Jag tänker på Skottland.

Jag tänker på Edinburgh. Att det både är väldigt långt bort och samtidigt inte så långt bort. Att Edinburghs universitet ser ut precis som jag alltid drömt om att ett universitet ska se ut. Att projektet låter väldans bra, om än inte lika bra som ett Nasa-projekt skulle kunna vara. Jag tänker faktiskt så mycket på Edinburgh att det börjar se ut som att om jag inte slutar snart så kommer jag inte ha något exjobb färdigt när ansökningstiden till doktorandplatsen går ut.

Nu är det förstås så att även om jag mot förmodan blir klar så vet jag ändå inte om jag verkligen skulle vara modig nog att flytta till Skottlandet om det nu skulle falla sig så. Dessutom finns det ju absolut ingenting i hela världen som säger att platsen skulle gå till mig. Jag har ju inte ens haft disciplin nog att styra upp mitt kandidatarbete till en färdig publicerbar artikel. Men ändå... Det är något särskilt med Edinburgh.

(Bilderna är för övrigt helt och hållet stulna från det så kallade internet. Nicht meinen bilder alltså. Just for the record.)