Überstressen

Jag är så himla stressad så jag håller på att falla död ner till marken. En vecka kvar till tentan, och runt tolv veckors kurslitteratur att plöja igenom. Planeringsförmågan var visst inte på topp denna gång heller, trots att det är en av de roligaste och intressantaste kurserna jag läst. Bu! Istället för tusen tidskrävande ord så blir det därför en bild. Tjo!

Panda overdose

Ibland skriver man rapporter hela natten. Då önskar man att man haft en panda, av så många anledningar.

1. De är söta.
2. De är varma.
3. Man hade inte behövt spendera hela kvällen på google bara för att få se en, och följdaktligen blivit klar med rapporten långt före halvfem på morgonen.

Till och med katterna hade nog lyckats bättre med uppdraget.

Jag for hem en sväng under helgen, till mor och far och gula höstlöv och mumsiga morotsbiffar. Min mamma kan, till skillnad från mig, behärska en symaskin och hon erbjöd sig att göra ett och annat åt min jacka. Det var bra. Jackan blev fin. På söndagen fick jag nackspärr. Det var mindre bra. Nacken gör ont.

Nu är jag tillbaks till Uppsala igen och tjänstgör som kattvakt. Molly och Leo är oftast snälla, men inte alltid. Ena sekunden är de bästisar och i nästa bryter vilda slagsmål ut. Leo går alltid segrande ur striden, men Molly kämpar ändå tappert.

Nackspärren hindrade effektivt allt slags pluggande under söndagen. Idag skulle det åtgärdas. Istället gick jag vilse. Uppdraget var enkelt: cykeln står vid busshållplatsen - hämta den. Ett enkelt uppdrag som gick så fel.

Misstag 1: Svänga förbi Torbjörnstorg för att köpa tofu (nej, det ligger inte längs vägen. Tydligen.)

Misstag 2: Tycka att bron över fyrisån är för långt bort och chansa på att det nog finns en till lite närmare åt andra hållet. Bah!

Misstag 3: Svänga in på en pytteliten grusväg. Alltså, en pytteliten grusväg. Pyttesmå grusvägar leder sällan någonstans.

Jag kunde förstås ha använt mobilens GPS. Om jag kommit på det innan jag kom hem alltså. Hur som helst: Här är min resväg.

Nu ser det kanske inte så långt ut, men tänk då på den pyttelilla grusvägen. Den var verkligen extremt grusig. Sådär så att det liksom inte går att cykla utan att välta. På styret hade jag en tung påse med tidigare nämnda tofu (samt annat som verkade extremt nödvändigt just då) och det gjorde då inte saken bättre. Sist men inte minst så ledde den pyttelilla jättehemska grusvägen fram till en låst grind, så jag var tvungen att fortsätta på samma eländiga väg för att komma ut. Vilket självklart inte hjälpte. Istället kom jag fram till en annan låst grind. Hela det miserabla området är utmärkt på kartan som "misär".

Och nu, kära vänner, vid tiden 23:09, så är det dags att börja plugga.

Jag tycker egentligen inte om vita ramar, men de kommer ju dit av sig själv och jag fattar inte hur man tar bort dem. Hmpf!

Tillbaks! Sedan flera dagar faktiskt. Inte mycket har jag bloggat. Inte mycket annat har jag gjort heller. Sett på battlestar galactica är väl det jag gjort både mest och bäst.

Sammanfattning av Wales: Blåsigt. Ibland fint. Ibland var jag sur. Ganska ofta kravlade jag omkring på alla fyra över hala stenar som önskade livet ur mig och ganska ofta kände jag mig korkad och ville hem. Nästan lika ofta ville jag inte alls åka hem utan sitta och fortsätta hamra upp sten efter sten i jakten på den perfekta fossilen. En både jobbig och bra resa på samma gång alltså, men jag är glad att jag är hemma igen.