1 maj > 30 april

Den oändliga frusenheten fortsätter. Idag är det näsan som är värst därhän, men fötterna ligger inte långt efter. Händerna har det lite bättre eftersom de kan tina upp sig på den överhettade macen.

Mitt huvud är fyllt av valborgsångest. Valborg brukar ju vara årets händelse, men i år vet jag inte hur jag ska göra. Jag känner mig nästan lite för gammal för champagnegallopp och alldeles för frusen för att sitta i en park, och jag hade kanske övervägt att fly fältet om jag bara hade ett annat fält att fly till. Om jag slår rekord i lugnt valborgsfirande kan jag dock vakna upp pigg och glad på första maj och demonstrera så det står härliga till. Jag har aldrig gått i ett första maj-tåg tidigare, men nu känner jag att det finns tusen bra anledningar att göra det.

Reinfeldt är en av dem.




Drogögon! Mitt i ansiktet dessutom! Nä, huvva. Låt oss tala om något annat. Låt oss tala om visioner.





Annie Lööf är en annan bra anledning. Ni vet, hon som gillar plattskatt och marknadshyror, vill gå med i Nato och sälja SVT. Jag uppskattar dock hennes tydlighet i vissa frågor, som till exempel kriminalitet.

Även i framtiden kommer det alltså vara kriminellt att vara kriminell. Är extremt lättad över att ha fått det utrett.

De två första orden jag lärde mig på engelska var owl och umbrella.

Stockholm är avklarat för den här veckan. Jag fryser så mycket att mina naglar har en ohälsosam blålila färg, ute regnar det ett irriterande regn som aldrig slutar och förra fredagen gick mitt fina prickiga paraply sönder. Sönder som i helsönder bortom allt hopp om räddning. Ville köpa ett nytt paraply, men tydligen finns det inte längre några prickiga paraplyer att få tag på. Okej, prickiga paraplyer kanske finns, men inte prickiga genomskinliga paraplyer. Nu har jag istället ett genomskinligt paraply utan prickar. Är halvnöjd, inte mer.

För att jämna ut inlägget med lite mindre surhet så kan jag meddela att det går framåt med exjobbet, om än fortfarande inte i högsta warp. Det hade ju varit fint om jag skrivit 50 sidor istället för.. (pinsam tystnad), men jag känner ändå att jag faktiskt lärt mig himlans mycket och börjar få rätt bra koll på vad som händer och hur det händer i urtidernas urtid. En bra känsla, att det går framåt. Så pass bra att den till stora delar väger upp avsaknaden av prickar.

!(!!)

Hallå bloggen. Jag tror inte jag har någonting alls att skriva idag, men säg när det någonsin hindrat mig. Tidelipom. Hela helgen har jag spelat balalajka. Balalajkan överträffar alla mina förväntningar, vi fann varandra direkt och är nya superbästisar. Cellon och nyckelharpan sitter tysta och tittar avundsjukt på, men jag försöker trösta dem med att jag fortfarande tycker mycket om dem och att den nya hartzen borde vara ett bevis på min kärlek.

Nästa vecka är det än en gång Stockholm som hägrar. Veckan efter det är det Stockholm igen, och sedan väntar ännu mer Stockholm. Jag har haft måndagsångest hela helgen. Inte för att måndagen är så jobbig i sig, utan för att pendlandet är det. Jag borde börja hålla utkik efter något slags alternativt hem, ifall att det nu skulle falla sig så att jag hamnar i Stockholm och inte i Edinburgh. Har jag skrivit det förresten? Att jag diskuterat en potentiell doktorandplats? Nu ska man ju kanske inte förvänta sig allt för mycket alldeles för tidigt, men de preliminära resultaten från mitt arbete verkar så lovande att det mycket väl skulle kunna leda fram till en doktorandplats. Och det är ju faktiskt en smula fantastiskt. Okej, det är skithäftigt och superkul! Men det är i Stockholm. Stockholm är inte Edinburgh. Stockholm är inte heller Uppsala. Jag borde vara jätteglad, men istället är allt jag tänker på hur oändligt eländigt det är att pendla nästan fyra timmar varje dag. Jag får lite ont i huvudet bara vid tanken.

 Men ändå. Tjoho, jippie, etc!

 Jag firar med fåglar.

Zardoz!

