Om jag hade ett bra förslag på en rubrik så skulle jag skriva den här.

Geo. Pluggar. Duktigt. Är för en gångs skull bästis med DISA och har fått åtkomst till precis alla artiklar jag velat ha, varenda en! Inklusive böcker! Helt utan problem och trubbel! Har försökt med viss framgång att läsa ännu en artikel i ämnet syrets uppkomst. Den begränsade framgången beror inte på ineffektivitet från min sida utan på ögon som bara vägrar samarbeta. Särskilt högerögat verkar inte vara med på noterna, har ingen aning om varför men det är hemskt opraktiskt. Måste ha löjligt stora bokstäver på skärmen, och ändå är allting mest ett suddigt blurr. Artikeln är hur som helst mycket underhållande. Min förra favorit var den om mitokondrier, den nya har en inledning som enbart handlar om Star Trek Enterprise och hur besättningen skulle reagera på en tidsresa. Märk väl att artikeln är publicerad i Nature. Det ger mig lite hopp om forskningsvärlden trots allt.

Fikade med Sara också. Sara kan på ett mycket effektivt sätt växla mellan samtalsämnen.
- Jag hoppas att jag kan skriva ner timmarna som jag jobbar i augusti också, jag behöver ju lönen för hyran och så, men vet du varför solen är gul?

Sist med inte minst, här är en bild från det havererade Projekt 365. Apropå inget särskilt.

Shoppingfrenzy

En hel dag var jag på stan, alternativt utanförstan, igår. Inledningsvis checkade jag duktigt av listan. Lampa, check. Träolja, chek. Därefter slog det dock slint. Jag tyckte så oerhört synd om mig själv och kände att vad jag verkligen behövde var en bok. Inte vilken som helst heller, utan en till rysk postapokalyptisk science fiction. Så då köpte jag det, bara sådär! Det är inte Metro 2035 (tror inte den ens finns, men jag hoppas innerligt att författaren med det stiliga namnet Dmitrij Gluchovskij jobbar intensivt med att skriva den i detta nu), utan en bok som utspelar sig i samma värld men är skriven av någon annan. Verkar maxspännande.

Efter bokinköpet fortsatte det att slå slint. Jag hoppade på bussen mot Ikea och planen var att köpa träolja, men knappt hade jag lagt oljan i kundkorgen innan jag gick totalt wild and crazy och - köpte ett kumquatträd. Bara sådär! Okej, det kändes betydligt mer vilt och galet just i stundens hetta, men ändå. Min lilla lägenhet lider som bekant redan som det är av extrem utrymmesbrist, och ett träd gör inte direkt saken bättre... I vilket fall som helst så är det nu precis vad jag har ståendes i fönstret, och platsbristen till trots så är det ändå ganska mysigt. Nyskördade kumquats är vad jag åt till frukost!

Mer Civ och mutantmonster, tack!

Le grande geocachingrunda igår, idag civmaraton hela dagen med nattcykeltur till slottet för att se det sista av Kents Uppsalaspelning som stämningsfull avslutning. Man hade slagit på stora trumman och bjöd på fyrverkerier tills hela Engelska parken var täckt i krutrök. Skulle nog nästan gå så långt och säga att det var rätt mysigt, trots att jag varken är ett stort fän av vare sig Kent eller fyrverkerier.

Civ gick bra. Jag ledde stort, trots flera lömska attacker av såväl Stalin och Saladin som Sitting Bull och  Huayna Capac. Till saken hör att det här spelas på Emperor, och eftersom det är svårighetsnivå sju av nio så betyder det att det är lite av ett mirakel att lyckas ligga först. Har byggt horder med underverk och nu senast även horder med trupper. Staden Snaketown(!) har erövrats från Sitting Bull, och jag har också tagit inte mindre än åtta barbarstäder på en ny kontinent. Allt var, och är fortfarande, olidligt spännande. Faktiskt så spännande att jag nog inte kommer kunna göra något annat innan det hela får sin upplösning. Fast ärligt talat kommer jag nog inte kunna göra något annat efter det heller. Då är det ju dags för en ny omgång. Civ är inte bara världens bästa spel, det är även det mest beroendeframkallande som finns i hela världen.

