Paraben vs flint

Ett litet inlägg som uppföljning på det förra.

• Oljetvätt - vilken grej! Det är det bästa jag någonsin provat. Jag har nog aldrig haft en jämnare hud någonsin, oavsett hur mycket tid och pengar jag skämt bort den med. På riktigt. Fantastiskt.
• Parabenfobi - svårhanterlig. Parabener finns ju i allt, i min kajal, tandkräm, schampo, inpackning... Har tagit en sminkpaus tills vidare, skaffat parabenfri tandkräm och börjat tvätta håret med bakpulver och med askorbinsyra som ersättning för min högt älskade inpackning. Fördelen, förutom att jag slipper vänslas med parabener, är att det går mycket snabbare att bli klar på morgonen utan smink. Nackdelarna (jo, i plural) är det här med håret. Internet påstår att det är värsta trenden med 'no poo' och eftersom oljorna visat sig vara så mirakulöst bra så tänkte jag att kanskekanske kommer det gå lika bra med håret. Men icke. Inte ens när jag var 19 och upprepade gånger hade blekt håret Gwen-Stefani-vitt så var det i samma usla skick som nu. Nu sägs det visserligen att man måste ge sitt hår tid att anpassa sig till ett liv utan schampo, men om jag fortsätter med det här länge till så kommer jag inte ha något hår kvar som kan anpassa sig. Så fort jag har bikarbonattvättat det så börjar det att klia, och sedan fortsätter det att klia i flera dagar tills jag måste tvätta det igen för att det har blivit jättefett och högst osmickrande. Det håller sig inte rent ett dugg längre än med mitt vanliga schampo, och dessutom har längderna tappat all livslust och har börjat gå av i ständigt ökande tempo. Mina kära lockar har inte synts till sen den dag jag började och dessutom tror jag att jag luktar lite illa. Kanske finns det andra no poo-metoder som funkar bättre, men jag vill inte riskera mitt hårs hälsa ytterligare och kommer nog därför att återgå till mitt gamla ondskefulla paraben-schampo. 
• (Schampo-tillägg: Vanliga schampon kliar också. Kanske att bikarbonat är bättre, eller i alla fall inte sämre, än de flesta snabbköpsschampon, men frisörschampo de luxe rår det inte på. /hälsningar håret)
• Förutom bisfenol och paraben så står sedan en tid tillbaka även gluten på förbjudetlistan. Och te. Och kaffe. Och laktos. Och saker med mycket fibrer. Och saker med mycket kolhydrater. Och jäst. Och sura saker som juice eller läsk eller vissa frukter. Och sötningsmedel. Och alkohol. Och kakao. Och torkade aprikoser. Hittills kan jag inte direkt säga att jag mår ett dugg bättre, men jag ska härda ut ett tag till. Sämre kan det ju inte gärna bli.

Jag känner att jag borde infoga en bild för omväxlings skull. Dumt nog så har jag inte fotat särskilt mycket på sistone, förutom en gång med mobilkameran och det räknas inte riktigt. Ännu ett bildlöst inlägg alltså. Kanske nästa gång. Kanske.

Paraben och bisfenol - you shall not pass!

Mina resultat har anlänt! För hela två veckor sedan närmare bestämt. Den som saknar mitt bloggande kan istället glädjas åt att mitt exjobb numera kan bli klart. Exakt när detta inträffar är fortfarande lite oklart för resultaten är tyvärr inte sådär supertydliga som man kanske skulle önska, men ändå. Mer om resultatvånda en annan dag.

När jag inte stirrar på mina grafer ligger jag antingen i soffan med feber eller surfar på oljor. Feber är besvärligt, så låt oss tala om mitt märkliga oljesurfande istället; om vanliga kladdiga köksoljor samt en del mindre vanliga men likafullt kladdiga oljor. Jag som inte alltid lever i total harmoni med min hud har under årens lopp samlat på min allt dyrare och allt starkare krämer. I helgen träffade jag en likasinnad som efter att ha vandrat samma dyra krämväg istället gjort en helomvändning och helt skippat krämerna till förmån för oljor av olika slag. Jag ställde mig min vana trogen skeptisk till det hela, men det var svårt att argumentera mot hennes strålande persikohy. Nu, två dagar senare, har jag insett att det finns en hel oljedjungel där ute och att det faktiskt kan vara värt att prova av flera anledningar. Min inre skeptiker har tänkt följande:

• Jag är allergisk mot allt möjligt, vilket har fått mig att köpa mestadels Clinique. Clinique påstås hålla sina produkter fria från allehanda allergiframkallande ingredienser, men konsekvenserna för min redan mycket pressade ekonomi placerar sig på skalan någonstans mellan "förödande" och "katastrofala". 
• Ekonomin till trots så tyckte jag ändå att det var värt att fortsätta med de dyra krämerna. I alla fall fram tills dess att jag tog mig en titt på innehållsförteckningen och hittade paraben i varierande form. Parabener kan vara hormonstörande, även om det är lite oklart om det gäller alla parabener och i så fall till vilken grad. Metylparaben lär inte vara så farligt medan propylparaben verkar ha en rad oroväckande frågetecken kring sig. De produkter från Clinique som jag använder innehåller båda.
• Helt ovetenskapligt och enbart baserat på personliga erfarenheter har ett ytterst starkt samband kunnat noteras mellan hormoner av okänt slag och graden av aktivitet hos ens mycket irriterande autoimmuna sjukdom. Som redan antytt så vet jag inte vilka hormoner det rör sig om eller hur de förmår påverka min mage, men ett solklart samband finns det allt. Kanske är det enbart kroppens egenproducerade hormoner som ska ha skulden, jag har ingen aning, men desperat som jag är så tänker jag att det kan vara värt att undvika hormonstörande ämnen så långt det går.
• Bisfenol finns inte i krämer, men det finns ofta i plast, till exempel i matlådor eller i konservburkar. Eftersom bisfenol är fettlösligt så kan ämnet gå över från plasten till maten, särskilt vid upphettning, och liksom parabener är bisfenol hormonstörande. Kanske är mängderna man får i sig så små att de helt saknar betydelse, men som jag redan sagt så försöker jag desperat att få bukt med min ärkefiende immunförsvaret och då kan inget hormonstörande ämne lämnas därhän. Bisfenol och paraben - no more!

Jag återkommer om hur mitt liv utan matlådor och exklusiva dag- och nattkrämer fortskrider; mängden disk när jag inte längre kan värma allt i lådor, mängden finnar efter att tvätta sig i olja, hur man överlever utan konserverad kokosmjölk... 

?

Förra veckan är över - var är resultaten? Ingen vet säkert. I alla fall så vet inte jag var de är. Jag fortsätter att skriva på bakgrunden i varierande tempo. Ofta tror jag att jag är klar med en del och går vidare till nästa. Lika ofta upptäcker jag att det var jag inte alls, och får gå tillbaka och skriva lite till. Jag vet inte hur lång en bakgrund ska vara i ett masterarbete, men jag tror att jag nog börjar gå till överdrift. Och ändå är jag inte klart.

Trevliga saker: Katterna bor hos mig.
Otrevliga saker: Jag har ockuperats av en maffig huvudvärk.

!

Den här veckan ska mina resultat komma. Jo, det är sant! Jag är lite nervös. De senaste nio månaderna skulle kunna sluta med en flopp, men det skulle lika gärna kunna bli en succé. Jag tror och hoppas på det sistnämnda.

Övrig information: Jag har fått en burk med kinesiskt te. Teet verkar exklusivt. Kanske kommer det härifrån.

Ett pliktskyldigt inlägg

Jag borde blogga oftare. Borde komma på något att blogga om. Kanske till och med något utöver mina vanliga ämnen. I väntan på att detta ska inträffa får det bli en gammal hederlig sedan-sist-sammanfattning.

1) Exjobbet: Inte klart. Resultaten finns ännu inte i min ägo. Jag vet inte varför. Kanske för att det regnar.
2) Pandor: Har inte träffat någon. En av pandorna jag följer fick dock en unge. Det var väldigt sött, men sedan dog ungen helt plötsligt och jag sörjer med pandamamman.
3) Civ: Har inte spelat på länge. Har abstinens.
4) Doktorandplanerna: Finns en plats ute, var och pratade om den idag. Verkar inte omöjligt att få den, men långt ifrån jättesjälvklart. Ska skriva en ansökan och hoppas på det bästa.
5) Graptolitartikeln: Fått tillbaks från granskarna och ska göra en del ändringar, men blev i alla fall inte totalsågad. Med lite tur och effektivitet blir den publicerad redan i år.
6) Zombies och sånt: Läste ut Metro 2034 häromdagen. Håller tummarna för en Metro 2035. Läser en annan dystopisk scifibok så länge, Syndaflodens år av Margret Atwood. Ibland tänker jag att det är märkligt att hon inte fått nobelpriset än, men det är nog helt enkelt för att nobelpriset inte riktigt når upp till hennes nivå.
7) Övrigt: Dags för en bild. Pandabild.