Sedan mitt möte med stenhuvudet i botaniska trädgården i helgen har jag tänkt mycket på Zardoz. Zardoz är en film från 1974 som jag inte tror blev en omedelbar succé trots dess många goda kvalitéer. Den är till exempel full av inspirerande citat, såsom "the gun is good, the penis is evil", och det finns också ett underbart klipp där Sean Connery sugs in i en glaspyramid. Jag har inte tyvärr inte hittat just denna fantastiska scen i sin helhet, men man får en skymt av det hela vid ungefär 1.09 in i trailern.



Zardoz alltså. Jag hoppas att uppföljaren är på väg.

Jag tycker inte om att skriva titlar.

Dödsont i huvudet är vad jag har. Jag har envist suttit kvar i timme efter timme, men nu får det vara nog. Dessutom, när klockan är nästan åtta så är det okej att gå hem. Med eller utan huvudvärk.

Igår kom förresten hartzen till min cellostråke! Tjoho! Jag är ju rysligt morgonpigg numera, så mellan nio och tio hade jag och cellon lite kvalitetstid ihop till mina grannars förmodligen stora missnöje. Är mycket, mycket nöjd. Över hartzen och cellon alltså. Okej då, lite över att jag störde grannarna med. De kunde gott få vakna upp till ljudet av min cello när de envisas hålla mig vaken med actionfilmer och biljakter vid två på natten.

Grattis Leo och Molly!

Värt att fira: Inte mindre än två personer har under denna enda dag sökt på "Världens sötaste katt" och hittat min blogg. Det måste ju vara Leo Tolstoj och Molly Katt de försökt - och lyckats! - hitta. I övrigt upphör jag aldrig att förvånas över de smått fantastiska saker man kan googla på för att komma hit. "Äta snor ont i magen" är en favorit, "hur kan en dinosaurie hamna i en cykelsadel" en annan. Mysko.

Inte ett ord om Edinburgh i hela inlägget!

Åh ack, denna objektivvånda är inte att leka med. I ett försök att inte spontanköpa ett objektiv så har jag lånat ett objektiv av just det slaget som jag vill köpa, och i helgen trotsade jag kyla och isvindar för att testfota lite. Bilderna blev på det stora taget fula, men det var mer ofotogeniska Uppsalas fel än objektivets. 

Nu sitter jag i Uppsala och tänker som vanligt på BIF. För icke-paleontologen så betyder det alltså Banded Iron Formation, men nog om detta. Idag har jag varit lite effektivare än jag brukar och skrivit flera meningar. Tjo! På torsdag eller möjligtvis fredag blir det Stockholm igen. Har jag nämnt att jag bara hade en vecka kvar i Stockholm? Sedan visade det sig att jag visst hade en vecka till kvar för ytterligare fem prover dök upp och därefter tre till. Förra veckan visade det sig att jag inte kommer, som jag trott, skicka proverna på analys till Kanada utan att jag kommer göra analysen själv och därmed behöver vara två till tre veckor till i Stockholm. Och idag så lades ännu fler prover till samlingen. Halva terminen har gått, vilket ju innebär att jag borde vara halvfärdig. Det är jag väldigt långt ifrån att vara.

Här kommer bilder på allvarsamma gubbar för att illustrera min sinnesstämning. Båda är tagna med det lånade 50mm-objektivet.

Det översta stenansiktet ser ut som en visionär rysk kommunist, det undre som stenhuvudet i kvalitetsfilmen Zardoz.

Och nu är det dags för Alvedon.

Jag är girig.

Idag har jag tänkt på Edinburgh kanske fem gånger. Det är exceptionellt lite. Vad jag har tänkt på desto mer är objektiv. För någon vecka sedan kände jag att mitt liv inte var komplett utan en balalajka, varpå jag helt sonika budade hem en från tradera. Idag känner jag att det är en nikkor 50mm f/1.4g som jag absolut behöver. Min mer rationella sida manar till eftertanke och att ett nytt objektiv kanske inte är något som jag har ett akut behov av. Den sidan är tyvärr mycket liten jämfört med resten av mig. Jag känner att jag vill börja ta porträttbilder, och var är då bättre än ovan nämnda objektiv? Möjligtvis nikkor 35mm f/1.4, men där har till och med jag dragit en ekonomisk gräns. 

Jag har flera gånger kommit på mig själv med att tänka att jag förtjänar ett nytt objektiv och att jag kan köpa det för att fira. Sedan blir det tyst i mitt lilla huvud när jag försöker komma på exakt varför jag förtjänar det och vad jag har att fira. 

...