Imorgon blir det dock inget spelande. Istället borde jag masa mig ner på stan och köpa ett och annat som jag dragit mig för att köpa alldeles för länge. Sänglampa och radio och åtminstone tio saker till som jag har glömt. Kanske ett jättestort papper. En sladd. Sojabönor. Tvål. Träolja. Att handla mat kan vara ganska trevligt, men att springa omkring på stan är ingenting annat än en ändlös plåga. Shopping är ytterst påfrestande för både mig och jordens stackars krympande resurser, men behöver man en sänglampa så gör man. Annars är det till exempel svårt att läsa rysk postapokalyptisk science fiction, och om man inte kan läsa rysk postapokalyptisk science fiction så kan man verkligen fråga sig vad det egentligen finns för mening med allt. Förutom civ förstås.

FISK

Jag är extremt trött på Projekt 365. Fyra anledningar:

1. Kameran måste med hela tiden, överallt.
2. Om inte motiven kommer till mig, måste jag komma till motiven. Vilket jag sällan tar mig för att göra. Lägg märke till min fräcka placering av ordet vilket i förra meningen. Vissa skulle kanske tycka att det är grammatiskt fel och inkorrekt och och en klassisk uppvisning i dålig språkännedom. Bah! är var jag säger om det. Jag tycker det låter skojigt.
3. Bloggen måste uppdateras varje dag. Om jag inte uppdaterar den varje dag läggs de uteblivna inläggen på hög tills dess att det känns bara jobbigt och besvärligt och inte ett dugg kul.
4. Hela bloggen har skiftat fokus från att handla om inte just något alls till att bli ett ställe där jag pliktskyldigt lägger upp mina framtvingade alster av alltför ofta endast medioker kvalitet. Det här att inte handla om något alls betyder i mitt fall att jag dels bara vill ha en anledning att skriva i största allmänhet, dels att jag tycker att skrivandet är ett bra sätt att få perspektiv på saker. I och med detta tvångsmässiga fotograferande har jag helt kommit ifrån skrivandet, och dessutom har det jag väl skrivit blivit väldigt mycket tråkigare. Varenda inlägg handlar nästan inte om något annat än dagens bild, och bilder i all ära, men jag vill ändå att det jag skriver ska vara roligt att läsa. Så har det inte riktigt varit på ett tag.

Därför har jag kommit till följande slutsats: Projekt 365 måste avslutas i förtid. Det är för tidskrävande, både att leta motiv och själva uppladdningarna, och dessutom saknar jag skrivandet. Jag kanske hittar på ett nytt projekt istället. Vad sägs om Projekt 52 - en bild i veckan? Det känns rimligare. Mindre tidskrävande att hålla igång, mer tid för exjobb och gammalt hederligt bloggskriveri. Det känns förstås väldigt trist att avsluta det såhär. Särskilt eftersom jag faktiskt har några bilder på lager som bara väntar på att bli uppladdade. Jag laddar upp dem när jag orkar och har tid...

Med det här inlägget kommer endast bild 27. Fisk.

När man ser den här bilden tänker man nog att det där med att mina bilder inte är mer än av medioker kvalitet verkligen inte var någon överdrift. Men! Jag ville ju ha en rolig blogg. Därför lägger jag upp en rolig bild. Detaljer att notera är den blåa fiskens charmerande överbett samt att den rosa fisken sannolikt är fiskvärldens motsvarighet till Quasimodo. Ju mer jag tittar på bilden, desto mindre rolig och mer sorglig blir den dock. Jag tycker synd om framförallt den rosa fisken med sitt bautaöga och tänker att det inte kan vara lätt att vara fisk alla gånger. Extra dåligt samvete får jag när jag tänker på hur jag under veckan som gått fnissat åt stackaren som sin defekt till trots försöker le sitt allra vackraste fiskleende för kameran. Stackars fisk.

Pratbubbla med viktigt budskap.

Dag 26 i projekt 365.