Livet utan bamyl

Ibland har man så ont i huvudet att giljotinering känns som enda utvägen.

Ursur del II

Ack, det ljuva livet som nickelallergiker. Kortisonkrämer och eksem och ständigt kliande fingrar! Ibland kan jag inte låta bli att undra hur svårt det faktiskt är att låta bli att stoppa nickel i produkter där det uppenbarligen inte behövs. Väldigt svårt verkar det som. Nästan omöjligt ibland.

Ni kanske minns att min macbook har vållat mig ett och annat bekymmer under den korta tid som jag haft den i min ägo. Överhettning, buggar, saker som jag lite naivt trodde att Mac-produkter skulle vara magiskt befriade ifrån. Eftersom jag oftast ignorerar ett problem tills dess att de inte längre går att bortse från så har jag inte brytt mig om att kontakta någon slags Mac-support för att få det löst. Idag kom den dagen, men av en helt annan anledning än för att datorn blir överhettad och hänger sig. Anledningen är min nickelallergi. Jo, min hutlöst dyra MacBook Air utsöndrar nickel. Lite oväntat eftersom höljet påstås vara av aluminium, men det verkar vara lite poppis att skopa ner en varierande mängd nickel för att piffa upp designen.

Jag ringde till supporten utan att veta egentligen vad jag hoppades på att de skulle kunna göra. Kanske erbjuda mig en plastvariant, eller åtminstone ett externt tangentbord och mus. Men icke. Apple har inte något "program för den här typen av problem" och sa att jag borde ha använt mig av ångerrätten som man har de första 14 dagarna efter att man köpt produkten. Jag påpekade att det inte är säkert att man upptäcker en sådan här sak innan man suttit länge med sin dator, och det var ju inte förrän jag började skriva på exjobbet som jag kom i kontakt med datorn länge nog för att få symptom. Supportern höll med om att så kunde det nog mycket väl vara, men hänvisade ändå till att det var ångerrätten som gällde och deklarerade att Apple inte hade någon avsikt att på något sätt bidra till en lösning och sedan kom vi inte längre i det samtalet.

Resten av dagen har jag surfat länge och intensivt. Jag vet vad Apple säger i sin garanti ("Apple garanterar att Apple-märkt hårdvaruprodukt och tillbehör inkluderat i originalförpackningen (”Apple Produkt”) är fri från defekter i material") och jag vet vad  EU har för direktiv om nickel i produkter ("Directive 94/27/EC regulates the nickel release from any article intended to come into direct and prolonged contact with the skin with the aim of preventing nickel allergy"). Jag vet också vad gränsvärdet är för hur mycket nickel en produkt får utsöndra ("0,5 µg/cm2/vecka vid normal användning av produkten"), och ett enkelt nickeltest från apoteket bekräftar att mängden nickel som avges från min dator överstiger denna gräns. Gränsvärdet är för övrigt satt på en nivå för att minska risken att utveckla nickelallergi. Har man redan en så kan man känna av lägre doser än så.

Efter att ha talat med konsumentombudsmannen så blev jag rekommenderad att vända mig till Allmänna Reklamationsnämnden för att driva ärendet vidare. Då måste jag dock först komma på vad jag vill ha för ersättning, och här har jag kört fast. Jag vill ju ha en plastdator, men det finns inte, och något annat kan jag inte komma på. Det där med externa tangentbord och möss känns lite besvärligt, och då tappar man ju dessutom hela poängen med att ha en pytteliten Air-dator.

I vilket fall som helst så är jag numera ursur på Apple. Man kan faktiskt inte sälja produkter för över tiotusen(!) kronor och sedan låtsas som att garantin inte gäller (jag vill gärna veta hur Apple definierar "defekter i material"). Faktiskt, jag tycker nog att man kan förvänta sig att det man köper, oavsett pris, ska hålla sig under de tillåtna nickelgränsvärderna, särskilt om det inte nämns något om nickel i produktbeskrivningen. Så, Apple, inte okej. Jag hoppas på ett något mer konstruktivt samtal nästa gång jag ringer, och om inte så hoppas jag att ARN är duktiga på att ta lömska företag i örat.

Slut på surblogg.
Nej förresten. Inte alls slut.

Apple är uppenbarligen ett ondskefullt företag. Jag tänker mig att produktionen av deras datorer och iPads och iPods och iPhones och iEtc håller samma etiska nivå som produktionen av Simpsons-prylar. En video som berättar hur det ligger till:

En kort blogg om grafer med övernaturliga inslag

Efter att ha suttit en(1) hel(1/1) dag och ritat saker som inte borde ha tagit längre än en halvtimme att göra så kan man göra följande konstateranden:

A. Graferna vill mig inte väl.
B. Graferna vill inte någon väl.
C. Mina tankar om mig själv i morse som något av ett oslipat datasnille tycks ha varit något förhastade.

Punkt B vill jag gärna förtydliga en smula - grafer kan användas för att göra de mest knöliga saker överskådliga. År 1999 gjorde någon en stilig graf, och denna har sedan glatt återanvänts år ut och in av av en hel rad forskare som inte gjort något eget tillägg mer än att ha ändrat kurvans färg. Man tycker att de kanske borde ha lagt krutet på att lägga till data snarare än färg, särskilt eftersom grafen helt abrupt tar slut när det fortfarande återstår 1.5 miljarder år av jordens historia, men nej. Inte ens de som sysslar med tiden inom detta interval gör en egen graf. Istället väljer de ännu en ny färg (årets färg är, för den som undrar, orange). Jag var mycket frustrerad över den här allmänt förekommande motviljan mot grafer, men efter denna långa dag har jag till slut tvingats inse att det helt enkelt finns grafer som det inte är meningen att människan ska rita.

CHOCKERANDE NYHETER

Det går fortfarande bra med skrivandet! Skrivkrampen är som bortblåst och uppsatsen växer för var dag som går. Det är svårt att beskriva sådana här storslagna känslor med ord, så istället infogar jag en trevlig pandabild. Det var alldeles för länge sedan jag laddade upp en pandabild.

(Än en gång är det inte min bild. Tyvärr. Det hade gärna fått vara det, men jag har ju märkligt nog aldrig träffat en levande panda. Vem bilden tillhör vet jag inte, men hade jag vetat det så hade jag inte hållit tillbaka med lovorden. Bilden är fantastisk. Pandan är fantastisk.)

Ännu ett inlägg om exjobbet. Inte det första, knappast det sista.

Igår författades en hel sida. En hel sida! Kände mig produktiv som sällan förr och somnade nöjd och belåten.

Idag har jag fått ihop en mening. En. Enda. Mening. Meningen är betydligt kortare än en sida. Efter att noggrant ha analyserat läget måste jag dra den trista slutsatsen att produktiviteten försämrats avsevärt sedan igår. Må vara att jag först tog en mycket lång lunch med E som är tillfälligt på besök från Österriket, cyklade till Västertorg för att plocka upp ett sedan länge efterlängtat paket (som innehöll två lyckade inköp samt en besvikelse), och slutligen rundade av dagen med en lång middag med N för utvärdering av mitt nyfriserade hår. Vissa aktiviteter kräver onekligen sin tid, men att äta lunch och middag och hämta ett paket kan knappast ta en hel dag i anspråk tycker man. Tycker jag i alla fall.

Lösningen på dagens improduktivitet blir att låtsas som att dagen inte är slut. Här ska läsas och skrivas tills dess att mitt dagliga mål uppnåtts. Det dagliga målet ligger på att skriva en halv sida, och nu kanske en och annan chockad läsare tänker men herregud hopplösa människa, en halv ynklig sida per dag?! Om så är fallet, låt mig högaktningsfullt svara UUUÄÄH, försök skriva ett exjobb själv då för tusan! Ähum. Alltså, jag tycker inte heller att det låter som så särskilt mycket, men det är faktiskt bakgrunden jag (fortfarande) skriver på, och det är jätteübertidskrävande. Tusen artiklar (nåväl, 161 för att vara en smula korrekt, men antalet växer ständigt) att läsa igenom, lika många artiklar att läsa igenom igen eftersom något extremt viktigt stod i en (men vilken?!) av dem, bedöma trovärdigheten i artikeln, läsa artiklar om samma sak men som förespråkar andra förklaringsmodeller, försöka sammanfatta allt i området och samtidigt ha en röd tråd och en egen uppfattning om vad som är rimligt... Jo, det tar sin tid. En halv sida om dagen är fullt tillräckligt för att man ska få känna sig nöjd.