I brist på anledning bjuder jag på ett stycke Leo Tolstoj. Katten alltså. Han är ju bara för söt.

Jag tänker på Skottland.

Jag tänker på Edinburgh. Att det både är väldigt långt bort och samtidigt inte så långt bort. Att Edinburghs universitet ser ut precis som jag alltid drömt om att ett universitet ska se ut. Att projektet låter väldans bra, om än inte lika bra som ett Nasa-projekt skulle kunna vara. Jag tänker faktiskt så mycket på Edinburgh att det börjar se ut som att om jag inte slutar snart så kommer jag inte ha något exjobb färdigt när ansökningstiden till doktorandplatsen går ut.

Nu är det förstås så att även om jag mot förmodan blir klar så vet jag ändå inte om jag verkligen skulle vara modig nog att flytta till Skottlandet om det nu skulle falla sig så. Dessutom finns det ju absolut ingenting i hela världen som säger att platsen skulle gå till mig. Jag har ju inte ens haft disciplin nog att styra upp mitt kandidatarbete till en färdig publicerbar artikel. Men ändå... Det är något särskilt med Edinburgh.

(Bilderna är för övrigt helt och hållet stulna från det så kallade internet. Nicht meinen bilder alltså. Just for the record.)

Kanske jag borde prova tändstickor.

Idag är jag extremt oerhört nästintill oändligt trött. Det går bara inte att hålla ögonen öppna. En liten power-nap på kontoret är vad som behövs, men jag misstänker att det skulle vara en smula opassande. Istället spärrar jag upp dem med våld. En tumme under och ett pekfinger över varje öga och genast blir det (inte) lättare att hålla sig vaken. Nu har jag suttit så i nästan en timme och stirrat tomt framför mig. Tanken är att jag ska läsa om BIF, men det går förstås inte. Tycker dock att jag borde få bonuspoäng för mitt envisa kämpande.

Är det något som kämpar mer envist än mig så är det tyvärr uppsatsen. Må vara att jag har världens bästa ämne, men lätt är det då inte. Uppsatsen motarbetar mig effektivt och framgångsrikt. Den vill bara inte bli skriven.

Senaste news är för övrigt att jag skaffat Instagram. Jag tänker mig att det är ungefär som en blogg fast i mobilfotoformat och det låter ju bra. Om det nu är så det funkar alltså. Jag borde prova. Och så borde jag sluta vara trött. Mest av allt borde jag skriva uppsatsen. Minst av allt borde jag gå hem och kolla på Top Model. Jag tror jag börjar med att gå och köpa godis. Så får jag vart det leder.

Den mentala tröskeln ist weg!

På påsken får man äta godis, och det är precis vad jag har gjort. Frukost, lunch, middag, ett enda långt frosseri i toblerone, skittles och zoo. Jag har också ÄNTLIGEN (det här är värt att betona lite extra) ÄNTLIGEN kommit igång med skrivandet. I månaderna tre har jag gått omkring och dragit mig för att börja skriva, istället har jag labbat lite ibland, läst lite artiklar på måfå, men skrivit - nada. Och nu har det så hänt. Inte för att jag skrivit särskilt mycket, men det känns ändå som att jag har klättrat över någon slags mental tröskel. Mitt artikelläsande har också gått framåt, nu läser jag inte längre på måfå utan ganska målmedvetet och entusiastiskt. Dessutom händer det att jag bara sitter och stirrar framför mig och tänker att jag har sådan himla tur som har ett alldeles fantastiskt projekt. Kanske det bästa i hela världen.

Saker som hjälpte mig att komma över skrivkrampen:

• Att jag ska börja jobba på institutionen på 20% och alltså kommer ha ännu mindre tid på mig bli klar med mitt projekt.
• Att jag börjar vara rädd för att åka till Naturhistoriska ifall att någon frågar mig hur det går.
• Att det finns en doktorandplats ute som jag faktiskt tror att jag vill ha. Projektet låter som att det i princip är specialskrivet för mig. Ansökningstiden gick ut i februari - men så plötsligt kom tjänsten ut igen med nytt sista ansökningsdatum i september. Alltså måste jag vara klar tills september. Om jag nu ska söka den alltså. Denna fantastiska plats finns i Edinburgh och jag vet inte om jag vågar flytta till Skottland bara sådär. Även om Skottland i och för sig verkar mysigt. Jag tror Hogwarts ligger där.

Förresten så har jag köpt en balalajka. Balalajkor är bara så häftiga.