativt vanlig bland blomflugor. De tar sina små flugliv i spillt vatten, i smör, i allt de kan komma över. Ställer man fram ett glas vin så blir det snabbt populärt, med ett stort antal alkoholrelaterade drunkningsolyckor som följd. Jag tycker det verkar som att de flesta blomflugor är latenta alkoholister.
Just den här flugan vill bli mosad. Den sätter sig om och om igen på tangentbordet och nästan ber om att jag ska mosa den. Det gör jag inte. Lite för att jag tycker synd om den, lite för att jag inte vill ha blomflugemos på min dator. Mest för att jag tycker synd om den. Ibland gör den små halvhjärtade anfall mot min näsa och försöker få mig att inhalera den, för att sedan sakta få tyna bort i mina lungor. Det går jag inte heller med på. Jag viftar bort den med fast hand. Jag vill gärna hålla den i livet, jag vet inte varför, men det känns rätt. Jag ser kärleksfullt på min blomfluga. Blomflugan dunkar ångestfyllt sitt lilla flughuvud mot skärmen.
Hundar jag har sett i helgen:
En dalmatiner
En liten terrier
En irländsvarghund på internet
En airdale, också på internet
Två ganska små
Brian i Family Guy
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)