Med tanke på att exjobbet trots dagens hittills mediokra insats ändå går framåt, att det fortfarande finns en gnutta sommar kvar i luften och med anledning av E:s besök så känns det som om det enda sättet att avsluta inlägget på är med en video.

Die Sonne.
Såklart.

Bonustillägg: Gudrun Gut är dödscool. Dessutom pratar hon så läckert att hon ger ryssarna en hård match i kampen om vilket som är det snyggaste språket.

Less blogging, more jobbing.

Jag lider av post-projekt-365-utmattning. Det nästan dagliga uppdaterandet tog tydligen på krafterna och nu går jag mest och väntar på att bloggandan ska falla på. Efter över en veckas väntande kan jag konstatera att det inte verkar hända. En bidragande anledning till att andan dröjer kan förstås vara att det händer extremt lite för stunden. Varje dag är den andra lik och allt flyter mest ihop i en enda lång smet bestående av exjobb, rumble och wordfeud. Endast dagar med ösande regn sticker ut en smula, eftersom jag då tvingas ut på jakt efter regnvatten till mitt kumquatsträd. Kumquatsträd gillar uppenbarligen inte det kalkhaltiga Uppsala-vattnet som kranen erbjuder och då finns det inte mycket annat att göra än att utrusta sig med vattenkanna och trava Kåbo runt i jakt på lämpligt stuprör.

Exjobbet är alltså inte färdigt än. Faktiskt är det ganska långt ifrån färdigt eftersom jag fortfarande väntar på att mina prover ska analyseras. Hade tänkt att jag skulle bli klar med bakgrunden och metoden under tiden, men känner mig allt mer osäker över om jag verkligen kommer att lyckas med det. Men! Det hittills bäcksvarta exjobbsmörkret har faktiskt lättat lite under de senaste dagarna - min skrivkramp har släppt! Jo, det är sant! Har bytt skrivtaktik och det verkar ha gett resultat. Om jag fortsätter som jag har gjort den här veckan så finns det gott om hopp att arbetet blir färdigt inom en inte oändligt lång framtid.

Mer finns det inte att skriva så jag låter Massive Attack ta över. Paradise circus kan nog vara min favoritlåt för tillfället, fast jag vågar inte lägga upp den mycket excentriska orginalmusikvideon eftersom  det med största sannolikhet skulle få någon att flagga min blogg både olämplig och barnförbjuden och vem vet vad mer. Alternativvideon är som tur är inte så dum den heller.

Om jag hade ett bra förslag på en rubrik så skulle jag skriva den här.

Geo. Pluggar. Duktigt. Är för en gångs skull bästis med DISA och har fått åtkomst till precis alla artiklar jag velat ha, varenda en! Inklusive böcker! Helt utan problem och trubbel! Har försökt med viss framgång att läsa ännu en artikel i ämnet syrets uppkomst. Den begränsade framgången beror inte på ineffektivitet från min sida utan på ögon som bara vägrar samarbeta. Särskilt högerögat verkar inte vara med på noterna, har ingen aning om varför men det är hemskt opraktiskt. Måste ha löjligt stora bokstäver på skärmen, och ändå är allting mest ett suddigt blurr. Artikeln är hur som helst mycket underhållande. Min förra favorit var den om mitokondrier, den nya har en inledning som enbart handlar om Star Trek Enterprise och hur besättningen skulle reagera på en tidsresa. Märk väl att artikeln är publicerad i Nature. Det ger mig lite hopp om forskningsvärlden trots allt.

Fikade med Sara också. Sara kan på ett mycket effektivt sätt växla mellan samtalsämnen.
- Jag hoppas att jag kan skriva ner timmarna som jag jobbar i augusti också, jag behöver ju lönen för hyran och så, men vet du varför solen är gul?

Sist med inte minst, här är en bild från det havererade Projekt 365. Apropå inget särskilt.

Shoppingfrenzy

En hel dag var jag på stan, alternativt utanförstan, igår. Inledningsvis checkade jag duktigt av listan. Lampa, check. Träolja, chek. Därefter slog det dock slint. Jag tyckte så oerhört synd om mig själv och kände att vad jag verkligen behövde var en bok. Inte vilken som helst heller, utan en till rysk postapokalyptisk science fiction. Så då köpte jag det, bara sådär! Det är inte Metro 2035 (tror inte den ens finns, men jag hoppas innerligt att författaren med det stiliga namnet Dmitrij Gluchovskij jobbar intensivt med att skriva den i detta nu), utan en bok som utspelar sig i samma värld men är skriven av någon annan. Verkar maxspännande.

Efter bokinköpet fortsatte det att slå slint. Jag hoppade på bussen mot Ikea och planen var att köpa träolja, men knappt hade jag lagt oljan i kundkorgen innan jag gick totalt wild and crazy och - köpte ett kumquatträd. Bara sådär! Okej, det kändes betydligt mer vilt och galet just i stundens hetta, men ändå. Min lilla lägenhet lider som bekant redan som det är av extrem utrymmesbrist, och ett träd gör inte direkt saken bättre... I vilket fall som helst så är det nu precis vad jag har ståendes i fönstret, och platsbristen till trots så är det ändå ganska mysigt. Nyskördade kumquats är vad jag åt till frukost!

Mer Civ och mutantmonster, tack!

Le grande geocachingrunda igår, idag civmaraton hela dagen med nattcykeltur till slottet för att se det sista av Kents Uppsalaspelning som stämningsfull avslutning. Man hade slagit på stora trumman och bjöd på fyrverkerier tills hela Engelska parken var täckt i krutrök. Skulle nog nästan gå så långt och säga att det var rätt mysigt, trots att jag varken är ett stort fän av vare sig Kent eller fyrverkerier.

Civ gick bra. Jag ledde stort, trots flera lömska attacker av såväl Stalin och Saladin som Sitting Bull och  Huayna Capac. Till saken hör att det här spelas på Emperor, och eftersom det är svårighetsnivå sju av nio så betyder det att det är lite av ett mirakel att lyckas ligga först. Har byggt horder med underverk och nu senast även horder med trupper. Staden Snaketown(!) har erövrats från Sitting Bull, och jag har också tagit inte mindre än åtta barbarstäder på en ny kontinent. Allt var, och är fortfarande, olidligt spännande. Faktiskt så spännande att jag nog inte kommer kunna göra något annat innan det hela får sin upplösning. Fast ärligt talat kommer jag nog inte kunna göra något annat efter det heller. Då är det ju dags för en ny omgång. Civ är inte bara världens bästa spel, det är även det mest beroendeframkallande som finns i hela världen.

Imorgon blir det dock inget spelande. Istället borde jag masa mig ner på stan och köpa ett och annat som jag dragit mig för att köpa alldeles för länge. Sänglampa och radio och åtminstone tio saker till som jag har glömt. Kanske ett jättestort papper. En sladd. Sojabönor. Tvål. Träolja. Att handla mat kan vara ganska trevligt, men att springa omkring på stan är ingenting annat än en ändlös plåga. Shopping är ytterst påfrestande för både mig och jordens stackars krympande resurser, men behöver man en sänglampa så gör man. Annars är det till exempel svårt att läsa rysk postapokalyptisk science fiction, och om man inte kan läsa rysk postapokalyptisk science fiction så kan man verkligen fråga sig vad det egentligen finns för mening med allt. Förutom civ förstås.

FISK

Jag är extremt trött på Projekt 365. Fyra anledningar:

1. Kameran måste med hela tiden, överallt.
2. Om inte motiven kommer till mig, måste jag komma till motiven. Vilket jag sällan tar mig för att göra. Lägg märke till min fräcka placering av ordet vilket i förra meningen. Vissa skulle kanske tycka att det är grammatiskt fel och inkorrekt och och en klassisk uppvisning i dålig språkännedom. Bah! är var jag säger om det. Jag tycker det låter skojigt.
3. Bloggen måste uppdateras varje dag. Om jag inte uppdaterar den varje dag läggs de uteblivna inläggen på hög tills dess att det känns bara jobbigt och besvärligt och inte ett dugg kul.
4. Hela bloggen har skiftat fokus från att handla om inte just något alls till att bli ett ställe där jag pliktskyldigt lägger upp mina framtvingade alster av alltför ofta endast medioker kvalitet. Det här att inte handla om något alls betyder i mitt fall att jag dels bara vill ha en anledning att skriva i största allmänhet, dels att jag tycker att skrivandet är ett bra sätt att få perspektiv på saker. I och med detta tvångsmässiga fotograferande har jag helt kommit ifrån skrivandet, och dessutom har det jag väl skrivit blivit väldigt mycket tråkigare. Varenda inlägg handlar nästan inte om något annat än dagens bild, och bilder i all ära, men jag vill ändå att det jag skriver ska vara roligt att läsa. Så har det inte riktigt varit på ett tag.