Projekt 365 - Dag 25

Gårdagens bild höll ju på att utebli, men eftersom iPhoto behagat vakna till liv igen så finns det inte längre någon ursäkt att låta bli att lägga upp den. Låt vara att den är både mörk och suddig och att jag dessutom missat motivet, men av någon anledning gillar jag den ändå. Det är liksom någon slags märklig stämning, som att det finns något mer än man ser.

Låtsas att det är den 17:e juli alltså. Dag 25 - ännu en fågel.

Kattkavalkad

Sista kattdagen (låtsas att det är 16 juli!). Hemskt trist både för mig och för den som inte kan få nog av kattbilder.

Inte mycket att skriva. Desto fler foton att ladda upp, för som storslagen avslutning på kattveckan så blir det en hel rad med bilder. Leo berättar en hemlis för Molly, som viskar något uppenbarligen ännu hemligare tillbaks (enda anledningen jag kan komma på till varför hon stoppar in hela huvudet i Leos öra). Jag saknar dem mängder.

Dag 24 - Jättemånga kattbilder!

Projekt 365 - Dag 23

Låtsas att det är 15:e juli! Nästsista kattdagen. Egentligen skulle de åkt hem i lördags, men de var så söta och snälla att jag ville behålla dem lite extra. Dock fick de klara sig utan mig nästan hela lördagen eftersom världen väntade på att bli erövrad. Vissa dagar bara måste man spela civ.

Magi

.. Plötsligt fungerar iPhoto igen. Mina bilder finns där de alltid funnits, fast programmet fortsätter bugga, uppdateringen till trots. Lite typiskt, men mest bra att ingenting är borta.

Kattfrenzyn fortsätter förstås.

Bild 22 (och det här borde vara den 14:e juli) - Molly tittar ut genom nyregnat fönster.

Osis

Jag har en mac. Min mac har iPhoto. iPhoto segar sig och hänger sig och vid ett par tillfällen har den lyckats ha sönder bildfilen jag jobbat med. Igår tänkte jag såhär:

NOG!

... och sedan gick jag till app store och sade till programmet att uppdatera sig. Det gick väldigt dåligt, datorn förklarade rätt och slätt att det inte var tal om att uppdatera något iPhoto innan jag uppdaterat hela operativsystemet. Efter veckor, om inte månader, av envis vägran gav jag tillslut min tillåtelse att låta macen få sin efterlängtade uppdatering, och idag gjorde jag ett nytt försök med iPhoto. Nu gick det mycket bättre. Uppdateringen laddades ner och installerades och allt var guld och gröna skogar tills jag försökte öppna programmet. Tydligen kan den inte längre läsa mina bildfiler.

Tankar som slår mig är:
1) Himlans tur att jag mailade över bilden som ska bli ett bokomslag(!)(!!) innan jag uppdaterat något.
2) Ironin i att jag kopierade alla viktiga filer från min PC just idag, när det är just idag som mina viktiga bilder försvinner från macen.

Dagens bild: Ingen tills dess att jag hittat en lösning på problemet...

Så mycket katt.

Jodå, det blir en kattbild till. Än en gång med mobilkameran dessutom. Snart flyttar de hem och då kommer kattdosen såklart att minska betydligt, men inte än!

Leo Tolstoj och Molly Katt tycker mycket om att vara på balkongen. Leo brukar luta sig över räcket och se ut som en pirat när kisar med ögonen samtidigt som morrhåren/mustaschen fladdrar i vinden. Molly är inte lika piratlik utan gapar istället av förvåning och fascination över allt spännande hon ser*.

*Flugor, myggor, dammtussar, inbillade flugor, inbillade myggor, inbillade dammtussar, etc...

Dag 21. Ännu mera katt.

Kattöverdosen fortsätter

Försökte än en gång fota gäspande katter, men så länge kameran är påslagen så kniper de envist ihop sina små munnar. Lyckades till slut fånga en gäsp från vardera katt, men i fallet Leo hamnade fokus inte riktigt på katten och i fallet Molly blev det med mobilkameran. Inget ont om mobilkameran, men hur det än är så kan den inte slå en systemkamera, särskilt inte i motljus. Att välja bilden till dag 20 är alltså inte lätt, en suddig Leo eller en mobil-Molly? Eftersom Leo redan fått två bilder så borde valet falla på Molly, men den tveksamma bildkvaliteten gör att det åter svänger över till Leos fördel. Ett svårt val. Nästan omöjligt.

