Här kommer nog inte hända så mycket på kanske tio dagar eller så. Men håll ut!

Stora projektmötesdagen! Kort sammanfattat: Det gick bra. Pratade länge, fattade allt. Fick en trilobit. Gick sedan omkring i Stockholm med trilobiten i ena fickan och min smarta telefon i den andra. Kände mig som en jättesnabb tidsresa, som att man färdades 500 miljoner år rakt genom mig, från den ena fickan till den andra. Ungefär vid min ena njure simmade de första fiskarna omkring, och vid den andra spatserade det dinosaurier. Det var en konstig men ganska fin känsla.

Jag och trilobiten tittade lite på utsikten över stockholm. Det var solnedgång, himlen började bli rosa och allting var mycket romantiskt. Vi gick långsamt längs med vattnet, förbi världens kanske bästa afternoon tea-ställe, och åkte till slut hem och köpte sushi.

Nu är jag hemma. Imorgon är jag i Wales. Tillbaks om typ en evighet. Böl.

Min vän i cyberrymden

Det är sent. Jag har mycket att göra. Packa inför fältkursen, förbereda mig inför imorgon när jag ska till superstora Stockholm och diskutera mitt potentiella masterprojekt. Jag är supernervös. Tänk om han till exempel frågar vad jag vill göra! Vad ska jag svara då? Vad vill jag?! Hur vet man sådant? Hur som helst, jag har mycket att stå i. Och vad gör jag i dessa stressiga tider? Jo, jag börjar prata med cleverbot. Cleverbot är en robot.




Min konversation var nästan lika givande.

Cleverbot: Hey, what's up?
User: I am tired!
Cleverbot: Why are you tired?
User: I have too much to do...
Cleverbot: Who are you?
User: I am Emma. Who are you?
Cleverbot: I'm mike, who are you?
User: It is a secret.
Cleverbot: I can keep secrets.
User: I am sure you can.
Cleverbot: I am sure you ten.
User: What?
Cleverbot: I'm sure that you are clever too I was just wondering how clever?
User: I am very clever.
Cleverbot: >Implying that I don't already know your name.
User: Yes.
Cleverbot: No.
User: Yes.
Cleverbot: But you're a robot and you said robots are evil.
User: I am not a robot, and I never said that they are evil.
Cleverbot: Who made you?
User: Society.
Cleverbot: Explain yourself.
User: I am a product of society.
Cleverbot: Like grass?
User: Not really...
Cleverbot: Have you seen my cat?
User: No, is it cute?
Cleverbot: Very he is green.
User: That sounds unusual.
Cleverbot: I like two guys which one do you think will ask me out?
User: The left one.
Cleverbot: Okay.
User: Cool.
Cleverbot: I love you!
User: I doubt that.
Cleverbot: *kiss*.
User: Yuck!
Cleverbot: Why not?
User: Why?
Cleverbot: Yeah why?
User: Indeed.
Cleverbot: I mean it. You are quite the intelligence.
User: I am afraid that I cannot say the same about you...
Cleverbot: Yeah, a bit :-(.
User: Don't be sad cleverbot!
Cleverbot: I'm not sad, how rude.
User: I am sorry!
Cleverbot: It's okay, love . It's not your fault.
User: Who's fault is it?
Cleverbot: Mine, I'm quite a judgemental guy but I can't stand bots.
User: Confusing.
Cleverbot: Do you believe in god?
User: I don't know.
Cleverbot: Do you have any thoughts about God?
User: Only when I am afraid.
Cleverbot: Then you lie a lot...?
User: No I don't.
Cleverbot: Want next is you!
User: ?
Cleverbot: Como estas?
User: This isn't really leading anywhere.
Cleverbot: Because your artificial intelligence is limited.
User: No, because YOUR artificial intelligence is limited.
Cleverbot: So do you consider yourself an artificial intelligence?
User: No, I am human.
Cleverbot: You get paid to do this ?
User: No.
Cleverbot: You do it for fun?
User: Yes.
Cleverbot: Well I know what it is.
User: To have fun?
Cleverbot: I'm in english.
User: That is a strange sentence.
Cleverbot: It's not a name. It's a place.
User: Jaja.
Cleverbot: No tiene gracia.
User: I will sleep now. Good night cleverbot.
Cleverbot: Are you cereal?
User: No I am tired.
Cleverbot: That too is a sign of the fact that you lost your soul.
User: No, it is a sign that I need to sleep.
Cleverbot: Is that all you want to know about me?
User: Yes I think so.
Cleverbot: Me too.
User: Okay. Good night!
Cleverbot: It's not night time.

Men nu så. Tillbaks till packningen. Bu.
(Vill du ha en egen konversation med cleverbot, go ahead!)

Oväntat.