Därför har jag kommit till följande slutsats: Projekt 365 måste avslutas i förtid. Det är för tidskrävande, både att leta motiv och själva uppladdningarna, och dessutom saknar jag skrivandet. Jag kanske hittar på ett nytt projekt istället. Vad sägs om Projekt 52 - en bild i veckan? Det känns rimligare. Mindre tidskrävande att hålla igång, mer tid för exjobb och gammalt hederligt bloggskriveri. Det känns förstås väldigt trist att avsluta det såhär. Särskilt eftersom jag faktiskt har några bilder på lager som bara väntar på att bli uppladdade. Jag laddar upp dem när jag orkar och har tid...

Med det här inlägget kommer endast bild 27. Fisk.

När man ser den här bilden tänker man nog att det där med att mina bilder inte är mer än av medioker kvalitet verkligen inte var någon överdrift. Men! Jag ville ju ha en rolig blogg. Därför lägger jag upp en rolig bild. Detaljer att notera är den blåa fiskens charmerande överbett samt att den rosa fisken sannolikt är fiskvärldens motsvarighet till Quasimodo. Ju mer jag tittar på bilden, desto mindre rolig och mer sorglig blir den dock. Jag tycker synd om framförallt den rosa fisken med sitt bautaöga och tänker att det inte kan vara lätt att vara fisk alla gånger. Extra dåligt samvete får jag när jag tänker på hur jag under veckan som gått fnissat åt stackaren som sin defekt till trots försöker le sitt allra vackraste fiskleende för kameran. Stackars fisk.

Pratbubbla med viktigt budskap.

Dag 26 i projekt 365.

Projekt 365 - Dag 25

Gårdagens bild höll ju på att utebli, men eftersom iPhoto behagat vakna till liv igen så finns det inte längre någon ursäkt att låta bli att lägga upp den. Låt vara att den är både mörk och suddig och att jag dessutom missat motivet, men av någon anledning gillar jag den ändå. Det är liksom någon slags märklig stämning, som att det finns något mer än man ser.

Låtsas att det är den 17:e juli alltså. Dag 25 - ännu en fågel.

Kattkavalkad

Sista kattdagen (låtsas att det är 16 juli!). Hemskt trist både för mig och för den som inte kan få nog av kattbilder.

Inte mycket att skriva. Desto fler foton att ladda upp, för som storslagen avslutning på kattveckan så blir det en hel rad med bilder. Leo berättar en hemlis för Molly, som viskar något uppenbarligen ännu hemligare tillbaks (enda anledningen jag kan komma på till varför hon stoppar in hela huvudet i Leos öra). Jag saknar dem mängder.

Dag 24 - Jättemånga kattbilder!

Projekt 365 - Dag 23

Låtsas att det är 15:e juli! Nästsista kattdagen. Egentligen skulle de åkt hem i lördags, men de var så söta och snälla att jag ville behålla dem lite extra. Dock fick de klara sig utan mig nästan hela lördagen eftersom världen väntade på att bli erövrad. Vissa dagar bara måste man spela civ.

Magi

.. Plötsligt fungerar iPhoto igen. Mina bilder finns där de alltid funnits, fast programmet fortsätter bugga, uppdateringen till trots. Lite typiskt, men mest bra att ingenting är borta.

Kattfrenzyn fortsätter förstås.

Bild 22 (och det här borde vara den 14:e juli) - Molly tittar ut genom nyregnat fönster.

Osis

Jag har en mac. Min mac har iPhoto. iPhoto segar sig och hänger sig och vid ett par tillfällen har den lyckats ha sönder bildfilen jag jobbat med. Igår tänkte jag såhär:

NOG!

... och sedan gick jag till app store och sade till programmet att uppdatera sig. Det gick väldigt dåligt, datorn förklarade rätt och slätt att det inte var tal om att uppdatera något iPhoto innan jag uppdaterat hela operativsystemet. Efter veckor, om inte månader, av envis vägran gav jag tillslut min tillåtelse att låta macen få sin efterlängtade uppdatering, och idag gjorde jag ett nytt försök med iPhoto. Nu gick det mycket bättre. Uppdateringen laddades ner och installerades och allt var guld och gröna skogar tills jag försökte öppna programmet. Tydligen kan den inte längre läsa mina bildfiler.

Tankar som slår mig är:
1) Himlans tur att jag mailade över bilden som ska bli ett bokomslag(!)(!!) innan jag uppdaterat något.
2) Ironin i att jag kopierade alla viktiga filer från min PC just idag, när det är just idag som mina viktiga bilder försvinner från macen.

Dagens bild: Ingen tills dess att jag hittat en lösning på problemet...

Så mycket katt.

Jodå, det blir en kattbild till. Än en gång med mobilkameran dessutom. Snart flyttar de hem och då kommer kattdosen såklart att minska betydligt, men inte än!

Leo Tolstoj och Molly Katt tycker mycket om att vara på balkongen. Leo brukar luta sig över räcket och se ut som en pirat när kisar med ögonen samtidigt som morrhåren/mustaschen fladdrar i vinden. Molly är inte lika piratlik utan gapar istället av förvåning och fascination över allt spännande hon ser*.

*Flugor, myggor, dammtussar, inbillade flugor, inbillade myggor, inbillade dammtussar, etc...

Dag 21. Ännu mera katt.

Kattöverdosen fortsätter

Försökte än en gång fota gäspande katter, men så länge kameran är påslagen så kniper de envist ihop sina små munnar. Lyckades till slut fånga en gäsp från vardera katt, men i fallet Leo hamnade fokus inte riktigt på katten och i fallet Molly blev det med mobilkameran. Inget ont om mobilkameran, men hur det än är så kan den inte slå en systemkamera, särskilt inte i motljus. Att välja bilden till dag 20 är alltså inte lätt, en suddig Leo eller en mobil-Molly? Eftersom Leo redan fått två bilder så borde valet falla på Molly, men den tveksamma bildkvaliteten gör att det åter svänger över till Leos fördel. Ett svårt val. Nästan omöjligt.

Det blir Molly. 

Och Leo.

Jag kan bara inte välja!

Leo tittar på mygga

Bild 19. Leo igen. Han är ju bara för söt med sina små lockar bakom öronen!

Le Kattz

Kattvakt! Det betyder att från och med idag kommer det bli en lätt överdos av kattbilder. Bra för mig som slipper springa ut och leta motiv, och bra för alla andra med som får njuta av Leo Tolstoj och Molly Katts gränslösa skönhet!

Ville ta en gullig bild på en gäspande Leo där han visar sina söta små framtänder, men enda gången han gäspade var under de få sekunderna som jag riktade kameran åt annat håll. Först ut blir istället Leo och hans gigantiska tunga i ett ögonblick som inte riktigt ger rättvisa åt tidigare nämnda gränslösa skönhet.

Bild 18 - Leo!

Paraplyet och jag

Det i särklass vanligaste sökordet till min förra blogg var ordet säl. Det är lite konstigt, för det var nog ytterst lite jag skrev om sälar. För den här bloggen är det istället Genomskinligt Paraply som gäller, och jag misstänker att i princip alla som googlat sig hit i jakt på genomskinliga paraplyer blivit lika besvikna som sälgooglarna. Jag har ju inte gjort något mer än att konstatera att jag har ett genomskinligt paraply, vilket knappast är vad folk i allmänhet vill veta. 

Genomskinliga paraplyer alltså. Ganska trevliga på många sätt. Inte lika trevliga som genomskinliga med prickar på förstås, men fortfarande helt okej. Man ser himlen och regnet och tänker att saker är ganska fina trots allt. Sedan märker man att allt vatten som faller på paraplyer rinner vidare ner på ens fötter. Det är en avvägning man måste göra, glädjen av att se regndropparna mot missnöjet av att ha blöta fötter.

Bild 17 i projekt 365. Utsikten från paraplyet.

En inte så arg fågel.

Dag 16. En fågel. Igen. Har en känsla av att det kommer bli fler med tiden...

Projekt 365 - Dag 15 och jakten på världsherravälde

Jag ligger flera dagar efter i uppdateringen. Fy på mig!