Det blir Molly. 

Och Leo.

Jag kan bara inte välja!

Leo tittar på mygga

Bild 19. Leo igen. Han är ju bara för söt med sina små lockar bakom öronen!

Le Kattz

Kattvakt! Det betyder att från och med idag kommer det bli en lätt överdos av kattbilder. Bra för mig som slipper springa ut och leta motiv, och bra för alla andra med som får njuta av Leo Tolstoj och Molly Katts gränslösa skönhet!

Ville ta en gullig bild på en gäspande Leo där han visar sina söta små framtänder, men enda gången han gäspade var under de få sekunderna som jag riktade kameran åt annat håll. Först ut blir istället Leo och hans gigantiska tunga i ett ögonblick som inte riktigt ger rättvisa åt tidigare nämnda gränslösa skönhet.

Bild 18 - Leo!

Paraplyet och jag

Det i särklass vanligaste sökordet till min förra blogg var ordet säl. Det är lite konstigt, för det var nog ytterst lite jag skrev om sälar. För den här bloggen är det istället Genomskinligt Paraply som gäller, och jag misstänker att i princip alla som googlat sig hit i jakt på genomskinliga paraplyer blivit lika besvikna som sälgooglarna. Jag har ju inte gjort något mer än att konstatera att jag har ett genomskinligt paraply, vilket knappast är vad folk i allmänhet vill veta. 

Genomskinliga paraplyer alltså. Ganska trevliga på många sätt. Inte lika trevliga som genomskinliga med prickar på förstås, men fortfarande helt okej. Man ser himlen och regnet och tänker att saker är ganska fina trots allt. Sedan märker man att allt vatten som faller på paraplyer rinner vidare ner på ens fötter. Det är en avvägning man måste göra, glädjen av att se regndropparna mot missnöjet av att ha blöta fötter.

Bild 17 i projekt 365. Utsikten från paraplyet.

En inte så arg fågel.

Dag 16. En fågel. Igen. Har en känsla av att det kommer bli fler med tiden...

Projekt 365 - Dag 15 och jakten på världsherravälde

Jag ligger flera dagar efter i uppdateringen. Fy på mig!

Denna dag ägnades åt världens bästa spel Civ. Började starkt, men blev plötsligt och helt utan förvarning anfallen av Peter den Store och Boudica. Många hundra år senare lyckades jag erövra både St Petersburg och Moskva, men då anföll först Ragnar och Hatshepsut och därefter även Bismarck och vem det nu var han samarbetade med, och efter det var det förstås kört. Infanteri vs. katapulter gick så att säga inte så bra.

Hur jag kunde åka på sådan storstryk är och förblir ett mysterium. På vägen till civvandet hittade nämligen jag inte mindre än åtta fyrklövrar, och det borde ju ändå ge ett visst mått av tur kan man tycka. Men icke. Bilden är inte heller mycket att skryta med, men här är den ändå.

Och nu, bara för att stajla - en bild till! Hitta fyrklövrarna och ta del av turen du med!

Projekt 365 - Dag 14

Det här är ett kort inlägg.

Igår: handledarträff. Tror det gick bra, och fick dessutom resultaten från kolisotopanalysen. Tjo&ho!

Dagens foto är månen, och jag uppmuntrar alla och envar att imponeras över de snygga kratrarna som syns i nedre högra hörnet. Eller kanten. Månen har inte så många hörn. Hur som helst, efter handledarträffen så tyckte jag att månen var en ganska passande bild med tanke på att mitt exjobb är en supercool kombination av paleontologi och astrobiologi. Heja rymden!

Projekt 365 - Dag 13

Jag har inget internet. Det gör att det ibland blir lite besvärligt att ladda upp bilder, i alla fall de dagar som jag inte sitter och ugglar på geo. Som tur är så kan man göra blogginlägg i efterskott, och det är alltså precis vad jag gör just nu och i åtminstone sju inlägg framåt.

