På riktigt!

Dagens chock: Jag pryder Metros framsida! På riktigaste riktigast! Metro och WWF har varsin artikel om moi och anledningen är ingenting annat än fantastisk: jag ska åka till Sumatra! Jag!

Jag ska blogga om orangutanger och regnskog i bästa paleontologanda, och det ska bli så himla spännande och kul så det är inte klokt. När de ringde och sa att jag vunnit så blev jag så chockad att min första reaktion att vattna blommorna. Lite konstigt kan man tycka, men jag har hämtat mig, slutat vattna blommorna och slagit upp kapitlet om apor i allmänhet och orangutanger i synnerhet i min kursbok. För att sammanfatta kapitlet: Orangutanger är väldigt mycket färre och dessutom mindre än de en gång varit. Det är hemskt sorgligt, faktiskt. (Fast när det gäller storleken är jag ändå i hemlighet lite lättad, att träffa en  2,5 meter hög och 270 kg tung orangutang vore en smula läskigt. En smula.)

Sammanfattningsvis: TJOHO!

Dinosaurier har tänder etc.

Hej blogg. Jag har fortfarande inget internet hemma. Därför sitter jag i detta nu på geocentrum och funderar över dinosaurier och tänder och varför det är så halt ute.

Såhär gick det till. Jag gick långsamt och fredligt på en trottoar. Och sedan låg jag platt på mage, med händerna i varsin lerpöl. Min alldeles nya blomma gjorde flera volter innan den brutalt krossades mot marken. Min tumme krossades inte mot marken, men det kändes så och jag tror faktiskt att den är stukad. På riktigt! Jag har gjort två bilder för att illustrera incidenten.

Hur som helst, jag är vid liv och tummen med. Till och med blomman ser ut att ha överlevt, om än inte mycket mer än så...

Nog om detta! Imorgon är en deadline för en artikel jag ska ha gjort till en kurs i publicering. Jag trodde det skulle bli plättlätt och har inte oroat mig särskilt mycket. Det visade sig vara lite av ett misstag. Artikeln handlar om en ny dinosaurietand man hittat, och lustigt nog råkar det vara exakt samma sak som jag skriver om i vertebratkursen. Olustigt nog har inte det hjälpt särskilt mycket eftersom jag inte hunnit göra direkt något i den kursen heller. Ser fram emot en natt fylld med dinosaurietänder, te och lösgodis. Och sedan ser jag ännu mer fram emot jul, julgodis och julklappar och ett paket från en vän med ett svåruttalat namn i Kina. Kina! Jag hoppas att han skickat en panda.

Det är inte varje dag man borde satsa sina pengar på triss...

... Men idag är en sådan dag.

Sniglar har det allt bra.

Jag har flyttat (igen) och hör nu åter hemma i min gamla lägenhet. Den har genomgått lite av en extreme makeover under tiden som min syster husat här, men eftersom systern ska lämna landet på obestämd men ändå begränsad tid så har jag övertagit den med möbler och allt. Det är ganska praktiskt för möbellösa mig, och dessutom förstås väldans snällt av henne.

Förutom möbler så har hon också lämnat över ett stycke internet till mig. Tyvärr lyckades jag slå fel pinkod tre gånger i rad så nu är jag ytterst internetlös och bloggen har fått klara sig utan mig ett tag, den stackaren. Jag återkommer med mängder av superspännande uppdateringar så snart som jag listat ut pukkoden...

/Le ofrivilliga mobilbloggare

Jag hoppas det var nyttigt i alla fall.

Jag är törstig. Sjukt törstig. Sådär törstig så att man dricka nästan vadsomhelst. Vadsomhelst utom vatten. Jag öppnar kylen och letar efter juice, men juicen lyser med sin frånvaro. Inte heller står där någon proviva, och ingen saft… Däremot hittar jag en mjölk. Det är lite konstigt för jag kan inte komma ihåg att jag köpt en mjölk på evigheter. Jag tittar på datumet och häpnar över hållbarheten på mjölken nu för tiden – 11 januari! Fantastiskt är ju bara förnamnet. Jag häller upp ett glas och dricker upp mjölken samtidigt som jag tittar på datumet igen. 01 11 2011.

Jag vill härmed sända ut ett stort tack till samtliga mejeribolag från alla oss som trots sju år på universitetet fortfarande inte kan läsa ett enkelt datum.  Jag vet inte vad ni gör med er mjölk, men utan er hade vi nog dött en plågsam förgiftningsdöd för länge sen. Tack.