Projekt 365 - Dag 8. Floppen. Och räddningen.

Okej, jag erkänner. Projektet har gått åt skogen och pipsvängen. Om inte någon kommer förbi med en tidsmaskin (vilket i skrivande stund ter sig tämligen osannolikt) så är följande ett sorgligt faktum: Ingen bild togs igår. Keine och nada. Projektet har slutat med en flopp.

Om inte #2: Det plötsligt blir tillåtet att använda sig av bilder som är tagna (bara lite) tidigare och som man redigerat under dagen i fråga. I så fall är jag räddad.

Okej, det är en ful räddning. Jag skulle till och med kunna gå så långt som att kalla det fusk, och fusk borde bestraffas med ingenting annat än livstids halshuggning på vatten och bröd, för att återuppliva ett alldeles för sällan använt uttryck. Jag vill inte bli halshuggen på livstid. Jag är trött på bröd. Jag vill ha proviva, inte vatten. Jag borde alltså låta bli att lägga upp bilden. Fast det känns också fel. Därför låter jag det passera med en liten varning utfärdad åt mig själv. Det är okej, för den här gången.

Bild 8 alltså. Nästan fotograferad under rätt dag. Definitivt redigerad under dagen. Det svartvita temat håller i sig.

Projekt 365 - Dag 7

Det är nästan lite djur-overdose i det här projektet. Ganska så mycket till och med. Jag skyller på fältresan, i fält kan man välja att ta kort på:

1) Djur

2) Sten

.. och ärligt talat blir stenbilder sällan särskilt bra. 

Fina djurbilder kräver dock en del tålamod. Tålamod är tyvärr inte en av mina starkare sidor. Rådjuren däremot, de är något av tålamodets superhjältar. Dessutom är de nästan, men bara nästan, osynliga. Dagens bild blir därför nästan synliga rådjur.

Jag borde komma på roligare titlar än bara Projekt blabla, men se det går inte för då tappar jag ju bort mig.

Projekt 365 - dag 6. Inte ens en vecka har gått, och jag har redan börjat tröttna på fotoprojektet. Bloggen blir ju helt enformig och trist och bilderna är inte direkt sådär vansinnigt fenomenala de heller. Kanske hade Projekt 7 passat mig bättre. Jag funderar på att ge upp.

...

... fast å andra sidan, det är aldrig försent att ge upp. Så jag kan lika gärna fortsätta en liten stund. Blir det urbota dödstråkigt och alla bara somnar så fort de råkar läsa min blogg, tveka inte att låta mig veta och jag ska genast bli en ny, roligare människa med en ny, roligare blogg.

Idag blev det hur som helst en groda (eller möjligtvis padda). I svartvitt till och med, fast det är lite märkligt för egentligen var den väldans fin i färg. Jag kanske har fått en färgöverdos. Jag vet inte. Här är den i alla fall. Grodan. Eller paddan. Hur som.

Projekt 365 - Dag 5

Alla dagar är inte bra bilddagar och det här var helt klart en av de sämre. I alla fall tills byn med världens kanske olyckligaste invånare hittades. Ur konstnärlig synvinkel finns en del övrigt att önska, men så kan det vara ibland.

Mina favorituttryck: Bu, yl, ynk, fräs, böl.

Dagens bild: Bölaholm.

Projekt 365 - Dag 4

Mer graptolitletande. Antal fynd: 0. 

Letat trilobiter också. Hittat: 0.

Inga fossiler alltså, men däremot hittade jag en hel flock med hjortar med prickiga rumpor.

Projekt 365 - Dag 3

Det har regnat. Massor. Så mycket att jag inte kunde ta fram kameran en enda gång. Trots regnet satt jag i timme ut och timme in och grävde efter graptoliter. Det var lerigt. Det var kallt. Regnbyxorna läckte som ett såll. Efter nio timmar hade jag hittat kanske tiotusen graptoliter, varav en som var någorlunda användbar.