Denna dag ägnades åt världens bästa spel Civ. Började starkt, men blev plötsligt och helt utan förvarning anfallen av Peter den Store och Boudica. Många hundra år senare lyckades jag erövra både St Petersburg och Moskva, men då anföll först Ragnar och Hatshepsut och därefter även Bismarck och vem det nu var han samarbetade med, och efter det var det förstås kört. Infanteri vs. katapulter gick så att säga inte så bra.

Hur jag kunde åka på sådan storstryk är och förblir ett mysterium. På vägen till civvandet hittade nämligen jag inte mindre än åtta fyrklövrar, och det borde ju ändå ge ett visst mått av tur kan man tycka. Men icke. Bilden är inte heller mycket att skryta med, men här är den ändå.

Och nu, bara för att stajla - en bild till! Hitta fyrklövrarna och ta del av turen du med!

Projekt 365 - Dag 14

Det här är ett kort inlägg.

Igår: handledarträff. Tror det gick bra, och fick dessutom resultaten från kolisotopanalysen. Tjo&ho!

Dagens foto är månen, och jag uppmuntrar alla och envar att imponeras över de snygga kratrarna som syns i nedre högra hörnet. Eller kanten. Månen har inte så många hörn. Hur som helst, efter handledarträffen så tyckte jag att månen var en ganska passande bild med tanke på att mitt exjobb är en supercool kombination av paleontologi och astrobiologi. Heja rymden!

Projekt 365 - Dag 13

Jag har inget internet. Det gör att det ibland blir lite besvärligt att ladda upp bilder, i alla fall de dagar som jag inte sitter och ugglar på geo. Som tur är så kan man göra blogginlägg i efterskott, och det är alltså precis vad jag gör just nu och i åtminstone sju inlägg framåt.

Kameran och jag åkte till Stockholm. Fotade absolut ingenting och fick lätt panik mot slutet av dagen. Kan avslöja att känslan av lätt panik har infunnit sig i princip varje dag sedan projektets början, och det blir ju inte direkt bättre med tiden. Hur som helst. Just denna dag löste jag det hela genom att fota stationstaket, och inte helt oväntat blev resultatet en smula halvdant. Eftersom jag bestämt mig för att undvika mer fusk med projektet så lägger jag dock upp den ändå. Alla dagar kan ju inte vara bra fotodagar. (Som en förvarning kan jag avslöja att de kommande sju inte är särskilt mycket bättre...) Jaja.  Stationstaket. Här kommer det.

Projekt 365 - Dag 12

En hare satt och såg dyster ut i Engelska parken. Vet inte vad som tyngde det lilla hjärtat, solen lyste och gräset var frodigt och grönt. Inte den bästa bilden någonsin, däremot i princip den enda som togs under hela dagen. 

Dagen har ägnats åt bandrep och statistik. Graptolitstatistik. Osamarbetsvillig graptolitstatistik. Jag har också spenderat viss tid med att yla olyckligt över min cykel. Plötsligt och utan förvarning exploderade framdäcket så nu är det alltså slutcyklat för en tid framöver. Tur att den nya födelsedagscykeln är på väg!

Dag 11 och det bottenlösa hålet av uselt självförtroende som jag bor i

Graptoliterna stirrar surt på mig från sina små lådor. De vill bli mätta, fotograferade och publicerade och uppnå evig berömmelse genom min artikel. Jag stirrar surt tillbaka. Måste mäta dem. Måste beskriva dem. Måste förbereda mig inför mötet med handledaren. Måste baka cheesecake. Är handlingsförlamad av stress och bristande självförtroende.

Jag har skrivit det förr och nu kommer det igen: När jag läste musikvetenskap fick jag världens kanske bästa omdömen på allt jag skrev. "Exemplariskt", "föredömligt", "får jag använda din uppsats som kurslitteratur för kommande studenter?", etc etc etc. Jag blev nog lite bortskämd, men hur det än är så är det trots allt mitt skrivande som tagit mig såhär långt. Metro var så nöjda med mina artiklar att de inte ändrade dem ett endaste dugg. En uppsats jag skrev i höstas var så bra att jag slapp den obligatoriska presentationen. Trots det känner jag hela tiden att vad jag gör inte är bra nog, och nu har gått så långt att jag inte kan göra något alls. Till slut är det midnatt och framför mig lyser ett tomt dokument på skärmen.

Att jag skriver långsamt är förstås ingenting nytt, jag har varit precis lika improduktivt självkritisk sedan jag började med mitt masterprojekt, och innan dess med för den delen. Så vad har hänt? Varför denna plötsliga kris och misär som saknar allt motstycke? Jo, hur långsamt jag än skrivit under årens gång så har jag ändå varit tämligen säker på att det jag väl lämnar in håller någon slags acceptabel nivå. Som sagt, skrivandet har ju varit lite av min grej. Att därför skicka in något och få kommentarer som att texten är "awkward" och känns "inexperienced" var väl inte direkt vad jag behövde höra för att komma ur detta bottenlösa hål av destruktivt självförtroende som jag just nu kravlar runt i. När jag skickade in min text första gången fick jag omdömet att den var omständig och pratig. Därefter blev den för kompakt och svårläst. Nu är den, förutom awkward och inexperienced, även för personlig och känsloladdad. Kanske blir den bättre fjärde gången jag försöker, om inte annat så är det ju snart slut på negativa ord att beskriva den med.

Har i alla fall tagit en bild. Bilden har för en gångs skull ingenting med varken kandidat- eller masterprojekt att göra.

Projekt 365 - Dag 10

Dag 10. Det betyder att det är 355 dagar kvar. Igår tog jag mig inte ut ur kontoret, och gissa vad som hände idag? Japp, precis samma sak. Idag blev det dock inget exjobb gjort. Istället blev det bråttom och panik med mitt gamla kandidatarbete som ska omarbetas till en artikel. Jag har i mitt stilla sinne trott att den är så gott som klar för publicering, men så var tydligen inte fallet. Det fanns inte mindre än sju små graptoliter till att mäta och beskriva, så idag har jag mätt och beskrivit graptoliter i ljusets hastighet.

Kände mig extremt nöjd med dagens prestation när jag skickade min nyskrivna text till min medförfattare. Fem minuter senare stod han i dörröppningen och såg ut att vara allt annat än extremt nöjd. Extremt missnöjd ligger nog närmare sanningen. Skulle nog våga mig på att säga att han var extremt missnöjd med resten av mitt arbete också, för när jag läste igenom vad jag trodde skulle vara några små ändringar visade det sig att av mina ursprungliga tjugo sidor återstår runt fem. Två av dessa fem är referenser, och ytterligare runt en och en halv består av bilder. Är förstås glad över att alls få mitt kandidatarbete publicerat, fast jag hade nog varit gladare om jag faktiskt känt igen mitt arbete också.

Har varit sur och trumpen hela dagen. Kanske vaknar jag på en bättre och muntrare sida i morgon. Jag hoppas det.

Bild 10: Dagens mätprojekt. Cyrtograptus lapworthi från Kinnekulle.

Bonusinfo för att göda din inre nörd: En graptolit må se ut som en något märklig växt, men är i själva verket är den ett djur. Den har en lång "stam" och på denna sitter jättemånga små krokliknande tuber. I varje liten tub sitter ett ännu mindre djur, och som inte det är häftigt nog så är alla små djur i hela graptoliten ihopkopplade via en och samma "ryggrad" (eller ryggsträng är väl mer korrekt i sammanhanget). Alla som kan sin Star Trek förstår genast att det här är paleontologins motsvarighet till The Borg. Graptoliten tog det dock till ytterligare en nivå, för inte nog med att alla små individer satt ihop i ett stort kollektiv via ryggraden, den kunde dessutom koppla ihop sig med andra graptoliter och bilda ett superkollektiv på ett sätt som skulle göra the Borg Queen ännu grönare än hon redan är av avund. När jag skulle döpa den nya graptoliten ville jag göra det efter någon i Star Trek, men när det väl kom till kritan så fegade jag ur. Ångrar mig såklart bittert såhär i efterhand. Det hade varit fint om mitt bidrag till världen varit Cyrtograptus Seven-Of-Ninei.

