Inskickat: Ansökan till doktorandtjänst.
Min första doktorandansökan. Det känns lite läskigt. Lite bra känns det förstås också. Fast just nu mest läskigt. Och något mer... Jo. Det känns vuxet. Och det känns också läskigt. Fast också lite bra.
Ord som i detta inlägg upprepats till smärtgränsen: Det. Känns. Lite. Bra. Fast. Också. Läskigt.
Ord som skulle kunna användas oftare i största allmänhet: Kälkborgarpoltergeist.
20120601
20120529
Existentiell klåda
Den 15:e maj fick jag en smärre hjärtattack. Det var sista ansökningsdagen till en doktorandplats och jag och min virriga hjärna hade glömt bort det till den grad att varken CV eller personligt brev var färdigskrivet eller ens påbörjat. Räddningen kom när jag upptäckte att det inte alls var 15:e maj som var sista dagen utan 28:e samma månad. Under dessa två veckor hade jag kunnat författa det perfekta ansökningsbrevet, men istället satt jag i lördags återigen i precis samma situation som tidigare. Två dagar kvar till sista dagen, och keine att skicka in. Ny räddning kom dock, datumet var framflyttat till den första juni! Fem extra värdefulla dagar! Genast påbörjade jag de viktiga förberedelserna inför Eurovision och skrev absolut ingenting mer den dagen.
Idag slår jag upp datorn igen. Först skriver jag klart mitt CV, därefter börjar jag fila på mitt personliga brev. Det är inte direkt det lättaste som finns, så jag går till universitetets hemsida för att läsa annonsen en gång till. Bara det att annonsen inte längre finns kvar. Jag är helt säker på att det stod den första juni och att det idag är den 29:e maj, men jag är också helt säker på att annonsen inte längre finns. Det hela är enormt mystiskt och förutom att jag kastas mellan hopp och förtvivlan så väcks stora existentiella frågor till liv: Om något inte finns på internet, finns det då alls?
...
Idag slår jag upp datorn igen. Först skriver jag klart mitt CV, därefter börjar jag fila på mitt personliga brev. Det är inte direkt det lättaste som finns, så jag går till universitetets hemsida för att läsa annonsen en gång till. Bara det att annonsen inte längre finns kvar. Jag är helt säker på att det stod den första juni och att det idag är den 29:e maj, men jag är också helt säker på att annonsen inte längre finns. Det hela är enormt mystiskt och förutom att jag kastas mellan hopp och förtvivlan så väcks stora existentiella frågor till liv: Om något inte finns på internet, finns det då alls?
...
20120519
Jag borde se på fotboll...
... men istället tänker jag på pandor. Det är lite synd om pandorna. Allt de gör är äter, sover och vandrar runt alldeles ensamma bland all sin bambu, och detta samtidigt som hela arten står på randen till undergång.
Att vara panda är nog inte alltid så kul.
20120518
The world is sick and we are the doctors.
Jag insåg precis att jag skrivit 27 blogginlägg sammanlagd under 2012. Det är inte så många. Tvärtom är det faktiskt så få att det finns skäl att undra om vad jag skriver ens är en blogg. Jag vet inte vad det annars skulle vara, men 27 inlägg på nästan fem månader är faktiskt inte mycket att skryta med.
Idag sitter jag i Uppsala och skriver på uppsatsen. Som vanligt går det inte så snabbt. När jag läste musikvetenskap var jag ett under av effektivitet, likaså under min tid som sociologistudent. Okej, ett under var kanske att ta i. Men ändå. Nu är jag betydligt mer likt ett under av ineffektivitet. Ett kissnödigt under av ineffektivitet. Kanske är det för att ämnet är större, allvarligare och mer på riktigt. Allting måste bli rätt och välformulerat och korrekt citerat och prestationsångesten över hur bra det måste vara får mig att bli en smula handlingsförlamad. Lite bättre kändes det i onsdags när min handledare inte mindre än tre gånger i snabb följd sade att jag var "brilliant", och det var förstås trevligt att höra även om det inte hade uppsatsen att göra. Det finns få, om alls några, skäl att använda ordet briljant i samma mening som min uppsats.
I övrigt: Har sett finsk film om nazister på månen. Ett mycket lovande ämne, dock är jag inte helt såld på filmen i sin helhet. Betyg: Tre jawohl av fem möjliga, med extra plus i kanten för att Sarah Palin var president.
Så. Åter till uppsatsen.