Den enda bilden som togs den dagen är på mig själv när jag kom tillbaks till hostellet. Att hålla kameran rakt är uppenbarligen en konst som jag inte behärskar. Att kladda lera i ansiktet verkar vara mer min grej.

Projekt 365 - Dag 2

Fossiljakt. Intensivt hamrande i något som pendlar mellan kyligt duggregn och rasande ösregn. Det är två dagar efter midsommar och tolv ynkliga grader i luften. Nu kan man tänka att jag borde frysa bortom allt förstånd, och det gör jag också, ibland, dock inte alls så ofta som man skulle kunna tro. Med tre lager yllekläder går det nästan alltid bra. Jag vaggar fram över skiffer och kalksten och ser ut som ett uppstoppat får. En gång vaggade jag faktiskt genom fårhage och hela flocken galopperade fram och hälsade på mig som en gammal vän. Det var trevligt, tills en av dem slickade på min kamera och en annan provsmakade mitt ben.

Bild 2 i Projekt 365 blir det benätande fåret i egen hög person. Vi kom bra överens när vi väl rett ut att får, liksom jag, är vegetarianer, och att mitt högra ben inte är en grönsak.

Projekt 365 - Dag 1.

Ur ett geologiskt perspektiv är 30 år i princip ingenting alls. 30 miljoner år, eller ännu hellre, 300 miljoner år, då först börjar det likna något. Lustigt nog känner jag mig trots detta en smula obekväm vid tanken på att numera vara 30. Hur som helst, grattis på mig.

Idag är inte bara Le Grande Födelsedag. Idag inleds även Projekt 365. Det betyder att jag ska ta en bild varje dag i ett helt år. Ett ambitiöst projekt. Kanske kommer jag fuska ibland. Kanske kommer jag inte alltid kunna ladda upp något på grund av brist på internet. Kanske kommer många bilder bli fula och dåliga för att jag inte orkar gå ut på fotojakt. Men kanske blir jag också en bättre fotograf, får motivation att fota mer och ser saker jag annars missat. Dessutom kommer jag nog kunna komma ihåg lite mer av vad jag gjort, och det är väl bra om något nu när jag blivit ännu lite äldre och minnet eventuellt börjar svikta.

Projekt 365. Dag 1. En uggla.

En fortsättning på vargtemat

Det är mycket aktivitet nu för tiden i Österby varghatar förening. Kanske med anledning av olyckan på Kolmården, eller så är det för att det under de senaste dagarna börjat trilla in kommentarer där det antyds att vargen inte nödvändigtvis är roten till all ondska. Nu får man kanske intrycket att detta skulle representera något av förnuftets röst i debatten där alla slags argument tidigare lyst med sin frånvaro, men icke. Istället uppmanas medlemmarna i gruppen att se de verkliga problemen. Vilket, och håll i er nu, är... invandrarna! Ja, den var verkligen helt oväntad. Är det inte vargens fel, så är det invandrarnas.

Nu är det dock så att gruppen heter Österby varghatar förening och inte Österby invandrarhatar förening. Man slår därför fast att det här inte är rätt forum att diskutera annat än vargen. En av de mer aktiva i gruppen tar till och med saken i egna händer för att förtydliga vad som gäller.

Min tanke när jag läser detta är kort och gott: !

Jag vet fortfarande inte om det är mest roligt, sorgligt eller läskigt.

Man kan faktiskt lida av vargfobi.

Det finns gånger då man bara vill gömma sig under täcket och låtsas att man aldrig har bott i eller ens hört talas om den lilla by jag växte upp i. Till exempel när man snubblar över facebookgruppen med det något missvisande namnet Österby varghatar förening. Särskrivning at its best.

Roligare än gruppnamnet blir det tyvärr inte. Eller jo, ibland är det lite kul för att precis allt som postas i den är så imponerande korkat. Fast det är också sorgligt för att det efter tolv (eller åtminstone nio) år i skolan fortfarande finns de som befinner sig på en intellektuell nivå som utan att överdriva borde passerats redan på lågstadiet. Mest av allt är det dock läskigt. Gruppen har inte mindre än 179 medlemmar som alla tycks ställa sig bakom SGT - skjut, gräv, tig.

