Det här med stormar...

Ibland är det mysigt. Ibland gör de mig nervös. Det beror lite på var man är. 

Jag vet inte var jag är imorgon. Det är upp till Sven. Stormen Sven. 

Hu.

Out of a Forest

Kortfilmsfestivalen kom och gick. Bäst var en fantastisk pandafilm (säg den pandafilm som inte är fantastisk!), och den vann såväl Publikens Favoriter som Uppsala Kommuns filmpris i Ingmar Bergmans minne. Tyvärr går den inte att hitta på internet (skandal!), så någon video kan jag inte bjuda på. Istället: dansk kaninfilm!

Dhiemm Argelian, leg. paleontolog

Ibland funderar jag på om det vore läge att sluta blogga, alternativt blogga oftare, alternativt blogga annorlunda. Anledningen är att ett väldigt långt kapitel härmed är avslutat: min masteruppsats är färdigskriven och redovisad, och så snart den blivit formellt godkänd så kan jag ansöka om examen och titulera mig som leg. paleontolog. Inte en dag för tidigt!

Den Stora Jakten på Den Ultimata Doktorandplatsen har förstås också inletts. Jag har modigt (dumt?) nog tackat nej till en som jag blev erbjuden, vilket kändes helt rätt när jag gjorde det men kanske lite mindre rätt om jag inte lyckas norpa åt mig någon annan. Doktorandplatser i paleontologi växer ju inte direkt som ogräs i balkonglådan, tvärtom så kommer det ut mellan en och två tjänster per år. Inte rätt läge att vara kräsen alltså, men samtidigt så kommer jag ju ägna mina kommande fyra år åt projektet och då vill jag ju inte hålla på med vad som helst. Låt oss hålla samtliga tummar och tassar för att mitt hårda slit under de senaste sex åren inte varit förgäves...

Annat nytt: Jag har köpt en klarinett. Rättelse: jag har FYNDAT en klarinett. Den är nog minst hundra år och ser ganska annorlunda ut jämfört med mer moderna varianter, men en klarinett är det likafullt. Spela kan jag inte, men nu när uppsatsen är klar och finito så har jag all tid i världen på mig att lära mig hantera det lilla livet.

Nu tänker jag skryta lite.

Idag var dagen då mitt kandidatarbete (inte masterarbetet alltså) äntligen blev publicerat. Tjo&ho! Det förtjänar allt att länkas till, så nu gör jag det.

KLICKA HÄR KLICKA HÄR KLICKA HÄR!

Blogg-fail

Jag känner att det är dags att blogga lite igen, fast jag vet inte om vad. Funderar på om jag borde göra en sedan-sist-lista i vanlig ordning.

... Nä.

Jag är hungrig. Det blir ingen lista. Inget annat bloggande heller. Inte den här gången.

Kanske imorgon. Om jag är mindre hungrig då.

Av alla intetsägande inlägg jag någonsin skrivit måste detta ändå ta priset. Här kommer en bild på en begåvad panda som kompensation.

Diana och jag åkte till Prag.

Ibland åker man till Prag. Ibland har man med sig flera kilo kamera men väljer ändå att fota med sin plastiga lilla Diana. Ibland går man till och med så wild and crazy att man tar sina turistbilder via pinhole helt utan objektiv. Resultatet blir sällan som man tänkt sig.

Diana F+ pinhole

Diana F+ inte pinhole

Nikon följde såklart också med. Diana må vara vansinnigt charmig, men ibland vill man inte bara lita på sin goda fototur utan faktiskt veta vad det är man fotar.

Nikon goes b/w

Och nu är jag hemma igen.

6,9 % nästan-mänsklig

Ibland blir man förvånad. Till exempel när man får tillbaka testresultatet från Natrional Geographics Geno 2.0. Testet visade, helt oväntat, att jag är en grottmänniska.

Okej, riktigt så är det inte, men nästan.

 

Att bära på en del neandertalar-DNA verkar inte vara särskilt märkvärdigt, tvärtom. Hur jag däremot kan vara 4,4 % denisovan, det är något av ett mysterium. Såvitt jag vet är jag varken från sydöstra Asien eller från Australien, så det är lite oklart exakt var jag plockat upp dessa exotiska gener.

 

Ska fundera på saken lite till. En annan dag.