Idag sitter jag i Uppsala och skriver på uppsatsen. Som vanligt går det inte så snabbt. När jag läste musikvetenskap var jag ett under av effektivitet, likaså under min tid som sociologistudent. Okej, ett under var kanske att ta i. Men ändå. Nu är jag betydligt mer likt ett under av ineffektivitet. Ett kissnödigt under av ineffektivitet. Kanske är det för att ämnet är större, allvarligare och mer på riktigt. Allting måste bli rätt och välformulerat och korrekt citerat och prestationsångesten över hur bra det måste vara får mig att bli en smula handlingsförlamad. Lite bättre kändes det i onsdags när min handledare inte mindre än tre gånger i snabb följd sade att jag var "brilliant", och det var förstås trevligt att höra även om det inte hade uppsatsen att göra. Det finns få, om alls några, skäl att använda ordet briljant i samma mening som min uppsats.
I övrigt: Har sett finsk film om nazister på månen. Ett mycket lovande ämne, dock är jag inte helt såld på filmen i sin helhet. Betyg: Tre jawohl av fem möjliga, med extra plus i kanten för att Sarah Palin var president.
Så. Åter till uppsatsen.
20120510
Nada och inget.
Fortfarande sjuk. Huvudet gör ont. I halsen sitter det en klump. Har absolut ingenting att blogga om. Det mest spännande som hände var att jag gick ut på balkongen en liten stund, men började frysa och gick in igen. Håhå jaja.
20120509
Gnäll&gnöl
Det är ohyggligt synd om mig. I söndags fick jag nackspärr och kan numera inte vrida huvudet någonstans alls. Det gör jätteont nästan hela tiden och ingenting hjälper. Och just där, i mitt redan försvarslösa läge, anfaller plötsligt björkarna. Jag vet inte om jag är allergisk men det finns starka skäl att misstänka det. Näsan lider av allvarliga inkontinensbesvär, ögonen kliar, halsen är röd och svullen, och mitt arma huvud känns som det ska explodera vilken sekund som helst. Natten har varit en enda lång plåga och det fanns inga gränser för min glädje när det äntligen började regna. Bara det att regnet inte alls verkar ha hjälpt. Jag mår nästan exakt lika pyton som jag gjorde tidigare, vilket gör det både möjligt och troligt att jag inte alls är allergisk utan sjuk. Ett tillfälle om något att brista ut i ett stort BU.
20120505
20120503
Teoretisk frihet - att ha rätt att göra något - är verkligen inte samma sak som praktisk frihet - att verkligen kunna göra det.
En bra sak är att jag äntligen tog mig i kragen och demonstrerade på första maj. Det finns kanske femtusen bra anledningar att göra det, varav de flesta på ett eller annat sätt har med borgarna att göra. Det är ju inte direkt någon hemlighet att jag inte har något till övers för blå politik. Svårare att förstå är att någon över huvud taget har det. I grund och botten tror jag inte att en endaste människa långsiktigt gynnas av nyliberal politik.
Den första och bästa anledningen att inte vara blå är hur borgerlig politik i allmänhet och deras skattepolitik i synnerhet utan undantag leder till ökade klyftor, det vill säga ökad ekonomisk ojämlikhet. Högern tycker inte det är något större problem, de menar ju som bekant att var och en är fri att utbilda sig alternativt jobba mer om man inte är nöjd med sin ekonomiska situation. Jag tycker det är lika naivt som totalt verklighetsfrånvänt och rent utav korkat. Ett sådant resonemang förutsätter inte bara att var och en är har förutsättningar att i varje enskild situation ta rationella beslut (vilket många säkert skulle kunna om man bara visste precis alla detaljer i var och en av dessa situationer, något som är i princip omöjligt), utan också att samhället är helt och hållet fritt från sociala strukturer. Varenda människa vet till exempel att barn till akademiker också blir akademiker en vacker dag, medan barn till icke-akademiker mycket mer sällan studerar vidare (och att det mönstret har förstärkts under borgarnas tid vid makten). Var man föds, av vem man föds och till vilket kön kommer påverka ens möjligheter på mängder av olika plan, och att bedriva en politik som låtsas som att sådana sociala strukturer inte finns gör ingenting annat än förstärker just dessa.
För att återgå till det här med klyftor: frihet kräver ett visst mått av ekonomisk jämlikhet. Det mest extrema exemplet är kanske Brasilien, där de enorma ekonomiska klyftorna gör att varken rika eller fattiga är fria - de fattiga för att de helt enkelt är för fattiga för att kunna göra något direkt alls, och de rika för att det är för farligt för dem att gå utanför sina meterhöga murar de tvingats bygga. Nu bor vi förstås inte i Brasilien, men klyftorna finns här med, och enligt OECD växer de dessutom tillsammans med de andra skandinaviska länderna snabbast av alla. Nu råkar det ju vara så att ekonomiska klyftor är ett område som det forskats en hel del på under lång tid i olika delar av världen. Det har gång på gång visats att det går alldeles utmärkt att korrelera ohälsotal med ekonomiska klyftor, brottslighet, missbruk, etc etc. Någon vill kanske infoga att man blir gladare och nöjdare med ökat välstånd, och jovisst - men bara fram till den nivån som vi låg på under 1950-talet. Jag tror att jag kan förstå att det verkar väldans trevligt att ha gott om pengar, men quite frankly så är det knappast värt det. Varken för de rika själva, för de fattiga, eller för samhället i stort.