Skulle bra mycket hellre möta en varg i skogen än en av dem.

The Rise of Oxygen and Complex Life

Ibland blir man lite trött på att läsa artiklar, men så rätt som det är snubblar man över något som är så fantastiskt skrivet att man helt plötsligt inte vill något hellre än att viga sitt liv åt forskning.

Jag läser om the Ox-Tox model of mitochondrial evolution. Det handlar om att syre är så reaktivt att det i början var rentutav giftigt för allt liv på jorden. Faktiskt så giftigt att det ledde till massutdöenden för nästan alla de små organismer som inte hade vett nog att gilla läget och anpassa sig. Mitokondrien tillhörde dock de klyftigare i skaran, och istället för att duka under satte den sig lugnt tillrätta inuti en värdorganism där den kunde konsumera syre bäst den ville. Värdorganismen var också nöjd med upplägget i och med att dess symbiont mitokondrien kunde skydda den från det giftiga syret genom helt sonika omvandla det till vatten. Fantastisch, var eventuellt ordet de använde..

 .. men när man läser vidare i artikeln blir man plötsligt osäker. Det är en hyggligt accepterad modell, det här med hur mitokondrien har flyttat in i värdorganismen och inte minst hur sjukt praktiskt det var för värdorganismen att trycka i sig en mitokondrie, men författarna menar att det är något skumt med det hela. Något ologiskt. Det går helt enkelt inte ihop. Och de har världens bästa argument: ”No one ingests an umbrella to protect themselves from the rain”.

Kanske är det för att klockan är nästan tre på natten, men jag tycker det är helt sannslöst kul.

En annan gång läste jag en artikel av någon som hette A. Broccoli. Det var också väldigt roligt.

MAJOR INPUT

Vaniljmunk och äpplekanelvaniljte. Sämre kunde man ha det. Man kunde förstås också ha det bättre, till exempel genom att ha ett färdigt exjobb. Idag har jag suttit och läst artikel efter artikel i jakt på en referens. Jag vet mycket väl att jag har läst vad jag letar efter, men jag fattar inte var. Att söka på "oxygen sink" begränsar urvalet en smula, men fortfarande är det säkert femtio artiklar att tröska igenom. Håhå jaja. Om jag hade varit en robot hade jag nog kunnat läsa mycket snabbare och det hade varit bra. Å andra sidan hade nog mitt enorma intag av te fått mig att rosta. Det hade varit mindre bra.

Något slags ljus i den kemiska tunneln

Jag har laddat ner ett nytt program till min dator. Programmet har visat sig vara den bästa uppfinningen sedan internet och kan organisera min oöverskådliga mängd artiklar på det ena fantastiska sättet efter det andra. Helt plötsligt har jag inte bara überordning bland artiklarna, utan det känns till och med som att jag håller på att få någon slags överblick på det jag gör och att kanske, kanske är det till och med möjligt att jag blir klar en vacker dag. Inte den här veckan. Eller nästa. Nog inte ens i någon gång i juli. Men kanske i augusti. Det känns stort.

En förutsättning för att jag ska bli klar är förstås att jag har några resultat att skriva om. Det här är en smula besvärligt, för trots att terminen nu är officiellt slut så har jag inte ett endaste resultat. Så vitt jag vet pågår någon slags halvmagisk analys av mina prover i detta nu. Åtminstone hoppas jag att det är så. Proverna och jag gick skilda vägar för snart tre veckor sedan och sedan dess har jag inte hört något alls. På ett sätt är det lite typiskt för jag är ju ändå hemskt nyfiken. På ganska många andra sätt är det rätt bra, för jag är ju inte klar med bakgrunden och behöver all extra tid jag kan få att skriva klart den. Är det något jag lärt mig under detta halvår är det att 70 års forskning om livets och havskemins evolution under jordens första 3,5 miljarder år inte låter sig sammanfattas över en helg.