Projekt 365 - Dag 9

Jag tog med kameran till exjobbskontoret. Tänkte att jag skulle fota duktigt. Fotade jag duktigt? Nej, det gjorde jag såklart inte, inte duktigt i alla fall. I stället fick jag exjobbsångest och kände att jag inte hade tid att fota, inte hade tid att gå ut, ingen tid för blogg, middag eller ens te. Nu låter det som att jag var inne i världens skrivarfas, men tyvärr var så inte heller fallet. Istället satt jag i den klassiska cirkeln där man får ångest av att man inte gjort något och inte kan göra något för att man har ångest. Ångest light, bör tilläggas. Ångest är inte ett ord man bör slänga sig med hur som helst, men även ångest light kan vara ganska svårhanterlig i stressiga exjobbstider. Stressen brukar hållas på en jämn, om än något för hög, nivå. Att den nu slår i taket beror på att jag senare i veckan ska träffa min handledare och han vill läsa vad jag skrivit, och det går ju inte. Inte för att jag inte har skrivit, för det har jag ju faktiskt, men alldeles för långsamt och inte direkt sådär överväldigande bra att man brister ut i extas och spontan lovsång. En dag ska uppsatsen förstås vara så bra, men det kommer inte hända tills på torsdag. Ännu mindre tills på onsdag.

Hur som helst. Bilden. Jag orkade/hann/ville inte gå ut. Istället tog jag rätt och slätt en bild på min bokhylla.

Konstnärligt betyg: 0/5
Häftiga titlar i hyllan-betyg: 5/5

Projekt 365 - Dag 8. Floppen. Och räddningen.

Okej, jag erkänner. Projektet har gått åt skogen och pipsvängen. Om inte någon kommer förbi med en tidsmaskin (vilket i skrivande stund ter sig tämligen osannolikt) så är följande ett sorgligt faktum: Ingen bild togs igår. Keine och nada. Projektet har slutat med en flopp.

Om inte #2: Det plötsligt blir tillåtet att använda sig av bilder som är tagna (bara lite) tidigare och som man redigerat under dagen i fråga. I så fall är jag räddad.

Okej, det är en ful räddning. Jag skulle till och med kunna gå så långt som att kalla det fusk, och fusk borde bestraffas med ingenting annat än livstids halshuggning på vatten och bröd, för att återuppliva ett alldeles för sällan använt uttryck. Jag vill inte bli halshuggen på livstid. Jag är trött på bröd. Jag vill ha proviva, inte vatten. Jag borde alltså låta bli att lägga upp bilden. Fast det känns också fel. Därför låter jag det passera med en liten varning utfärdad åt mig själv. Det är okej, för den här gången.

Bild 8 alltså. Nästan fotograferad under rätt dag. Definitivt redigerad under dagen. Det svartvita temat håller i sig.

Projekt 365 - Dag 7

Det är nästan lite djur-overdose i det här projektet. Ganska så mycket till och med. Jag skyller på fältresan, i fält kan man välja att ta kort på:

1) Djur

2) Sten

.. och ärligt talat blir stenbilder sällan särskilt bra. 

Fina djurbilder kräver dock en del tålamod. Tålamod är tyvärr inte en av mina starkare sidor. Rådjuren däremot, de är något av tålamodets superhjältar. Dessutom är de nästan, men bara nästan, osynliga. Dagens bild blir därför nästan synliga rådjur.

Jag borde komma på roligare titlar än bara Projekt blabla, men se det går inte för då tappar jag ju bort mig.

Projekt 365 - dag 6. Inte ens en vecka har gått, och jag har redan börjat tröttna på fotoprojektet. Bloggen blir ju helt enformig och trist och bilderna är inte direkt sådär vansinnigt fenomenala de heller. Kanske hade Projekt 7 passat mig bättre. Jag funderar på att ge upp.

...

... fast å andra sidan, det är aldrig försent att ge upp. Så jag kan lika gärna fortsätta en liten stund. Blir det urbota dödstråkigt och alla bara somnar så fort de råkar läsa min blogg, tveka inte att låta mig veta och jag ska genast bli en ny, roligare människa med en ny, roligare blogg.

Idag blev det hur som helst en groda (eller möjligtvis padda). I svartvitt till och med, fast det är lite märkligt för egentligen var den väldans fin i färg. Jag kanske har fått en färgöverdos. Jag vet inte. Här är den i alla fall. Grodan. Eller paddan. Hur som.

Projekt 365 - Dag 5

Alla dagar är inte bra bilddagar och det här var helt klart en av de sämre. I alla fall tills byn med världens kanske olyckligaste invånare hittades. Ur konstnärlig synvinkel finns en del övrigt att önska, men så kan det vara ibland.

Mina favorituttryck: Bu, yl, ynk, fräs, böl.

Dagens bild: Bölaholm.

Projekt 365 - Dag 4

Mer graptolitletande. Antal fynd: 0. 

Letat trilobiter också. Hittat: 0.

Inga fossiler alltså, men däremot hittade jag en hel flock med hjortar med prickiga rumpor.

Projekt 365 - Dag 3

Det har regnat. Massor. Så mycket att jag inte kunde ta fram kameran en enda gång. Trots regnet satt jag i timme ut och timme in och grävde efter graptoliter. Det var lerigt. Det var kallt. Regnbyxorna läckte som ett såll. Efter nio timmar hade jag hittat kanske tiotusen graptoliter, varav en som var någorlunda användbar.

Den enda bilden som togs den dagen är på mig själv när jag kom tillbaks till hostellet. Att hålla kameran rakt är uppenbarligen en konst som jag inte behärskar. Att kladda lera i ansiktet verkar vara mer min grej.

Projekt 365 - Dag 2

Fossiljakt. Intensivt hamrande i något som pendlar mellan kyligt duggregn och rasande ösregn. Det är två dagar efter midsommar och tolv ynkliga grader i luften. Nu kan man tänka att jag borde frysa bortom allt förstånd, och det gör jag också, ibland, dock inte alls så ofta som man skulle kunna tro. Med tre lager yllekläder går det nästan alltid bra. Jag vaggar fram över skiffer och kalksten och ser ut som ett uppstoppat får. En gång vaggade jag faktiskt genom fårhage och hela flocken galopperade fram och hälsade på mig som en gammal vän. Det var trevligt, tills en av dem slickade på min kamera och en annan provsmakade mitt ben.

Bild 2 i Projekt 365 blir det benätande fåret i egen hög person. Vi kom bra överens när vi väl rett ut att får, liksom jag, är vegetarianer, och att mitt högra ben inte är en grönsak.

Projekt 365 - Dag 1.

Ur ett geologiskt perspektiv är 30 år i princip ingenting alls. 30 miljoner år, eller ännu hellre, 300 miljoner år, då först börjar det likna något. Lustigt nog känner jag mig trots detta en smula obekväm vid tanken på att numera vara 30. Hur som helst, grattis på mig.

Idag är inte bara Le Grande Födelsedag. Idag inleds även Projekt 365. Det betyder att jag ska ta en bild varje dag i ett helt år. Ett ambitiöst projekt. Kanske kommer jag fuska ibland. Kanske kommer jag inte alltid kunna ladda upp något på grund av brist på internet. Kanske kommer många bilder bli fula och dåliga för att jag inte orkar gå ut på fotojakt. Men kanske blir jag också en bättre fotograf, får motivation att fota mer och ser saker jag annars missat. Dessutom kommer jag nog kunna komma ihåg lite mer av vad jag gjort, och det är väl bra om något nu när jag blivit ännu lite äldre och minnet eventuellt börjar svikta.

Projekt 365. Dag 1. En uggla.

En fortsättning på vargtemat

Det är mycket aktivitet nu för tiden i Österby varghatar förening. Kanske med anledning av olyckan på Kolmården, eller så är det för att det under de senaste dagarna börjat trilla in kommentarer där det antyds att vargen inte nödvändigtvis är roten till all ondska. Nu får man kanske intrycket att detta skulle representera något av förnuftets röst i debatten där alla slags argument tidigare lyst med sin frånvaro, men icke. Istället uppmanas medlemmarna i gruppen att se de verkliga problemen. Vilket, och håll i er nu, är... invandrarna! Ja, den var verkligen helt oväntad. Är det inte vargens fel, så är det invandrarnas.

Nu är det dock så att gruppen heter Österby varghatar förening och inte Österby invandrarhatar förening. Man slår därför fast att det här inte är rätt forum att diskutera annat än vargen. En av de mer aktiva i gruppen tar till och med saken i egna händer för att förtydliga vad som gäller.

Min tanke när jag läser detta är kort och gott: !

Jag vet fortfarande inte om det är mest roligt, sorgligt eller läskigt.

Man kan faktiskt lida av vargfobi.

Det finns gånger då man bara vill gömma sig under täcket och låtsas att man aldrig har bott i eller ens hört talas om den lilla by jag växte upp i. Till exempel när man snubblar över facebookgruppen med det något missvisande namnet Österby varghatar förening. Särskrivning at its best.