Frihet skulle för övrigt kunna utnämnas till 2000-talets mest urholkade ord. Vi har frihet att välja var vi vill få vård (vilket leder till att privata kliniker bara erbjuder vård till de lätta och lönsamma patienterna medan de som är i störst behov av hjälp remitteras vidare, med försenade behandlingar som följd). Det står var och en fritt att öppna apotek och sedan bara sälja det som är mest lönsamt, medan det gamla hederliga Apoteket också ska försöka ha hemma mer sällsynta och mindre lönsamma mediciner. En smula orättvist och inte särskilt mycket konkurrens på lika villkor, kan man tycka. Man kan också tycka att det är askorkat och försämrar tillgängligheten för dem som faktiskt behöver sina mediciner mest men har svårt att åka runt hur som helst. Pensionärer och handikappade för att ta två inte helt random exempel. Vi är också fria att starta äldreboenden, låta de äldre svälta och själva ägna oss åt avancerad skatteplanering. Kan så vara att man också är fri att välja var man faktiskt vill bo när man blivit gammal, men det förutsätter ju att man är pigg nog för sådana val, alternativt har någon som kan välja åt en.
Sverige är just nu det landet i hela världen (med "avancerad ekonomi" bör tilläggas) där liberaliseringen går snabbast. Det här skulle man kunna skriva hur mycket som helst om, men jag nöjer mig med ett krasst konstaterande att vad dessa avregleringar faktiskt innebär är att vinsterna privatiseras medan förlusterna socialiseras, det vill säga lämnas över till oss vanliga dödliga medborgare.
Allt det här demonstrerade jag mot, när en fågel plötsligt bajsade mig i huvudet.
Den första och bästa anledningen att inte vara blå är hur borgerlig politik i allmänhet och deras skattepolitik i synnerhet utan undantag leder till ökade klyftor, det vill säga ökad ekonomisk ojämlikhet. Högern tycker inte det är något större problem, de menar ju som bekant att var och en är fri att utbilda sig alternativt jobba mer om man inte är nöjd med sin ekonomiska situation. Jag tycker det är lika naivt som totalt verklighetsfrånvänt och rent utav korkat. Ett sådant resonemang förutsätter inte bara att var och en är har förutsättningar att i varje enskild situation ta rationella beslut (vilket många säkert skulle kunna om man bara visste precis alla detaljer i var och en av dessa situationer, något som är i princip omöjligt), utan också att samhället är helt och hållet fritt från sociala strukturer. Varenda människa vet till exempel att barn till akademiker också blir akademiker en vacker dag, medan barn till icke-akademiker mycket mer sällan studerar vidare (och att det mönstret har förstärkts under borgarnas tid vid makten). Var man föds, av vem man föds och till vilket kön kommer påverka ens möjligheter på mängder av olika plan, och att bedriva en politik som låtsas som att sådana sociala strukturer inte finns gör ingenting annat än förstärker just dessa.
För att återgå till det här med klyftor: frihet kräver ett visst mått av ekonomisk jämlikhet. Det mest extrema exemplet är kanske Brasilien, där de enorma ekonomiska klyftorna gör att varken rika eller fattiga är fria - de fattiga för att de helt enkelt är för fattiga för att kunna göra något direkt alls, och de rika för att det är för farligt för dem att gå utanför sina meterhöga murar de tvingats bygga. Nu bor vi förstås inte i Brasilien, men klyftorna finns här med, och enligt OECD växer de dessutom tillsammans med de andra skandinaviska länderna snabbast av alla. Nu råkar det ju vara så att ekonomiska klyftor är ett område som det forskats en hel del på under lång tid i olika delar av världen. Det har gång på gång visats att det går alldeles utmärkt att korrelera ohälsotal med ekonomiska klyftor, brottslighet, missbruk, etc etc. Någon vill kanske infoga att man blir gladare och nöjdare med ökat välstånd, och jovisst - men bara fram till den nivån som vi låg på under 1950-talet. Jag tror att jag kan förstå att det verkar väldans trevligt att ha gott om pengar, men quite frankly så är det knappast värt det. Varken för de rika själva, för de fattiga, eller för samhället i stort.