Hur som helst: preliminärt färdighetsdatum (med betoning på preliminärt) - någon gång i augusti. Tjo&tjim!

Surmule

Har en usel dag på alla fronter. Sur och ineffektiv och som om inte det vore nog så öser regnet ner och jag är inte utrustad med varken regnkläder eller paraply. En sådan här dag kan inte Sverige göra annat än åka på stryk i fotboll. Minns var ni hörde det först.

Luddets många skepnader

Strawberry walk, a photo by Dhiemm Argelian on Flickr.

Om jag hittat den här larven som fossil så hade det känts ganska så fantastiskt. Nu hittade jag den dock i levande form och på en jordgubbe i min balkonglåda dessutom och då vet jag inte riktigt vad jag ska tycka.

Kanske jag borde tycka att det var tur att jag hade ett makroobjektiv till hands så jag fick se larvens luddiga lilla huvud. Ludd i allmänhet är ganska trevligt på såväl levande som fossilerade djur. Ludd är betydligt mindre trevligt på till exempel frukter, kiwi undantaget. I komposten gillar jag det inte heller, eller i naveln, men överlag ställer jag mig positiv till ludd, inklusive kludd.

Jepp.

Ännu hellre skulle jag förstås vara planetary palaeontologist.

Igår: Eventuellt sista dagen i labbet! Om en sådär två veckor bör jag alltså ha resultaten i mina händer. Jag är extremt nervös. Tänk om jag klantat till det och allt gått fel? Tänk om allt gått rätt men att teorin är fel? Om vad jag vill hitta inte finns där? Vad händer då med mitt projekt? Och vad händer med min framtid? Är det kört?

Idag: Blev kallad för planetary geologist. Det kändes fint och jag blev nästan lite rörd. Den exakta frasen var "How is our planetary geologist?" och märk väl att även ordet "our" yttrades, vilket gjorde mig ännu lite gladare. Jag borde svarat något klipskt och fyndigt, men istället stirrade jag förvirrat omkring mig och sade det betydligt mindre charmiga "What? Say again? Eh, hehe, fine fine, I lost my phone, eek!" och sedan var den konversationen över.

Resten av dagen har jag suttit och lika delar gottat mig åt titeln som planetary geologist som grämt mig över att jag missade Venuspassagen igår. Hur kunde jag?! Hur tänkte jag? Nästa gång det händer är jag 134 år, och det är ju ett tag kvar. Jag tröstar mig med Nasa. Vad skulle jag gjort utan min vän Nasa?





Det här är förresten också en trevlig sida som ger en liten perspektiv på saker och ting.
http://scaleofuniverse.com/

Och imorgon börjar EM.

Zombies, run!

Ibland tänker jag att jag borde börja springa. Ibland kommer jag till och med så långt att jag tar på mig skorna och springer ett långsamt varv runt kvarteret. Sedan känner jag mig duktig och jäser med halvgott samvete i soffan i sisådär fyra månader innan jag springer ett nytt varv.

Ganska ofta känner jag att en runda var fjärde månad inte är nog. Nog för vad? kan man då fråga sig. MEN HALLÅ! är svaret. För apokalypsen såklart. För den dagen man måste springa ifrån zombies och mutantmonster och desperata människor i jakt på mat och vatten och kannibaler och förvildade hundar. Det finns säkert andra anledningar också, men det här är ändå den viktigaste. Man vill verkligen kunna springa den dagen man måste.

Och den dagen är alltså den 14:e juni.

Det tog 10 936 dagar.

Inskickat: Ansökan till doktorandtjänst.

Min första doktorandansökan. Det känns lite läskigt. Lite bra känns det förstås också. Fast just nu mest läskigt. Och något mer... Jo. Det känns vuxet. Och det känns också läskigt. Fast också lite bra.

Ord som i detta inlägg upprepats till smärtgränsen: Det. Känns. Lite. Bra. Fast. Också. Läskigt.
Ord som skulle kunna användas oftare i största allmänhet: Kälkborgarpoltergeist.