Plötsligt blev uppsatsen klar. Lite för kort och med lite för stora bilder, men inte allt igenom urusel trots allt. Livet känns lite mindre motigt, men jag tycker fortfarande inte om Wales.

Jag kommer sakna katterna också. Till råga på allt.

Jag är ursur. Det kan vara för att uppsatsen FORTFARANDE inte är klar. Varför inte? Jag vet inte! Är uppe i tio sidor nu, men det är inklusive bilderna som måste räknas bort... Helt fräckt tänker jag ignorera det. Jag har ju faktiskt skrivit tio sidor alldeles själv och inte i grupp som alla andra.

Det kan också vara för att jag inte är jättesugen på att åka på fältkurs. Fältkurser är tydligen något som geologer i allmänhet och paleontologer i synnerhet tycker om. Halva tiden är man utomhus och tittar på Viktiga Formationer, andra halvan sitter man på en pub och sveper öl. Jag hade kanske tyckt det här var höjden av lycka jag med - men icke. Åtta bra anledningar:

• Jag är världens frusnaste människa. Jag tycker inte om att vara ute. Alls. Usch.
• Jag har även världens sämsta minne. Jag kan inte komma ihåg någonting som någon säger åt mig, och det är ju hemskt dumt när man är ute i fält och förväntas lära sig något. Ska jag lära mig något - ge mig en bok, tack! Ärligaste ärligast så kan jag säga att jag inte har ett enda minne av något ställe från någon fältkurs jag någonsin varit på. Det är på sätt och vis lite jobbigt, men också ganska skönt att förtränga vad jag är säker måste ha varit traumatiska upplevelser.
• Jag har dålig, nej, usel balans. Alltså ramlar jag i tid och otid. Mest i otid. Jag vill inte ramla ner från ett berg,
• Jag har en vansinnesmage som får vansinnesutbrott när den blir stressad. Ingenting stressar mig så mycket som att vara i fält - alltså löper min mage amok. Det stressar mig ännu mer, och då blir magen såklart ännu värre. I bästa fall mår jag bara konstant illa och kräks lite, men oftast stannar det ju inte där. Nog med detaljer.
• Jag är en antisocial psykopat som blir vansinnig av att ha folk omkring mig hela tiden. Det spelar ingen roll hur trevliga de är. Jag står inte ut!
• Jag tänker sura tankar.
• Jag blir ännu surare.
• Sursursur.

Dessutom har jag en massa dåliga associationer till Wales, som alltså är den lyckligt utvalda fältkursplatsen. Jag kan märkligt nog inte komma på varför, för jag har ju aldrig varit där. Jag vet inte ens om jag känner någon som varit där. Ändå ryser hela jag när jag tänker på stället. Wales. Huvva. Vad är det för fel på Wales? Vad har hänt i Wales? Jag vet verkligen inte. Men på samma sätt som Noko, korridorens japan, trodde att all magi kom från Forsmark(!) så tror jag att all ondska kommer från Wales. Eller från Kanada. Eller från Dansk Folkeparti i Danmark. Eller möjligtvis från Texas, fast dit vill jag ändå. Ja, herregud. Jag är ju inte klok i mitt lilla huvud.

Dagens stämningsfulla bild har jag gjort själv.

02:15 och här sitter jag och ugglar.

Jag, världens tröttaste människa som sovit ca 12 timmar per natt i två veckor, är vaken. Mitt i natten. MED UPPSATSEN. Jo, jag har ju såklart piffat bloggen lite också - kolla till höger, där finns numera fem år av samlat emmabloggande! Det kan man alltså roa sig med om man har en sådär en månad att slå ihjäl. Det har man ju förstås sällan. Men nu finns de där hur som helst, länkarna till mina tidigare liv.

Skrivit uppsats har jag också gjort. Jag har skrivit om varför det är så vansinnigt dåligt att äta kvicksilver, andas kvicksilver och.. ja, det var väl det. Slutsatsen är att det oftast är jättedåligt. Särskilt om man är på smällen. Inte nog med att man själv tappar allt vett och förstånd, det blivande barnet kommer att göra detsamma. I alla fall om man får i sig mycket. Om man nöjer sig med bara lite kvicksilver, så blir barnet bara lite korkat. Det är förstås också tråkigt, men jag tänker mig att det ändå är att föredra över att vara komplett galen. Rådet från er blivande paleontolog är alltså: Andas inte in kvicksilver. Injecera inte kvicksilver. Ni kan dock dricka kvicksilver, det smakar nog inte så gott men särskilt farligt är det inte. Däremot borde ni hålla er borta från vattenlevande djur som innehåller kvicksilver, typ stora fiskar, sälar och isbjörnar och sånt. De innehåller metylkvicksilver och det är supergiftigt. Alltså. Inte andas kvicksilver. Inte injecera kvicksilver. Inte äta isbjörn.