 

Måste. Skriva. Exjobb.

Snart.

Uppsatsen har fått ett slutdatum. Datumet är skrämmande nära. Därefter sker saker i en strid ström, Prag ska besökas, ytterligare ett Sumatra-föredrag ska hållas, mammor ska firas - och sedan, den stora dagen: exjobbspresentationen. Jag är nervös och skakar som ett helt aspträd i en tornado.

Vad händer sedan? Det är något jag funderar mycket över. Jag kanske åker till Lund och hackar fossil. Kanske till och med längre bort än så. Jag ska skriva klart en uppsats om dinosauriernas sociala liv. Jag ska skriva klart och spela in en låt eller två som jag har haft liggandes alldeles för länge. Jag ska rita en rolig bild som kan sitta på väggen, och jag ska framkalla en massa bilder från Prag. På tal om bilder så vill jag lära mig jobba i Photoshop också, jag vill göra fotomontage som självaste Sarolta Bán. Och så vill jag läsa Kafta och Nina Björk och Leo Tolstoj varvat med ryska post-sagan-om-ringen-romaner, en och annan rolig blogg, samt något i still med Kalles pocket, för ärligt talat är det nog litteratur på den nivån som jag kommer klara av. Jag ska förstås jobba också. Och sedan kan jag shoppa på tradera av hjärtats lust.

Sedan vet jag inte. Det här är första gången som jag inte har någon som helst aning om vad jag ska göra härnäst. Man skulle kunna tro att det är stressande eller till och med lite läskigt, men det känns faktiskt ganska skönt.

Men först: mera uppsats. Så. Mycket. Mera. Uppsats.

Storslagna drömmar

Uppsatsen - nej, självklart inte klar. Däremot finns slutet inom räckhåll, tror jag. Jag skriver i högsta warp på diskussionen, ibland med upp till en sida per dag. Det är mycket. Faktiskt. Det är det.

När jag inte skriver uppsats så tänker jag på ugglor. Jo, pandor också såklart, men förvånansvärt ofta är det ändå ugglorna som tankarna dras till. Jag har hittat en sida på det så kallade internet där folk rapporterar vilka fåglar de har sett och vad de gör. De flesta av fåglarna faller utanför kategorin uggla, istället loggas iakttagelser av praktejder, rörhöna, vinterhämpling, etc etc etc. Jag har ingen aning om vad det är för fåglar. Jag har heller ingen aning om var de är någonstans, trots att jag valt Uppland som område så är det sällan jag förstår var fågeln i fråga håller till. Däremot förstår jag vad fåglarna gör. Kanske mest för att de verkar något enformiga i sina sysslor, majoriteten av fåglarna anses ägna sig åt "födosökande", nästan lika många beskrivs som "förbiflygande". Då och då markeras fågeln med en liten gul varningstriangel, inte sällan följt av ett budskap: ANONYMT RIKSLARM. Det låter lite farligt. Idag var det en mindre sångsvan i Hässelby som utlöste ett ANONYMT RIKSLARM.

Ibland är det någon som ser en uggla. Inte varje dag, men tillräckligt ofta för att man ändå ska förstå att de finns där ute, ugglorna. Oftast är det en pärluggla som synts till, mer sällan en hornuggla, någon enstaka gång en hel kattuggla. Jag är ganska fascinerad av detta, jag har inte sett en uggla i hela mitt liv mer än i Harry Potter och har därför kommit att acceptera att det nog är ungefär lika troligt att få syn på en uggla i vilt tillstånd som det är att stöta på en tiger eller en enhörning. Och nu plötsligt - ugglor överallt. Nåväl, här och där i alla fall. Ugglor. Fantastiskt.

Ugglor.

 

Jag drömmer om att en dag var en av de lyckliga som ser en livs levande uggla. Det kommer vara ett stort, ödesmättat ögonblick. Självklart kommer jag logga mitt fynd.

UGGLA

1 ex ugglar, Kåbo, Uppsala

ANONYMT RIKSLARM

Efter två månader av kompakt tystnad kommer plötsligt en liten haiku. Bara sådär!

Ofärdigt exjobb
Uselt samvete - lösning?
Traderamissbruk

Efter ett halvår av undanflykter

Har precis skickat in vad jag har skrivit såhär långt till min handledare. Nu ska jag hem och gömma mig under skämskudden.