Frihet skulle för övrigt kunna utnämnas till 2000-talets mest urholkade ord. Vi har frihet att välja var vi vill få vård (vilket leder till att privata kliniker bara erbjuder vård till de lätta och lönsamma patienterna medan de som är i störst behov av hjälp remitteras vidare, med försenade behandlingar som följd). Det står var och en fritt att öppna apotek och sedan bara sälja det som är mest lönsamt, medan det gamla hederliga Apoteket också ska försöka ha hemma mer sällsynta och mindre lönsamma mediciner. En smula orättvist och inte särskilt mycket konkurrens på lika villkor, kan man tycka. Man kan också tycka att det är askorkat och försämrar tillgängligheten för dem som faktiskt behöver sina mediciner mest men har svårt att åka runt hur som helst. Pensionärer och handikappade för att ta två inte helt random exempel. Vi är också fria att starta äldreboenden, låta de äldre svälta och själva ägna oss åt avancerad skatteplanering. Kan så vara att man också är fri att välja var man faktiskt vill bo när man blivit gammal, men det förutsätter ju att man är pigg nog för sådana val, alternativt har någon som kan välja åt en.
Sverige är just nu det landet i hela världen (med "avancerad ekonomi" bör tilläggas) där liberaliseringen går snabbast. Det här skulle man kunna skriva hur mycket som helst om, men jag nöjer mig med ett krasst konstaterande att vad dessa avregleringar faktiskt innebär är att vinsterna privatiseras medan förlusterna socialiseras, det vill säga lämnas över till oss vanliga dödliga medborgare.
Allt det här demonstrerade jag mot, när en fågel plötsligt bajsade mig i huvudet.
20120427
1 maj > 30 april
Den oändliga frusenheten fortsätter. Idag är det näsan som är värst därhän, men fötterna ligger inte långt efter. Händerna har det lite bättre eftersom de kan tina upp sig på den överhettade macen.
Mitt huvud är fyllt av valborgsångest. Valborg brukar ju vara årets händelse, men i år vet jag inte hur jag ska göra. Jag känner mig nästan lite för gammal för champagnegallopp och alldeles för frusen för att sitta i en park, och jag hade kanske övervägt att fly fältet om jag bara hade ett annat fält att fly till. Om jag slår rekord i lugnt valborgsfirande kan jag dock vakna upp pigg och glad på första maj och demonstrera så det står härliga till. Jag har aldrig gått i ett första maj-tåg tidigare, men nu känner jag att det finns tusen bra anledningar att göra det.
Reinfeldt är en av dem.
Drogögon! Mitt i ansiktet dessutom! Nä, huvva. Låt oss tala om något annat. Låt oss tala om visioner.
Annie Lööf är en annan bra anledning. Ni vet, hon som gillar plattskatt och marknadshyror, vill gå med i Nato och sälja SVT. Jag uppskattar dock hennes tydlighet i vissa frågor, som till exempel kriminalitet.
Även i framtiden kommer det alltså vara kriminellt att vara kriminell. Är extremt lättad över att ha fått det utrett.
Mitt huvud är fyllt av valborgsångest. Valborg brukar ju vara årets händelse, men i år vet jag inte hur jag ska göra. Jag känner mig nästan lite för gammal för champagnegallopp och alldeles för frusen för att sitta i en park, och jag hade kanske övervägt att fly fältet om jag bara hade ett annat fält att fly till. Om jag slår rekord i lugnt valborgsfirande kan jag dock vakna upp pigg och glad på första maj och demonstrera så det står härliga till. Jag har aldrig gått i ett första maj-tåg tidigare, men nu känner jag att det finns tusen bra anledningar att göra det.
Reinfeldt är en av dem.
Drogögon! Mitt i ansiktet dessutom! Nä, huvva. Låt oss tala om något annat. Låt oss tala om visioner.
Annie Lööf är en annan bra anledning. Ni vet, hon som gillar plattskatt och marknadshyror, vill gå med i Nato och sälja SVT. Jag uppskattar dock hennes tydlighet i vissa frågor, som till exempel kriminalitet.
Även i framtiden kommer det alltså vara kriminellt att vara kriminell. Är extremt lättad över att ha fått det utrett.
20120426
De två första orden jag lärde mig på engelska var owl och umbrella.