Roligare än gruppnamnet blir det tyvärr inte. Eller jo, ibland är det lite kul för att precis allt som postas i den är så imponerande korkat. Fast det är också sorgligt för att det efter tolv (eller åtminstone nio) år i skolan fortfarande finns de som befinner sig på en intellektuell nivå som utan att överdriva borde passerats redan på lågstadiet. Mest av allt är det dock läskigt. Gruppen har inte mindre än 179 medlemmar som alla tycks ställa sig bakom SGT - skjut, gräv, tig.

Skulle bra mycket hellre möta en varg i skogen än en av dem.

The Rise of Oxygen and Complex Life

Ibland blir man lite trött på att läsa artiklar, men så rätt som det är snubblar man över något som är så fantastiskt skrivet att man helt plötsligt inte vill något hellre än att viga sitt liv åt forskning.

Jag läser om the Ox-Tox model of mitochondrial evolution. Det handlar om att syre är så reaktivt att det i början var rentutav giftigt för allt liv på jorden. Faktiskt så giftigt att det ledde till massutdöenden för nästan alla de små organismer som inte hade vett nog att gilla läget och anpassa sig. Mitokondrien tillhörde dock de klyftigare i skaran, och istället för att duka under satte den sig lugnt tillrätta inuti en värdorganism där den kunde konsumera syre bäst den ville. Värdorganismen var också nöjd med upplägget i och med att dess symbiont mitokondrien kunde skydda den från det giftiga syret genom helt sonika omvandla det till vatten. Fantastisch, var eventuellt ordet de använde..

 .. men när man läser vidare i artikeln blir man plötsligt osäker. Det är en hyggligt accepterad modell, det här med hur mitokondrien har flyttat in i värdorganismen och inte minst hur sjukt praktiskt det var för värdorganismen att trycka i sig en mitokondrie, men författarna menar att det är något skumt med det hela. Något ologiskt. Det går helt enkelt inte ihop. Och de har världens bästa argument: ”No one ingests an umbrella to protect themselves from the rain”.

Kanske är det för att klockan är nästan tre på natten, men jag tycker det är helt sannslöst kul.

En annan gång läste jag en artikel av någon som hette A. Broccoli. Det var också väldigt roligt.

MAJOR INPUT

Vaniljmunk och äpplekanelvaniljte. Sämre kunde man ha det. Man kunde förstås också ha det bättre, till exempel genom att ha ett färdigt exjobb. Idag har jag suttit och läst artikel efter artikel i jakt på en referens. Jag vet mycket väl att jag har läst vad jag letar efter, men jag fattar inte var. Att söka på "oxygen sink" begränsar urvalet en smula, men fortfarande är det säkert femtio artiklar att tröska igenom. Håhå jaja. Om jag hade varit en robot hade jag nog kunnat läsa mycket snabbare och det hade varit bra. Å andra sidan hade nog mitt enorma intag av te fått mig att rosta. Det hade varit mindre bra.

Något slags ljus i den kemiska tunneln

Jag har laddat ner ett nytt program till min dator. Programmet har visat sig vara den bästa uppfinningen sedan internet och kan organisera min oöverskådliga mängd artiklar på det ena fantastiska sättet efter det andra. Helt plötsligt har jag inte bara überordning bland artiklarna, utan det känns till och med som att jag håller på att få någon slags överblick på det jag gör och att kanske, kanske är det till och med möjligt att jag blir klar en vacker dag. Inte den här veckan. Eller nästa. Nog inte ens i någon gång i juli. Men kanske i augusti. Det känns stort.

En förutsättning för att jag ska bli klar är förstås att jag har några resultat att skriva om. Det här är en smula besvärligt, för trots att terminen nu är officiellt slut så har jag inte ett endaste resultat. Så vitt jag vet pågår någon slags halvmagisk analys av mina prover i detta nu. Åtminstone hoppas jag att det är så. Proverna och jag gick skilda vägar för snart tre veckor sedan och sedan dess har jag inte hört något alls. På ett sätt är det lite typiskt för jag är ju ändå hemskt nyfiken. På ganska många andra sätt är det rätt bra, för jag är ju inte klar med bakgrunden och behöver all extra tid jag kan få att skriva klart den. Är det något jag lärt mig under detta halvår är det att 70 års forskning om livets och havskemins evolution under jordens första 3,5 miljarder år inte låter sig sammanfattas över en helg.

Hur som helst: preliminärt färdighetsdatum (med betoning på preliminärt) - någon gång i augusti. Tjo&tjim!

Surmule

Har en usel dag på alla fronter. Sur och ineffektiv och som om inte det vore nog så öser regnet ner och jag är inte utrustad med varken regnkläder eller paraply. En sådan här dag kan inte Sverige göra annat än åka på stryk i fotboll. Minns var ni hörde det först.

Luddets många skepnader

Strawberry walk, a photo by Dhiemm Argelian on Flickr.

Om jag hittat den här larven som fossil så hade det känts ganska så fantastiskt. Nu hittade jag den dock i levande form och på en jordgubbe i min balkonglåda dessutom och då vet jag inte riktigt vad jag ska tycka.

Kanske jag borde tycka att det var tur att jag hade ett makroobjektiv till hands så jag fick se larvens luddiga lilla huvud. Ludd i allmänhet är ganska trevligt på såväl levande som fossilerade djur. Ludd är betydligt mindre trevligt på till exempel frukter, kiwi undantaget. I komposten gillar jag det inte heller, eller i naveln, men överlag ställer jag mig positiv till ludd, inklusive kludd.

Jepp.

Ännu hellre skulle jag förstås vara planetary palaeontologist.

Igår: Eventuellt sista dagen i labbet! Om en sådär två veckor bör jag alltså ha resultaten i mina händer. Jag är extremt nervös. Tänk om jag klantat till det och allt gått fel? Tänk om allt gått rätt men att teorin är fel? Om vad jag vill hitta inte finns där? Vad händer då med mitt projekt? Och vad händer med min framtid? Är det kört?

Idag: Blev kallad för planetary geologist. Det kändes fint och jag blev nästan lite rörd. Den exakta frasen var "How is our planetary geologist?" och märk väl att även ordet "our" yttrades, vilket gjorde mig ännu lite gladare. Jag borde svarat något klipskt och fyndigt, men istället stirrade jag förvirrat omkring mig och sade det betydligt mindre charmiga "What? Say again? Eh, hehe, fine fine, I lost my phone, eek!" och sedan var den konversationen över.

Resten av dagen har jag suttit och lika delar gottat mig åt titeln som planetary geologist som grämt mig över att jag missade Venuspassagen igår. Hur kunde jag?! Hur tänkte jag? Nästa gång det händer är jag 134 år, och det är ju ett tag kvar. Jag tröstar mig med Nasa. Vad skulle jag gjort utan min vän Nasa?





Det här är förresten också en trevlig sida som ger en liten perspektiv på saker och ting.
http://scaleofuniverse.com/

Och imorgon börjar EM.

Zombies, run!

Ibland tänker jag att jag borde börja springa. Ibland kommer jag till och med så långt att jag tar på mig skorna och springer ett långsamt varv runt kvarteret. Sedan känner jag mig duktig och jäser med halvgott samvete i soffan i sisådär fyra månader innan jag springer ett nytt varv.

Ganska ofta känner jag att en runda var fjärde månad inte är nog. Nog för vad? kan man då fråga sig. MEN HALLÅ! är svaret. För apokalypsen såklart. För den dagen man måste springa ifrån zombies och mutantmonster och desperata människor i jakt på mat och vatten och kannibaler och förvildade hundar. Det finns säkert andra anledningar också, men det här är ändå den viktigaste. Man vill verkligen kunna springa den dagen man måste.

Och den dagen är alltså den 14:e juni.

Det tog 10 936 dagar.

Inskickat: Ansökan till doktorandtjänst.

Min första doktorandansökan. Det känns lite läskigt. Lite bra känns det förstås också. Fast just nu mest läskigt. Och något mer... Jo. Det känns vuxet. Och det känns också läskigt. Fast också lite bra.

Ord som i detta inlägg upprepats till smärtgränsen: Det. Känns. Lite. Bra. Fast. Också. Läskigt.
Ord som skulle kunna användas oftare i största allmänhet: Kälkborgarpoltergeist.

Existentiell klåda

Den 15:e maj fick jag en smärre hjärtattack. Det var sista ansökningsdagen till en doktorandplats och jag och min virriga hjärna hade glömt bort det till den grad att varken CV eller personligt brev var färdigskrivet eller ens påbörjat. Räddningen kom när jag upptäckte att det inte alls var 15:e maj som var sista dagen utan 28:e samma månad. Under dessa två veckor hade jag kunnat författa det perfekta ansökningsbrevet, men istället satt jag i lördags återigen i precis samma situation som tidigare. Två dagar kvar till sista dagen, och keine att skicka in. Ny räddning kom dock, datumet var framflyttat till den första juni! Fem extra värdefulla dagar! Genast påbörjade jag de viktiga förberedelserna inför Eurovision och skrev absolut ingenting mer den dagen.