Ibland fattar man ingenting...

... Och ibland fattar man precis allt. Idag är en sådan dag. Efter veckor, för att inte säga månader, har jag brottats med excel och diverse plug-ins, PAST, PanPlot, Matlab, Geochemical Data Toolkit, etc etc etc, och jag kan säga att även om det inte alltid gått totalt uselt så har det heller inte gått sådär strålande überbra. Fram tills idag.

Det här är vad som hände.

Min mac har, som alla vet, varit lite lynnig sedan den dag jag köpte den. Jag har hela tiden tänkt att lämna in den på reparation innan garantin går ut, men eftersom jag behövt den för exjobbet så har jag dragit ut på det en smula. Med en smula menar jag 51 veckor. Skulle den lagas så var det nu eller aldrig tänkte jag, och igår blev alltså dagen då macen åkte på retreat på obestämd tid. Kvar sitter jag med min gamla PC och en stor mängd statistikprogram fattigare.

Idag anlände jag till geo med ett dystert sinne. Om min mac är borta i tre veckor, kan jag då inte göra något alls under dessa tre veckor? Hur ska jag kunna bli klar nu i vinter som jag faktiskt tänkt att bli? Många frågor. Stor olycka och misär...

... Tills jag upptäckte att jag har statistikprogrammet SPSS att tillgå. Tillgå är ett lustigt ord. Men hur som helst, SPSS. SPSS! Först fattade jag ingenting. Tre timmar senare insåg jag att SPSS är Guds gåva till mänskligheten. Jag ÄLSKAR (ja, versaler är högst motiverade!) SPSS! Allting är så bra! Så smidigt! Programmet kan göra allt! Räkna ut korrelationen, säger jag. Okej! säger SPSS. Rita en fantastisk graf, ber jag. Okej! säger SPSS. Lös alla mina problem och gärna världssvälten på en och samma gång, fortsätter jag. Okej! svarar SPSS piggt och glatt. På tio minuter gör den vad som tagit mig tre veckor att göra. Det är inte klokt.

Jag borde ha lämnat in macen för flera veckor sedan.

En övning i att inte använda punkter

Det var visst en hel månad sen jag bloggade sist. Lite är det för att det inte funnits mycket att skriva om, lite för att exjobbet kräver sin del av skrivarkakan.

För en gångs skull tänker jag inte göra en lista. Det har jag gjort så många gånger förr. Tyvärr vet jag inte heller vad jag ska göra istället. Listor är ju ändå väldigt tacksamma att snabbt komma up to date, så att säga. En betydligt mindre praktiskt metod vore att skriva allt i inte bara ett enda jättelångt stycke, utan i en enda jättelång mening. Eller i mitt fall, medellång (eftersom det, som sagt, inte finns så mycket att skriva om). Okonventionell som jag är så provar jag detta nya, sämre alternativ ändå. Här kommer den:

Den senaste månaden har jag inte blivit mycket klokare på statistiken och inte heller blivit klar med exjobbet, vilket är lite olyckligt eftersom jag hade tänkt att ha det klart till jul, och ännu mer olyckligt med tanke på att en doktorandplats jag länge sneglat på har sista ansökningsdagen i februari (och det är plötsligt inte länge kvar), men om det nu skulle gå åt skogen så håller jag tummarna för att lyckas tigga till mig en plats här i uppsala och (peppar, peppar och andra kryddor) det verkar inte helt och totalt superomöjligt om det nu är det jag vill, jag har bondat lite med min tilltänkte handledare när hon oväntat kom in på "mitt" kontor en dag och vi pratade inte bara uppsats, fossil och kemi utan om mer vardagliga saker som den livsfarliga dödshalkan och upproriska hår (håret har dock blivit betydligt trevligare sedan jag till slut accepterade att mitt hår är ett av de få som mår sämre och inte bättre av bakpulver och citronsyra/askorbinsyra) och om jag bara blir klar någon gång så finns det kanske något slags litet hopp om ett liv efter detta, jag har skrivit långa listor idag för att strukturera upp mig och projektet lite och förhoppningsvis gör det allt lite lättare, i övrigt så var julen bra (och vit) och jag har varit i Dublin.

Nu är den långa meningen över. Dags för en avslutande bild. En Dublin-bild. Hejhej.