Dag 11 och det bottenlösa hålet av uselt självförtroende som jag bor i

Graptoliterna stirrar surt på mig från sina små lådor. De vill bli mätta, fotograferade och publicerade och uppnå evig berömmelse genom min artikel. Jag stirrar surt tillbaka. Måste mäta dem. Måste beskriva dem. Måste förbereda mig inför mötet med handledaren. Måste baka cheesecake. Är handlingsförlamad av stress och bristande självförtroende.

Jag har skrivit det förr och nu kommer det igen: När jag läste musikvetenskap fick jag världens kanske bästa omdömen på allt jag skrev. "Exemplariskt", "föredömligt", "får jag använda din uppsats som kurslitteratur för kommande studenter?", etc etc etc. Jag blev nog lite bortskämd, men hur det än är så är det trots allt mitt skrivande som tagit mig såhär långt. Metro var så nöjda med mina artiklar att de inte ändrade dem ett endaste dugg. En uppsats jag skrev i höstas var så bra att jag slapp den obligatoriska presentationen. Trots det känner jag hela tiden att vad jag gör inte är bra nog, och nu har gått så långt att jag inte kan göra något alls. Till slut är det midnatt och framför mig lyser ett tomt dokument på skärmen.

Att jag skriver långsamt är förstås ingenting nytt, jag har varit precis lika improduktivt självkritisk sedan jag började med mitt masterprojekt, och innan dess med för den delen. Så vad har hänt? Varför denna plötsliga kris och misär som saknar allt motstycke? Jo, hur långsamt jag än skrivit under årens gång så har jag ändå varit tämligen säker på att det jag väl lämnar in håller någon slags acceptabel nivå. Som sagt, skrivandet har ju varit lite av min grej. Att därför skicka in något och få kommentarer som att texten är "awkward" och känns "inexperienced" var väl inte direkt vad jag behövde höra för att komma ur detta bottenlösa hål av destruktivt självförtroende som jag just nu kravlar runt i. När jag skickade in min text första gången fick jag omdömet att den var omständig och pratig. Därefter blev den för kompakt och svårläst. Nu är den, förutom awkward och inexperienced, även för personlig och känsloladdad. Kanske blir den bättre fjärde gången jag försöker, om inte annat så är det ju snart slut på negativa ord att beskriva den med.

Har i alla fall tagit en bild. Bilden har för en gångs skull ingenting med varken kandidat- eller masterprojekt att göra.