Stockholm är avklarat för den här veckan. Jag fryser så mycket att mina naglar har en ohälsosam blålila färg, ute regnar det ett irriterande regn som aldrig slutar och förra fredagen gick mitt fina prickiga paraply sönder. Sönder som i helsönder bortom allt hopp om räddning. Ville köpa ett nytt paraply, men tydligen finns det inte längre några prickiga paraplyer att få tag på. Okej, prickiga paraplyer kanske finns, men inte prickiga genomskinliga paraplyer. Nu har jag istället ett genomskinligt paraply utan prickar. Är halvnöjd, inte mer.
För att jämna ut inlägget med lite mindre surhet så kan jag meddela att det går framåt med exjobbet, om än fortfarande inte i högsta warp. Det hade ju varit fint om jag skrivit 50 sidor istället för.. (pinsam tystnad), men jag känner ändå att jag faktiskt lärt mig himlans mycket och börjar få rätt bra koll på vad som händer och hur det händer i urtidernas urtid. En bra känsla, att det går framåt. Så pass bra att den till stora delar väger upp avsaknaden av prickar.
För att jämna ut inlägget med lite mindre surhet så kan jag meddela att det går framåt med exjobbet, om än fortfarande inte i högsta warp. Det hade ju varit fint om jag skrivit 50 sidor istället för.. (pinsam tystnad), men jag känner ändå att jag faktiskt lärt mig himlans mycket och börjar få rätt bra koll på vad som händer och hur det händer i urtidernas urtid. En bra känsla, att det går framåt. Så pass bra att den till stora delar väger upp avsaknaden av prickar.
20120422
!(!!)
Hallå bloggen. Jag tror inte jag har någonting alls att skriva idag, men säg när det någonsin hindrat mig. Tidelipom. Hela helgen har jag spelat balalajka. Balalajkan överträffar alla mina förväntningar, vi fann varandra direkt och är nya superbästisar. Cellon och nyckelharpan sitter tysta och tittar avundsjukt på, men jag försöker trösta dem med att jag fortfarande tycker mycket om dem och att den nya hartzen borde vara ett bevis på min kärlek.
Nästa vecka är det än en gång Stockholm som hägrar. Veckan efter det är det Stockholm igen, och sedan väntar ännu mer Stockholm. Jag har haft måndagsångest hela helgen. Inte för att måndagen är så jobbig i sig, utan för att pendlandet är det. Jag borde börja hålla utkik efter något slags alternativt hem, ifall att det nu skulle falla sig så att jag hamnar i Stockholm och inte i Edinburgh. Har jag skrivit det förresten? Att jag diskuterat en potentiell doktorandplats? Nu ska man ju kanske inte förvänta sig allt för mycket alldeles för tidigt, men de preliminära resultaten från mitt arbete verkar så lovande att det mycket väl skulle kunna leda fram till en doktorandplats. Och det är ju faktiskt en smula fantastiskt. Okej, det är skithäftigt och superkul! Men det är i Stockholm. Stockholm är inte Edinburgh. Stockholm är inte heller Uppsala. Jag borde vara jätteglad, men istället är allt jag tänker på hur oändligt eländigt det är att pendla nästan fyra timmar varje dag. Jag får lite ont i huvudet bara vid tanken.
Men ändå. Tjoho, jippie, etc!
Jag firar med fåglar.
Nästa vecka är det än en gång Stockholm som hägrar. Veckan efter det är det Stockholm igen, och sedan väntar ännu mer Stockholm. Jag har haft måndagsångest hela helgen. Inte för att måndagen är så jobbig i sig, utan för att pendlandet är det. Jag borde börja hålla utkik efter något slags alternativt hem, ifall att det nu skulle falla sig så att jag hamnar i Stockholm och inte i Edinburgh. Har jag skrivit det förresten? Att jag diskuterat en potentiell doktorandplats? Nu ska man ju kanske inte förvänta sig allt för mycket alldeles för tidigt, men de preliminära resultaten från mitt arbete verkar så lovande att det mycket väl skulle kunna leda fram till en doktorandplats. Och det är ju faktiskt en smula fantastiskt. Okej, det är skithäftigt och superkul! Men det är i Stockholm. Stockholm är inte Edinburgh. Stockholm är inte heller Uppsala. Jag borde vara jätteglad, men istället är allt jag tänker på hur oändligt eländigt det är att pendla nästan fyra timmar varje dag. Jag får lite ont i huvudet bara vid tanken.
Men ändå. Tjoho, jippie, etc!
Jag firar med fåglar.
20120418
Zardoz!
Sedan mitt möte med stenhuvudet i botaniska trädgården i helgen har jag tänkt mycket på Zardoz. Zardoz är en film från 1974 som jag inte tror blev en omedelbar succé trots dess många goda kvalitéer. Den är till exempel full av inspirerande citat, såsom "the gun is good, the penis is evil", och det finns också ett underbart klipp där Sean Connery sugs in i en glaspyramid. Jag har inte tyvärr inte hittat just denna fantastiska scen i sin helhet, men man får en skymt av det hela vid ungefär 1.09 in i trailern.
