Efter ett halvår av undanflykter

Har precis skickat in vad jag har skrivit såhär långt till min handledare. Nu ska jag hem och gömma mig under skämskudden.

Ibland fattar man ingenting...

... Och ibland fattar man precis allt. Idag är en sådan dag. Efter veckor, för att inte säga månader, har jag brottats med excel och diverse plug-ins, PAST, PanPlot, Matlab, Geochemical Data Toolkit, etc etc etc, och jag kan säga att även om det inte alltid gått totalt uselt så har det heller inte gått sådär strålande überbra. Fram tills idag.

Det här är vad som hände.

Min mac har, som alla vet, varit lite lynnig sedan den dag jag köpte den. Jag har hela tiden tänkt att lämna in den på reparation innan garantin går ut, men eftersom jag behövt den för exjobbet så har jag dragit ut på det en smula. Med en smula menar jag 51 veckor. Skulle den lagas så var det nu eller aldrig tänkte jag, och igår blev alltså dagen då macen åkte på retreat på obestämd tid. Kvar sitter jag med min gamla PC och en stor mängd statistikprogram fattigare.

Idag anlände jag till geo med ett dystert sinne. Om min mac är borta i tre veckor, kan jag då inte göra något alls under dessa tre veckor? Hur ska jag kunna bli klar nu i vinter som jag faktiskt tänkt att bli? Många frågor. Stor olycka och misär...

... Tills jag upptäckte att jag har statistikprogrammet SPSS att tillgå. Tillgå är ett lustigt ord. Men hur som helst, SPSS. SPSS! Först fattade jag ingenting. Tre timmar senare insåg jag att SPSS är Guds gåva till mänskligheten. Jag ÄLSKAR (ja, versaler är högst motiverade!) SPSS! Allting är så bra! Så smidigt! Programmet kan göra allt! Räkna ut korrelationen, säger jag. Okej! säger SPSS. Rita en fantastisk graf, ber jag. Okej! säger SPSS. Lös alla mina problem och gärna världssvälten på en och samma gång, fortsätter jag. Okej! svarar SPSS piggt och glatt. På tio minuter gör den vad som tagit mig tre veckor att göra. Det är inte klokt.

Jag borde ha lämnat in macen för flera veckor sedan.

En övning i att inte använda punkter

Det var visst en hel månad sen jag bloggade sist. Lite är det för att det inte funnits mycket att skriva om, lite för att exjobbet kräver sin del av skrivarkakan.

För en gångs skull tänker jag inte göra en lista. Det har jag gjort så många gånger förr. Tyvärr vet jag inte heller vad jag ska göra istället. Listor är ju ändå väldigt tacksamma att snabbt komma up to date, så att säga. En betydligt mindre praktiskt metod vore att skriva allt i inte bara ett enda jättelångt stycke, utan i en enda jättelång mening. Eller i mitt fall, medellång (eftersom det, som sagt, inte finns så mycket att skriva om). Okonventionell som jag är så provar jag detta nya, sämre alternativ ändå. Här kommer den:

Den senaste månaden har jag inte blivit mycket klokare på statistiken och inte heller blivit klar med exjobbet, vilket är lite olyckligt eftersom jag hade tänkt att ha det klart till jul, och ännu mer olyckligt med tanke på att en doktorandplats jag länge sneglat på har sista ansökningsdagen i februari (och det är plötsligt inte länge kvar), men om det nu skulle gå åt skogen så håller jag tummarna för att lyckas tigga till mig en plats här i uppsala och (peppar, peppar och andra kryddor) det verkar inte helt och totalt superomöjligt om det nu är det jag vill, jag har bondat lite med min tilltänkte handledare när hon oväntat kom in på "mitt" kontor en dag och vi pratade inte bara uppsats, fossil och kemi utan om mer vardagliga saker som den livsfarliga dödshalkan och upproriska hår (håret har dock blivit betydligt trevligare sedan jag till slut accepterade att mitt hår är ett av de få som mår sämre och inte bättre av bakpulver och citronsyra/askorbinsyra) och om jag bara blir klar någon gång så finns det kanske något slags litet hopp om ett liv efter detta, jag har skrivit långa listor idag för att strukturera upp mig och projektet lite och förhoppningsvis gör det allt lite lättare, i övrigt så var julen bra (och vit) och jag har varit i Dublin.

Nu är den långa meningen över. Dags för en avslutande bild. En Dublin-bild. Hejhej.