Kameran och jag åkte till Stockholm. Fotade absolut ingenting och fick lätt panik mot slutet av dagen. Kan avslöja att känslan av lätt panik har infunnit sig i princip varje dag sedan projektets början, och det blir ju inte direkt bättre med tiden. Hur som helst. Just denna dag löste jag det hela genom att fota stationstaket, och inte helt oväntat blev resultatet en smula halvdant. Eftersom jag bestämt mig för att undvika mer fusk med projektet så lägger jag dock upp den ändå. Alla dagar kan ju inte vara bra fotodagar. (Som en förvarning kan jag avslöja att de kommande sju inte är särskilt mycket bättre...) Jaja.  Stationstaket. Här kommer det.

Projekt 365 - Dag 12

En hare satt och såg dyster ut i Engelska parken. Vet inte vad som tyngde det lilla hjärtat, solen lyste och gräset var frodigt och grönt. Inte den bästa bilden någonsin, däremot i princip den enda som togs under hela dagen. 

Dagen har ägnats åt bandrep och statistik. Graptolitstatistik. Osamarbetsvillig graptolitstatistik. Jag har också spenderat viss tid med att yla olyckligt över min cykel. Plötsligt och utan förvarning exploderade framdäcket så nu är det alltså slutcyklat för en tid framöver. Tur att den nya födelsedagscykeln är på väg!

Dag 11 och det bottenlösa hålet av uselt självförtroende som jag bor i

Graptoliterna stirrar surt på mig från sina små lådor. De vill bli mätta, fotograferade och publicerade och uppnå evig berömmelse genom min artikel. Jag stirrar surt tillbaka. Måste mäta dem. Måste beskriva dem. Måste förbereda mig inför mötet med handledaren. Måste baka cheesecake. Är handlingsförlamad av stress och bristande självförtroende.

Jag har skrivit det förr och nu kommer det igen: När jag läste musikvetenskap fick jag världens kanske bästa omdömen på allt jag skrev. "Exemplariskt", "föredömligt", "får jag använda din uppsats som kurslitteratur för kommande studenter?", etc etc etc. Jag blev nog lite bortskämd, men hur det än är så är det trots allt mitt skrivande som tagit mig såhär långt. Metro var så nöjda med mina artiklar att de inte ändrade dem ett endaste dugg. En uppsats jag skrev i höstas var så bra att jag slapp den obligatoriska presentationen. Trots det känner jag hela tiden att vad jag gör inte är bra nog, och nu har gått så långt att jag inte kan göra något alls. Till slut är det midnatt och framför mig lyser ett tomt dokument på skärmen.

Att jag skriver långsamt är förstås ingenting nytt, jag har varit precis lika improduktivt självkritisk sedan jag började med mitt masterprojekt, och innan dess med för den delen. Så vad har hänt? Varför denna plötsliga kris och misär som saknar allt motstycke? Jo, hur långsamt jag än skrivit under årens gång så har jag ändå varit tämligen säker på att det jag väl lämnar in håller någon slags acceptabel nivå. Som sagt, skrivandet har ju varit lite av min grej. Att därför skicka in något och få kommentarer som att texten är "awkward" och känns "inexperienced" var väl inte direkt vad jag behövde höra för att komma ur detta bottenlösa hål av destruktivt självförtroende som jag just nu kravlar runt i. När jag skickade in min text första gången fick jag omdömet att den var omständig och pratig. Därefter blev den för kompakt och svårläst. Nu är den, förutom awkward och inexperienced, även för personlig och känsloladdad. Kanske blir den bättre fjärde gången jag försöker, om inte annat så är det ju snart slut på negativa ord att beskriva den med.

Har i alla fall tagit en bild. Bilden har för en gångs skull ingenting med varken kandidat- eller masterprojekt att göra.