Zardoz alltså. Jag hoppas att uppföljaren är på väg.
Zardoz alltså. Jag hoppas att uppföljaren är på väg.
20120417
Jag tycker inte om att skriva titlar.
Dödsont i huvudet är vad jag har. Jag har envist suttit kvar i timme efter timme, men nu får det vara nog. Dessutom, när klockan är nästan åtta så är det okej att gå hem. Med eller utan huvudvärk.
Igår kom förresten hartzen till min cellostråke! Tjoho! Jag är ju rysligt morgonpigg numera, så mellan nio och tio hade jag och cellon lite kvalitetstid ihop till mina grannars förmodligen stora missnöje. Är mycket, mycket nöjd. Över hartzen och cellon alltså. Okej då, lite över att jag störde grannarna med. De kunde gott få vakna upp till ljudet av min cello när de envisas hålla mig vaken med actionfilmer och biljakter vid två på natten.
Igår kom förresten hartzen till min cellostråke! Tjoho! Jag är ju rysligt morgonpigg numera, så mellan nio och tio hade jag och cellon lite kvalitetstid ihop till mina grannars förmodligen stora missnöje. Är mycket, mycket nöjd. Över hartzen och cellon alltså. Okej då, lite över att jag störde grannarna med. De kunde gott få vakna upp till ljudet av min cello när de envisas hålla mig vaken med actionfilmer och biljakter vid två på natten.
20120416
Grattis Leo och Molly!
Värt att fira: Inte mindre än två personer har under denna enda dag sökt på "Världens sötaste katt" och hittat min blogg. Det måste ju vara Leo Tolstoj och Molly Katt de försökt - och lyckats! - hitta. I övrigt upphör jag aldrig att förvånas över de smått fantastiska saker man kan googla på för att komma hit. "Äta snor ont i magen" är en favorit, "hur kan en dinosaurie hamna i en cykelsadel" en annan. Mysko.
Inte ett ord om Edinburgh i hela inlägget!
Åh ack, denna objektivvånda är inte att leka med. I ett försök att inte spontanköpa ett objektiv så har jag lånat ett objektiv av just det slaget som jag vill köpa, och i helgen trotsade jag kyla och isvindar för att testfota lite. Bilderna blev på det stora taget fula, men det var mer ofotogeniska Uppsalas fel än objektivets.
Nu sitter jag i Uppsala och tänker som vanligt på BIF. För icke-paleontologen så betyder det alltså Banded Iron Formation, men nog om detta. Idag har jag varit lite effektivare än jag brukar och skrivit flera meningar. Tjo! På torsdag eller möjligtvis fredag blir det Stockholm igen. Har jag nämnt att jag bara hade en vecka kvar i Stockholm? Sedan visade det sig att jag visst hade en vecka till kvar för ytterligare fem prover dök upp och därefter tre till. Förra veckan visade det sig att jag inte kommer, som jag trott, skicka proverna på analys till Kanada utan att jag kommer göra analysen själv och därmed behöver vara två till tre veckor till i Stockholm. Och idag så lades ännu fler prover till samlingen. Halva terminen har gått, vilket ju innebär att jag borde vara halvfärdig. Det är jag väldigt långt ifrån att vara.
Här kommer bilder på allvarsamma gubbar för att illustrera min sinnesstämning. Båda är tagna med det lånade 50mm-objektivet.
Och nu är det dags för Alvedon.
20120413
Jag är girig.
Idag har jag tänkt på Edinburgh kanske fem gånger. Det är exceptionellt lite. Vad jag har tänkt på desto mer är objektiv. För någon vecka sedan kände jag att mitt liv inte var komplett utan en balalajka, varpå jag helt sonika budade hem en från tradera. Idag känner jag att det är en nikkor 50mm f/1.4g som jag absolut behöver. Min mer rationella sida manar till eftertanke och att ett nytt objektiv kanske inte är något som jag har ett akut behov av. Den sidan är tyvärr mycket liten jämfört med resten av mig. Jag känner att jag vill börja ta porträttbilder, och var är då bättre än ovan nämnda objektiv? Möjligtvis nikkor 35mm f/1.4, men där har till och med jag dragit en ekonomisk gräns.
Jag har flera gånger kommit på mig själv med att tänka att jag förtjänar ett nytt objektiv och att jag kan köpa det för att fira. Sedan blir det tyst i mitt lilla huvud när jag försöker komma på exakt varför jag förtjänar det och vad jag har att fira.
