Här pyr missnöjet.

HÄR KOMMER ETT URSURT INLÄGG!

Jag har köpt en hutlöst dyr macbook air. Den är liten och lätt och det är ju väldigt bra. Tyvärr är det också det enda som är bra med den.

Efter två månader låter fläkten som en störtande helikopter för att kyla ner den brännheta lilla datorn. Tangenterna blir ibland så varma att det bränns när man skriver (men bara ibland - så det går knappast att bevisa det om jag skulle gå tillbaka med den). Nu kan man tänka att jag kanske kör extremt krävande program, men det beror nog på hur man definierar "krävande". Word och Safari och ingenting annat tycker jag allt att den borde klara, men icke.

Men inte nog att den blir varm. Den är långsam också. Det där startar-från-viloläge-på-två-sekunder - HA! Snarare tio. Eller femton. Min nästan tre år gamla PC är både snabbare, svalare och tystare. Problemen slutar dock inte här! Next up: buggigheten. Jag skulle säga att Word nog är det enda som fungerar som det ska. Iphoto slår alla hittills kända buggighetsrekord, tätt följt av små irriterande allmänt förekommande problem som jag inte vet vad jag ska skylla på.

Jag vet inte vad jag tänkte när jag köpte macen. Jag tänkte nog inte alls. Nu tänker jag mest hur mycket lyckligare jag varit med den lika lätta och mycket billigare Zenbook. Och så tänker jag på mat. Jag är väldigt hungrig. Är nästan säker på att Zenbooken skulle kunnat laga en ordentlig middag åt mig, om jag bara frågat snällt. Nu har jag dock ingen Zenbook, så jag får gå hungrig. Dessutom måste jag sluta blogga för jag bränner mig om fingrarna. BU.

Slut på surblogg.

Inte den bästa av dagar.

Idag - en typiskt besvärlig dag.

Först kunde jag bara inte släpa mig ur sängen. Omöjligt var bara förnamnet. Bestämde mig för att ta ett senare tåg, men rörde mig som en snigel genom sirap och blev allt senare även till detta. När jag väl kommit ut ur lägenheten var jag så sen att jag var tvungen att ta cykeln. Självklart hade den punktering, så på ett ganska platt och ett helt platt däck cyklade jag till stationen. Tåget rullade ut från stationen i samma sekund som jag lyckats hitta en ledig plats i cykelstället. Nu skulle man kunna tro att dagen bara kunde bli bättre - men icke.

Nästa tåg var självklart sent. Som alla vet går tågen endast i tid när man själv inte är det. Tåget var dagen till ära utrustat med en kontrollant. Det hade inte varit några problem om det nu bara varit så att jag hade tagit med mig mitt kårleg eftersom jag nu har ett studentpendlingskort. Kårleget lyste med sin frånvaro och kontrollanten var inte nöjd, men släppte mig till slut ändå av oklar anledning. Härifrån och till Naturhistoriska gick allt bra, och jag hade mirakulöst nog inte några missöden i labbet. Först när labbandet var klart började problemen på nytt.

Först dog batteriet i telefonen. Som den dristiga person jag är (nåväl) slog jag handlingskraftigt upp min dator och kopplade in telefonen för lite nödladdning. Man klarar sig inte utan telefon, så är det ju bara. Så det är med glatt sinne jag slår på telefonen och slår in pinkoden. Fel pinkod alltså, för jag har precis bytt simkort efter att det gamla flippat ur. Det lustiga var att jag till och med tänkte bokstavligen haha, tre försök, vem behöver tre försök för att slå in en pinkod? Sedan slog jag in fel pinkod två gånger till, och nu behöver jag en pukkod. Vad eller var den är kan man verkligen undra. I alla fall jag undrar det verkligen.

I ett försök att muntra upp mig tänker jag på hundar.

Oh yeah etc

Igår var det dags för Det Första Bandmötet. En stor händelse. Jag har inte haft ett band på ungefär tre år och tio månader så det förstår ju alla att det var hög tid att starta ett nytt. Såhär långt har vi:
1. En replokal
2. En trummis
3. En basist
4. En mångsysslare
5. En gitarrist
6. Två andra potentiella mångsysslare
7. En fetishism på ugglor
8. Moi!

Jag har akut sångabstinens, dessvärre även en ytterst låg motivation att göra något på egen hand. Det är då det är så himla bra med band. Jag har funderat över om jag ska involvera min fina cello också, men den får nog nöja sig med att göra små gästframträdande vid väl valda tillfällen. Hela och enda anledningen till Le Band är ju ingenting annat än att jag vill ha ett band att sjunga i. Så sjunga ska jag. Amen!

Elizabeth on the bathroom floor

För många år sedan lyssnade jag mycket på eels. Jag vet inte riktigt varför jag slutade. Kanske för att mina skivor inte var där jag var.

Att lyssna på eels är lite som att göra en tidsresa. Mest tillbaka till 2003, men redan 2000 spelades de flitigt i min CD-spelare. Vissa låtar har jag lyssnat på alldeles för många gånger.

I am okay.
I am okay.

I am not okay.