The Rise of Oxygen and Complex Life

Ibland blir man lite trött på att läsa artiklar, men så rätt som det är snubblar man över något som är så fantastiskt skrivet att man helt plötsligt inte vill något hellre än att viga sitt liv åt forskning.

Jag läser om the Ox-Tox model of mitochondrial evolution. Det handlar om att syre är så reaktivt att det i början var rentutav giftigt för allt liv på jorden. Faktiskt så giftigt att det ledde till massutdöenden för nästan alla de små organismer som inte hade vett nog att gilla läget och anpassa sig. Mitokondrien tillhörde dock de klyftigare i skaran, och istället för att duka under satte den sig lugnt tillrätta inuti en värdorganism där den kunde konsumera syre bäst den ville. Värdorganismen var också nöjd med upplägget i och med att dess symbiont mitokondrien kunde skydda den från det giftiga syret genom helt sonika omvandla det till vatten. Fantastisch, var eventuellt ordet de använde..

 .. men när man läser vidare i artikeln blir man plötsligt osäker. Det är en hyggligt accepterad modell, det här med hur mitokondrien har flyttat in i värdorganismen och inte minst hur sjukt praktiskt det var för värdorganismen att trycka i sig en mitokondrie, men författarna menar att det är något skumt med det hela. Något ologiskt. Det går helt enkelt inte ihop. Och de har världens bästa argument: ”No one ingests an umbrella to protect themselves from the rain”.

Kanske är det för att klockan är nästan tre på natten, men jag tycker det är helt sannslöst kul.

En annan gång läste jag en artikel av någon som hette A. Broccoli. Det var också väldigt roligt.