...
I brist på anledning bjuder jag på ett stycke Leo Tolstoj. Katten alltså. Han är ju bara för söt.
20120412
Jag tänker på Skottland.
Jag tänker på Edinburgh. Att det både är väldigt långt bort och samtidigt inte så långt bort. Att Edinburghs universitet ser ut precis som jag alltid drömt om att ett universitet ska se ut. Att projektet låter väldans bra, om än inte lika bra som ett Nasa-projekt skulle kunna vara. Jag tänker faktiskt så mycket på Edinburgh att det börjar se ut som att om jag inte slutar snart så kommer jag inte ha något exjobb färdigt när ansökningstiden till doktorandplatsen går ut.
Nu är det förstås så att även om jag mot förmodan blir klar så vet jag ändå inte om jag verkligen skulle vara modig nog att flytta till Skottlandet om det nu skulle falla sig så. Dessutom finns det ju absolut ingenting i hela världen som säger att platsen skulle gå till mig. Jag har ju inte ens haft disciplin nog att styra upp mitt kandidatarbete till en färdig publicerbar artikel. Men ändå... Det är något särskilt med Edinburgh.
(Bilderna är för övrigt helt och hållet stulna från det så kallade internet. Nicht meinen bilder alltså. Just for the record.)
Nu är det förstås så att även om jag mot förmodan blir klar så vet jag ändå inte om jag verkligen skulle vara modig nog att flytta till Skottlandet om det nu skulle falla sig så. Dessutom finns det ju absolut ingenting i hela världen som säger att platsen skulle gå till mig. Jag har ju inte ens haft disciplin nog att styra upp mitt kandidatarbete till en färdig publicerbar artikel. Men ändå... Det är något särskilt med Edinburgh.
(Bilderna är för övrigt helt och hållet stulna från det så kallade internet. Nicht meinen bilder alltså. Just for the record.)
20120411
Kanske jag borde prova tändstickor.
Idag är jag extremt oerhört nästintill oändligt trött. Det går bara inte att hålla ögonen öppna. En liten power-nap på kontoret är vad som behövs, men jag misstänker att det skulle vara en smula opassande. Istället spärrar jag upp dem med våld. En tumme under och ett pekfinger över varje öga och genast blir det (inte) lättare att hålla sig vaken. Nu har jag suttit så i nästan en timme och stirrat tomt framför mig. Tanken är att jag ska läsa om BIF, men det går förstås inte. Tycker dock att jag borde få bonuspoäng för mitt envisa kämpande.
Är det något som kämpar mer envist än mig så är det tyvärr uppsatsen. Må vara att jag har världens bästa ämne, men lätt är det då inte. Uppsatsen motarbetar mig effektivt och framgångsrikt. Den vill bara inte bli skriven.
Senaste news är för övrigt att jag skaffat Instagram. Jag tänker mig att det är ungefär som en blogg fast i mobilfotoformat och det låter ju bra. Om det nu är så det funkar alltså. Jag borde prova. Och så borde jag sluta vara trött. Mest av allt borde jag skriva uppsatsen. Minst av allt borde jag gå hem och kolla på Top Model. Jag tror jag börjar med att gå och köpa godis. Så får jag vart det leder.
Är det något som kämpar mer envist än mig så är det tyvärr uppsatsen. Må vara att jag har världens bästa ämne, men lätt är det då inte. Uppsatsen motarbetar mig effektivt och framgångsrikt. Den vill bara inte bli skriven.
Senaste news är för övrigt att jag skaffat Instagram. Jag tänker mig att det är ungefär som en blogg fast i mobilfotoformat och det låter ju bra. Om det nu är så det funkar alltså. Jag borde prova. Och så borde jag sluta vara trött. Mest av allt borde jag skriva uppsatsen. Minst av allt borde jag gå hem och kolla på Top Model. Jag tror jag börjar med att gå och köpa godis. Så får jag vart det leder.
20120408
Den mentala tröskeln ist weg!
På påsken får man äta godis, och det är precis vad jag har gjort. Frukost, lunch, middag, ett enda långt frosseri i toblerone, skittles och zoo. Jag har också ÄNTLIGEN (det här är värt att betona lite extra) ÄNTLIGEN kommit igång med skrivandet. I månaderna tre har jag gått omkring och dragit mig för att börja skriva, istället har jag labbat lite ibland, läst lite artiklar på måfå, men skrivit - nada. Och nu har det så hänt. Inte för att jag skrivit särskilt mycket, men det känns ändå som att jag har klättrat över någon slags mental tröskel. Mitt artikelläsande har också gått framåt, nu läser jag inte längre på måfå utan ganska målmedvetet och entusiastiskt. Dessutom händer det att jag bara sitter och stirrar framför mig och tänker att jag har sådan himla tur som har ett alldeles fantastiskt projekt. Kanske det bästa i hela världen.