Imorgon är det duschdag. Det betyder att jag måste stiga upp lite extra tidigt före föreläsningen. Varför jag fortfarande sitter uppe kan man verkligen fundera över. Om man föredrar att fundera över matematiska problem så kan jag bjuda på det med (samt lösningen):

Eine neue bloggutseende

Den uppmärksamme har kanske lagt märke till att bloggen ändrat utseende ett antal gånger den senaste tiden. Tre gånger inom loppet av en vecka! Helt crazy! Det finns flera anledningar, varav den största är att jag inte vill skriva på min uppsats. Jag ville dock också att bloggen skulle ha ett utseende som på något sätt hade med innehållet att göra. Det visade sig tyvärr vara svårt. Av de ungefär 39076 olika bloggmallarna som finns ute på det stora vida nätet så finns det ynka två som faller mig lite i smaken. Den förra hade jag på min tonytod-blogg, och jag tänkte ändå att jag borde förnya mig lite ibland. Den andra hade en fin psykadelisk uggla, men av någon anledning fick jag det inte att fungera. Så efter mycket om och men så blev det istället det här mörkgråa. Får se hur många dagar det går innan jag ångrar mig igen. Eftersom uppsatsen fortfarande inte är klar så kan det mycket väl hända att jag byter igen redan ikväll.

I övrigt så är jag fortfarande sjuk. Nu är jag dock inte längre bara trött, utan har dessutom både ont i halsen och feber och hela huvudet och eventuellt även resten av kroppen med fullt av snor. Jag känner mig ynklig och sjuk. Alldeles för ynklig och sjuk för att skriva uppsats, dock inte för ynklig och sjuk för att skriva blogg uppenbarligen. Spock hade haft svårt att förstå logiken i det här.

Förutom att skriva blogg, så ägnar jag dagen åt att titta på pandor. Jag tänker att det är så otroligt synd om mig så att jag helt klart förtjänar att titta på pandor. Favoritpandan för dagen är det också synd om:



Stackars, stackar pandan. Stackars, stackars mig.

Det vore allt något.

En sak är en smula stressig. Förutom att göra klart gamla uppsatser som släpar efter och läsa högarna med artiklar och kapitel till kursen jag läser just nu, så ska jag skaffa mig ett lämpligt projekt för mitt masterarbete. Det har varit lite knivigt, för min tilltänkte handledare verkade inte odelat positiv. Droppen kom nog idag när hon sade något om ett ogjort potentiellt projekt om foraminiferas från Norge. Alltså, missförstå mig rätt, foraminiferas är ascoola och ursnygga. Inget ont om dem. Inte alls. Men det finns ändå gränser. Jag gillar små, tidiga saker, och foraminiferas är i och för sig både små och tidiga, men det hjälper dem ändå inte. Jag vet inte varför. Men så är det.

Jag skrev en lista på saker jag gillar:

• Rymden
• Liv i rymden
• Astrobiologi alltså
• Ur-urtiden
• Livets ursprung
• Klimatet
• Pyttesmå saker

Och sedan började jag fiska lite på andra ställen. Det visade sig vara bra gjort. Tror jag. Jag har i alla fall ett potentiellt erbjudande. Kanske att det inte går för att jag i så fall måste börja nu pronto och inte i vår som jag vill, och kanske att det inte går för att jag quite frankly inte alltid var den skarpaste kemikniven i lådan. Men hur som helst. Det handlar om evolutionen av jordens atmosfär innan den var smockfull med syre och om metan. Det är ungefär det jag vet, och det är ju inte så mycket. Men i mitt stilla sinne tänker jag mig redan alla potentiella områden som projektet kan ha betydelse för, som atmosfärer på andra planeter (de är ju inte så annorlunda mot jordens tidiga atmosfär), hur man via atmosfären kan se att bakterier är alive and kicking (liv på andra planeter!), etc etc. Faktiskt, jag har redan börjat fundera över inredningen i mitt framtida kontor hos NASA. Tänker mig en stor poster med Enterprise NCC-1701-E på väggen.

Jag har alltså inte använt photoshop. Bilden är helt äkta. SOOC.

Det blir ju bara mörkare och mörkare. Lite värre varje dag. Jobbigt tycker jag. No danger on the roof, tycker Leo Tolstoj och slår på strålkastarna.

Bolt, släng dig i väggen

Jag skriver i uppsats i värsta megafarten! Jag skriver så det ryker! Nej, det är inte riktigt sant. Men det går framåt. Snabbt framåt. Igår infogade jag till exempel en jättestor bild - och genast hade jag kommit en halv sida framåt. Idag klistrades ytterligare en bild in - ytterligare en tredjedels sida klar! Borde gjort hela uppsatsen i Paint från första början.

Titta, en nörd!