Idag slår jag upp datorn igen. Först skriver jag klart mitt CV, därefter börjar jag fila på mitt personliga brev. Det är inte direkt det lättaste som finns, så jag går till universitetets hemsida för att läsa annonsen en gång till. Bara det att annonsen inte längre finns kvar. Jag är helt säker på att det stod den första juni och att det idag är den 29:e maj, men jag är också helt säker på att annonsen inte längre finns. Det hela är enormt mystiskt och förutom att jag kastas mellan hopp och förtvivlan så väcks stora existentiella frågor till liv: Om något inte finns på internet, finns det då alls?

...

Jag borde se på fotboll...

... men istället tänker jag på pandor. Det är lite synd om pandorna. Allt de gör är äter, sover och vandrar runt alldeles ensamma bland all sin bambu, och detta samtidigt som hela arten står på randen till undergång.

Att vara panda är nog inte alltid så kul.

The world is sick and we are the doctors.

Jag insåg precis att jag skrivit 27 blogginlägg sammanlagd under 2012. Det är inte så många. Tvärtom är det faktiskt så få att det finns skäl att undra om vad jag skriver ens är en blogg. Jag vet inte vad det annars skulle vara, men 27 inlägg på nästan fem månader är faktiskt inte mycket att skryta med.

Idag sitter jag i Uppsala och skriver på uppsatsen. Som vanligt går det inte så snabbt. När jag läste musikvetenskap var jag ett under av effektivitet, likaså under min tid som sociologistudent. Okej, ett under var kanske att ta i. Men ändå. Nu är jag betydligt mer likt ett under av ineffektivitet. Ett kissnödigt under av ineffektivitet. Kanske är det för att ämnet är större, allvarligare och mer på riktigt. Allting måste bli rätt och välformulerat och korrekt citerat och prestationsångesten över hur bra det måste vara får mig att bli en smula handlingsförlamad. Lite bättre kändes det i onsdags när min handledare inte mindre än tre gånger i snabb följd sade att jag var "brilliant", och det var förstås trevligt att höra även om det inte hade uppsatsen att göra. Det finns få, om alls några, skäl att använda ordet briljant i samma mening som min uppsats.

I övrigt: Har sett finsk film om nazister på månen. Ett mycket lovande ämne, dock är jag inte helt såld på filmen i sin helhet. Betyg: Tre jawohl av fem möjliga, med extra plus i kanten för att Sarah Palin var president.





Så. Åter till uppsatsen.

Nada och inget.

Fortfarande sjuk. Huvudet gör ont. I halsen sitter det en klump. Har absolut ingenting att blogga om. Det mest spännande som hände var att jag gick ut på balkongen en liten stund, men började frysa och gick in igen. Håhå jaja.

Gnäll&gnöl

Det är ohyggligt synd om mig. I söndags fick jag nackspärr och kan numera inte vrida huvudet någonstans alls. Det gör jätteont nästan hela tiden och ingenting hjälper. Och just där, i mitt redan försvarslösa läge, anfaller plötsligt björkarna. Jag vet inte om jag är allergisk men det finns starka skäl att misstänka det. Näsan lider av allvarliga inkontinensbesvär, ögonen kliar, halsen är röd och svullen, och mitt arma huvud känns som det ska explodera vilken sekund som helst. Natten har varit en enda lång plåga och det fanns inga gränser för min glädje när det äntligen började regna. Bara det att regnet inte alls verkar ha hjälpt. Jag mår nästan exakt lika pyton som jag gjorde tidigare, vilket gör det både möjligt och troligt att jag inte alls är allergisk utan sjuk. Ett tillfälle om något att brista ut i ett stort BU.

Ett bra ord.

Uggla.

Teoretisk frihet - att ha rätt att göra något - är verkligen inte samma sak som praktisk frihet - att verkligen kunna göra det.

En bra sak är att jag äntligen tog mig i kragen och demonstrerade på första maj. Det finns kanske femtusen bra anledningar att göra det, varav de flesta på ett eller annat sätt har med borgarna att göra. Det är ju inte direkt någon hemlighet att jag inte har något till övers för blå politik. Svårare att förstå är att någon över huvud taget har det. I grund och botten tror jag inte att en endaste människa långsiktigt gynnas av nyliberal politik.

Den första och bästa anledningen att inte vara blå är hur borgerlig politik i allmänhet och deras skattepolitik i synnerhet utan undantag leder till ökade klyftor, det vill säga ökad ekonomisk ojämlikhet. Högern tycker inte det är något större problem, de menar ju som bekant att var och en är fri att utbilda sig alternativt jobba mer om man inte är nöjd med sin ekonomiska situation. Jag tycker det är lika naivt som totalt verklighetsfrånvänt och rent utav korkat. Ett sådant resonemang förutsätter inte bara att var och en är har förutsättningar att i varje enskild situation ta rationella beslut (vilket många säkert skulle kunna om man bara visste precis alla detaljer i var och en av dessa situationer, något som är i princip omöjligt), utan också att samhället är helt och hållet fritt från sociala strukturer. Varenda människa vet till exempel att barn till akademiker också blir akademiker en vacker dag, medan barn till icke-akademiker mycket mer sällan studerar vidare (och att det mönstret har förstärkts under borgarnas tid vid makten). Var man föds, av vem man föds och till vilket kön kommer påverka ens möjligheter på mängder av olika plan, och att bedriva en politik som låtsas som att sådana sociala strukturer inte finns gör ingenting annat än förstärker just dessa.

För att återgå till det här med klyftor: frihet kräver ett visst mått av ekonomisk jämlikhet. Det mest extrema exemplet är kanske Brasilien, där de enorma ekonomiska klyftorna gör att varken rika eller fattiga är fria - de fattiga för att de helt enkelt är för fattiga för att kunna göra något direkt alls, och de rika för att det är för farligt för dem att gå utanför sina meterhöga murar de tvingats bygga. Nu bor vi förstås inte i Brasilien, men klyftorna finns här med, och enligt OECD växer de dessutom tillsammans med de andra skandinaviska länderna snabbast av alla. Nu råkar det ju vara så att ekonomiska klyftor är ett område som det forskats en hel del på under lång tid i olika delar av världen. Det har gång på gång visats att det går alldeles utmärkt att korrelera ohälsotal med ekonomiska klyftor, brottslighet, missbruk, etc etc. Någon vill kanske infoga att man blir gladare och nöjdare med ökat välstånd, och jovisst - men bara fram till den nivån som vi låg på under 1950-talet. Jag tror att jag kan förstå att det verkar väldans trevligt att ha gott om pengar, men quite frankly så är det knappast värt det. Varken för de rika själva, för de fattiga, eller för samhället i stort.

Frihet skulle för övrigt kunna utnämnas till 2000-talets mest urholkade ord. Vi har frihet att välja var vi vill få vård (vilket leder till att privata kliniker bara erbjuder vård till de lätta och lönsamma patienterna medan de som är i störst behov av hjälp remitteras vidare, med försenade behandlingar som följd). Det står var och en fritt att öppna apotek och sedan bara sälja det som är mest lönsamt, medan det gamla hederliga Apoteket också ska försöka ha hemma mer sällsynta och mindre lönsamma mediciner. En smula orättvist och inte särskilt mycket konkurrens på lika villkor, kan man tycka. Man kan också tycka att det är askorkat och försämrar tillgängligheten för dem som faktiskt behöver sina mediciner mest men har svårt att åka runt hur som helst. Pensionärer och handikappade för att ta två inte helt random exempel. Vi är också fria att starta äldreboenden, låta de äldre svälta och själva ägna oss åt avancerad skatteplanering. Kan så vara att man också är fri att välja var man faktiskt vill bo när man blivit gammal, men det förutsätter ju att man är pigg nog för sådana val, alternativt har någon som kan välja åt en.

Sverige är just nu det landet i hela världen (med "avancerad ekonomi" bör tilläggas) där liberaliseringen går snabbast. Det här skulle man kunna skriva hur mycket som helst om, men jag nöjer mig med ett krasst konstaterande att vad dessa avregleringar faktiskt innebär är att vinsterna privatiseras medan förlusterna socialiseras, det vill säga lämnas över till oss vanliga dödliga medborgare.

Allt det här demonstrerade jag mot, när en fågel plötsligt bajsade mig i huvudet.