Saker som hjälpte mig att komma över skrivkrampen:
- Att jag ska börja jobba på institutionen på 20% och alltså kommer ha ännu mindre tid på mig bli klar med mitt projekt.
- Att jag börjar vara rädd för att åka till Naturhistoriska ifall att någon frågar mig hur det går.
- Att det finns en doktorandplats ute som jag faktiskt tror att jag vill ha. Projektet låter som att det i princip är specialskrivet för mig. Ansökningstiden gick ut i februari - men så plötsligt kom tjänsten ut igen med nytt sista ansökningsdatum i september. Alltså måste jag vara klar tills september. Om jag nu ska söka den alltså. Denna fantastiska plats finns i Edinburgh och jag vet inte om jag vågar flytta till Skottland bara sådär. Även om Skottland i och för sig verkar mysigt. Jag tror Hogwarts ligger där.
Förresten så har jag köpt en balalajka. Balalajkor är bara så häftiga.
20120323
Här pyr missnöjet.
HÄR KOMMER ETT URSURT INLÄGG!
Jag har köpt en hutlöst dyr macbook air. Den är liten och lätt och det är ju väldigt bra. Tyvärr är det också det enda som är bra med den.
Efter två månader låter fläkten som en störtande helikopter för att kyla ner den brännheta lilla datorn. Tangenterna blir ibland så varma att det bränns när man skriver (men bara ibland - så det går knappast att bevisa det om jag skulle gå tillbaka med den). Nu kan man tänka att jag kanske kör extremt krävande program, men det beror nog på hur man definierar "krävande". Word och Safari och ingenting annat tycker jag allt att den borde klara, men icke.
Men inte nog att den blir varm. Den är långsam också. Det där startar-från-viloläge-på-två-sekunder - HA! Snarare tio. Eller femton. Min nästan tre år gamla PC är både snabbare, svalare och tystare. Problemen slutar dock inte här! Next up: buggigheten. Jag skulle säga att Word nog är det enda som fungerar som det ska. Iphoto slår alla hittills kända buggighetsrekord, tätt följt av små irriterande allmänt förekommande problem som jag inte vet vad jag ska skylla på.
Jag vet inte vad jag tänkte när jag köpte macen. Jag tänkte nog inte alls. Nu tänker jag mest hur mycket lyckligare jag varit med den lika lätta och mycket billigare Zenbook. Och så tänker jag på mat. Jag är väldigt hungrig. Är nästan säker på att Zenbooken skulle kunnat laga en ordentlig middag åt mig, om jag bara frågat snällt. Nu har jag dock ingen Zenbook, så jag får gå hungrig. Dessutom måste jag sluta blogga för jag bränner mig om fingrarna. BU.
Slut på surblogg.
Jag har köpt en hutlöst dyr macbook air. Den är liten och lätt och det är ju väldigt bra. Tyvärr är det också det enda som är bra med den.
Efter två månader låter fläkten som en störtande helikopter för att kyla ner den brännheta lilla datorn. Tangenterna blir ibland så varma att det bränns när man skriver (men bara ibland - så det går knappast att bevisa det om jag skulle gå tillbaka med den). Nu kan man tänka att jag kanske kör extremt krävande program, men det beror nog på hur man definierar "krävande". Word och Safari och ingenting annat tycker jag allt att den borde klara, men icke.
Men inte nog att den blir varm. Den är långsam också. Det där startar-från-viloläge-på-två-sekunder - HA! Snarare tio. Eller femton. Min nästan tre år gamla PC är både snabbare, svalare och tystare. Problemen slutar dock inte här! Next up: buggigheten. Jag skulle säga att Word nog är det enda som fungerar som det ska. Iphoto slår alla hittills kända buggighetsrekord, tätt följt av små irriterande allmänt förekommande problem som jag inte vet vad jag ska skylla på.
Jag vet inte vad jag tänkte när jag köpte macen. Jag tänkte nog inte alls. Nu tänker jag mest hur mycket lyckligare jag varit med den lika lätta och mycket billigare Zenbook. Och så tänker jag på mat. Jag är väldigt hungrig. Är nästan säker på att Zenbooken skulle kunnat laga en ordentlig middag åt mig, om jag bara frågat snällt. Nu har jag dock ingen Zenbook, så jag får gå hungrig. Dessutom måste jag sluta blogga för jag bränner mig om fingrarna. BU.
Slut på surblogg.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