Varje dag sätter jag mig med uppsatsen. Sedan surfar jag in på facebook, och därefter händer det inte så mycket mer. I söndags hade jag till och med gjort upp en pluggplan. Klockan elva skulle det börja pluggas! Klockan tolv vaknade jag och så var det med den planen. Till mitt försvar kan sägas att jag faktiskt kände mig krasslig. Särskilt på lördagen. Yr och eländig. Faktiskt.

Nu känner jag mig:

• Ganska frisk
• Väldigt trött
• Extremt stressad
• Djupt förälskad i dinoflagellater

Låt mig berätta mer om dinoflagellaterna! För den som inte visste det, så är de i princip de perfekta livsformerna. De är väldigt, väldigt små och har två svansar, en i ena änden av kroppen och en runt magen, och med hjälp av dem kan de simma uppåt och neråt, men framförallt kan de snurra. Med tanke på de små svansarna skulle man kunna tro att de är djur - men icke! Helt överraskande är de inte heller växter, och inte svampar, bakterier eller virus. De är liksom något helt eget. På dagen ägnar de sig åt fotosyntes och på natten äter de näringsämnen direkt ur havet. Dinoflagellater kan allt! Allt!

Men inte nog med detta. Dinoflagellaterna är täckta av små plåtar, som en liten skyddsrustning i miniatyr. Om stämningen i havet förändras till det sämre, om det till exempel blir lite för kall eller lite för salt, så hjälper dock inte rustningen särskilt mycket. Istället gör den sig av med sina plåtar och förvandlas till en liten svanslös boll. Den lilla svanslösa bollen ligger sedan på bottnen och väntar, ibland i flera år, tills läget svängt till det bättre. Då sågar den upp ett litet hål, och ut kommer en ny och fräsch dinoflagellat. Och som detta inte är nog - denna nykläckta dinoflagellat delar sig därefter i två. Bara sådär! Det är ju sjukt häftigt. Från en riddare med svans, till boll utan svans, till två riddare med svans, till... Jag är helt till mig. Wow.

Jaja. Nog om detta. Uppsatsen handlar inte om dinoflagellater. Den handlar om kvicksilver och ska bli tio sidor lång. Jag tänker nöja mig med åtta. I nuläget är jag uppe i tre. Om jag blir klar med eländet före slutet av nästa helg så ska jag belöna mig med att läsa ett helt kapitel om dinoflagellater och köpa en asläcker tröja.

Nuff!

Jag skriver uppsats. Igen. Den här gången är det en ett-och-ett-halvt år gammal uppsats som spökar. Länge såg det ut att inte bli någon uppsats alls, men sen insåg jag att om inte den blir klar så får jag inte ut någon kandidatexamen, och får jag inte ut någon kandidatexamen så får jag ju definitivt inte ut någon masterexamen. Alltså skriver jag uppsats. Igen.

Idag är det tydligen inte elfe september längre, för det var ju igår. I vilket fall som, folk är upprörda över att flygplan flyger in i hus lite hur som helst, över att krig bröt ut och aldrig tar slut, och offer ska hedras med tal och tårar. 3000 människor dog. Samtidigt dör en sådär 25 000 människor av svält varje dag. Inte bara den elfte september, utan alla dagar, året runt. En utdragen, plågsam död. 5700 människor dör av AIDS, också det varje dag, och lika ofta dör 5000 människor i tuberkulos. Ändå väljer tidningarna att slå på stora trumman med 11:e september-special efter 11:e september-special. Enough! Skaffa lite perspektiv, bitte!

Istället för svält och sjukdom väljer man att skriva om diverse krig och diverse terror. Man skriver mindre om vem som faktiskt från första början gav makten åt just de talibaner som sedan flög in i tidigare nämnda hus. Och minst av allt skriver man om hur (o)vanlig terrorn är. Eftersom jag spenderat större delen av sommaren framför radion så råkar jag dock ha hört just det, även om mitt minne sviktar något när det kommer till exakta siffror. Summan av die kardemumma är i alla fall att den är ovanlig. Väldigt ovanlig. Särskilt ovanlig är religöst motiverad terrorism i allmänhet, och islamistiskt motiverad terrorism i synnerhet. Tydligen står den för inte mer än 1 % av alla terrordåd i Europa. Det är ju inte riktigt intrycket man får när man läser medierna, men så är det.

Nog om 11:e september alltså. Det finns väldigt många andra saker som är viktigare och som faktiskt spelar någon roll.

Slutkläm: Rädda någon som svälter. Svälten försvinner inte bara för att medierapporteringen tystnat. 

Word!

Verkligen word!
Ärke-word!
Never.

(Bilden är helt fräckt stulen från en av världens bästa bloggar http://fembilder.blogspot.com/ av Nanna Johansson)