Projekt 365 - Dag 10

Dag 10. Det betyder att det är 355 dagar kvar. Igår tog jag mig inte ut ur kontoret, och gissa vad som hände idag? Japp, precis samma sak. Idag blev det dock inget exjobb gjort. Istället blev det bråttom och panik med mitt gamla kandidatarbete som ska omarbetas till en artikel. Jag har i mitt stilla sinne trott att den är så gott som klar för publicering, men så var tydligen inte fallet. Det fanns inte mindre än sju små graptoliter till att mäta och beskriva, så idag har jag mätt och beskrivit graptoliter i ljusets hastighet.

Kände mig extremt nöjd med dagens prestation när jag skickade min nyskrivna text till min medförfattare. Fem minuter senare stod han i dörröppningen och såg ut att vara allt annat än extremt nöjd. Extremt missnöjd ligger nog närmare sanningen. Skulle nog våga mig på att säga att han var extremt missnöjd med resten av mitt arbete också, för när jag läste igenom vad jag trodde skulle vara några små ändringar visade det sig att av mina ursprungliga tjugo sidor återstår runt fem. Två av dessa fem är referenser, och ytterligare runt en och en halv består av bilder. Är förstås glad över att alls få mitt kandidatarbete publicerat, fast jag hade nog varit gladare om jag faktiskt känt igen mitt arbete också.

Har varit sur och trumpen hela dagen. Kanske vaknar jag på en bättre och muntrare sida i morgon. Jag hoppas det.

Bild 10: Dagens mätprojekt. Cyrtograptus lapworthi från Kinnekulle.

Bonusinfo för att göda din inre nörd: En graptolit må se ut som en något märklig växt, men är i själva verket är den ett djur. Den har en lång "stam" och på denna sitter jättemånga små krokliknande tuber. I varje liten tub sitter ett ännu mindre djur, och som inte det är häftigt nog så är alla små djur i hela graptoliten ihopkopplade via en och samma "ryggrad" (eller ryggsträng är väl mer korrekt i sammanhanget). Alla som kan sin Star Trek förstår genast att det här är paleontologins motsvarighet till The Borg. Graptoliten tog det dock till ytterligare en nivå, för inte nog med att alla små individer satt ihop i ett stort kollektiv via ryggraden, den kunde dessutom koppla ihop sig med andra graptoliter och bilda ett superkollektiv på ett sätt som skulle göra the Borg Queen ännu grönare än hon redan är av avund. När jag skulle döpa den nya graptoliten ville jag göra det efter någon i Star Trek, men när det väl kom till kritan så fegade jag ur. Ångrar mig såklart bittert såhär i efterhand. Det hade varit fint om mitt bidrag till världen varit Cyrtograptus Seven-Of-Ninei.

Projekt 365 - Dag 9

Jag tog med kameran till exjobbskontoret. Tänkte att jag skulle fota duktigt. Fotade jag duktigt? Nej, det gjorde jag såklart inte, inte duktigt i alla fall. I stället fick jag exjobbsångest och kände att jag inte hade tid att fota, inte hade tid att gå ut, ingen tid för blogg, middag eller ens te. Nu låter det som att jag var inne i världens skrivarfas, men tyvärr var så inte heller fallet. Istället satt jag i den klassiska cirkeln där man får ångest av att man inte gjort något och inte kan göra något för att man har ångest. Ångest light, bör tilläggas. Ångest är inte ett ord man bör slänga sig med hur som helst, men även ångest light kan vara ganska svårhanterlig i stressiga exjobbstider. Stressen brukar hållas på en jämn, om än något för hög, nivå. Att den nu slår i taket beror på att jag senare i veckan ska träffa min handledare och han vill läsa vad jag skrivit, och det går ju inte. Inte för att jag inte har skrivit, för det har jag ju faktiskt, men alldeles för långsamt och inte direkt sådär överväldigande bra att man brister ut i extas och spontan lovsång. En dag ska uppsatsen förstås vara så bra, men det kommer inte hända tills på torsdag. Ännu mindre tills på onsdag.

Hur som helst. Bilden. Jag orkade/hann/ville inte gå ut. Istället tog jag rätt och slätt en bild på min bokhylla.

Konstnärligt betyg: 0/5
Häftiga titlar i hyllan-betyg: 5/5