Det är två saker som jag inte kan glömma. Den ena är att det fanns flera barn som inte bara mådde dåligt, utan riktigt uselt. Barn som vi misstänkte utsattes för såväl fysisk som psykisk misshandel, och barn som vi visste blev utsatta, som kom med blåmärken på sina små kroppar och strypmärken runt halsen. Barn som vi varje dag tvingades skicka hem igen till deras misshandlande föräldrar. Jodå, vi anmälde. Och nästa vecka anmälde vi igen. Och igen. Och ett halvår senare hade ingenting hänt. Jag intalar mig att det inte fanns något mer jag kunde gjort, och jag vet ju inte säkert hur det gick för barnen i fråga, men förmodligen gick det dåligt. Ett av dem såg jag på stan ett par år senare, tillsammans med sin misshandlande pappa.
Den andra saken handlade om genus. För mig känns det självklart att varje barn ska uppmuntras i det som barnet tycker är kul och är duktig på. Lite extra självklart känns det att vara uppmärksam på sin egen reaktion när barnet gör såkallade typiska tjej- eller killgrejer. Varför börjar flickor plötsligt hänga i köksavdelningen med dockor och varifrån kommer killarnas besatthet kring bilar? Vad är mitt eget bidrag? Just i den delen av genusfrågan tror jag att jag är ganska oskyldig - däremot stod en annan av lärarna och suckade förtjust varje gång någon av pojkarna på något sätt nämnde ämnet bil. En bil på gatan, en leksaksbil, familjens bil... Barnen tittade på henne och hon log uppmuntrande och bilfascinationen tog ny fart. Och hon tyckte det bara var SÅ fantastiskt att pojkar verkligen hade en bilgen. En bilgen! Ett annat av hennes favoritämnen var kläder och bantning. Hon stack inte under stol med att hon tyckte att jag var tjock. Hon stack inte under stol med att hon själv var tjock heller för den delen. Inte för att någon av oss var det, men ingen av oss var lika mager som hennes dotter. Dottern, denna undersköna nymf, var allt som en tjej ska vara. Vilket i princip betydde smal och snygg och inte så väldigt mycket mer. Det här sade hon mer eller mindre tydligt framför barnen vid flera tillfällen. Jag vet inte om hon förstod att de förstod, men efter en sådär 20 år i branchen tycker jag ändå att hon borde fattat att bantning och skönhetsideal kanske inte är riktigt lämpliga ämnen runt ett gäng treåringar. Dessutom förstod de i allra högsta grad vad hon pratade om. Flera gånger i veckan dök ämnet upp vid mitt lunchbord.
- Jag tycker om tårta! På lördag ska jag få äta tårta! Men man ska inte äta tårta. Då blir man tjock. Det är fint att vara smal. Men jag tycker om tårta. Jag ska inte äta så mycket. Jag vill vara smal.
Hur som helst. Jag gjorde mitt bästa för att varken uppmuntra överdriven bilbesatthet eller viktbesatthet. Men den som nu tror att jag var en fantastisk genusmedveten fröken måste jag tyvärr göra besviken. Hur mycket jag än tänkte på genus så behandlade jag inte flickor och pojkar likadant. Det skär i mitt feministiska hjärta, men så var det. Det märktes nog mest i stressiga situationer, som när vi skulle fixa lunch, ta på eller ta av ytterkläder eller åka någonstans. I alla dessa situationer fick tjejerna ta mer eget ansvar, medan killarna fick mer uppmärksamhet. För min del berodde det på att jag är hemskt dålig på alla slags praktiska saker och jag var tacksam för varje liten sak som barnen kunde klara utan min hjälp. Inte helt överraskande så var tjejerna duktigare på det mesta, och tack vare (eller på grund av) det fick de också klara sig själva. Killarna däremot behövde hjälp med allt. De kunde till exempel inte ta på sig vantarna själva, och då var det såklart i första hand de som fick hjälp med det. Att hjälpa tjejerna som kunde fixa det på egen hand var slöseri med tid, och tid var ju verkligen inte något jag hade för mycket av. Så samtidigt som tjejerna blev duktigare och duktigare så blev killarna inte varken bättre eller sämre. Såklart, när de inte behövde träna och kunde förvänta sig uppassning.
Samma sak vid luncherna eller vid utflykter. Flickorna var lugna och pålitliga och fick förtroendet att i ganska hög utrsträckning klara sig själva, medan killarna behövde vaktas så de inte hittade på något bus. Självklart visste det om det. Och självklart busade de just därför. Vi vaktade dem för att de var busiga, alltså busade de. En busig tjej hade nog mest mötts med besvikelse, för att man förväntade sig så mycket mer av henne. Så därför busar hon inte.
I all den hemska och konstanta stress som jag inte alls kunde hantera så tackade jag min lyckliga stjärna för alla små lugna och pålitliga tjejer. Utan dem hade kaoset varit totalt och jag hade inte haft en chans att hålla reda på alla små vilda och opålitliga pojkar. Och samtidigt vet jag ju att jag gjorde alla en björntjänst. Tjejerna fick mindre uppmärksamhet trots att det var vad de allra mest förtjänade, medan killarna blev väldigt mycket mindre kompetenta små barn än de skulle kunnat ha vara. Med mera tid och mindre stress hade jag tvingat killarna att kämpa med vantarna tills de fattade hur man gjorde. Jag hade låtit dem springa runt på gården tills de insett att de skulle haft mycket roligare om de följt med in. De hade fått skala sina potatisar och bära bort sin disk, även om det flög matrester över hela köket. Men har man väldigt lite tid och väldigt många barn så går det bara inte att vänta. Allt måste hända snabbt. Och då är det väldigt enkelt att falla in i könsrollsmönster. Bara för att det är så enkelt.
Jag tänker aldrig mer jobba på dagis, men det känns ju inte helt osannolikt att jag en eller annan dag kommer stå öga mot öga med ett igen. Om jag någonsin får egna barn så ska jag se till att dagispersonalen har vett att undvika allt prat om bilgener och platta magar. Dessutom hoppas jag att de kommer att vara lika duktiga på genus i praktiken som i teorin, det vill säga inte alls som jag.
Jag vet inte riktigt vad jag ville komma. Kanske till att genus är typ det viktigaste ever. För det är det. Bland det viktigaste ever i alla fall. Klimatförändringar är inte heller så bra. Men det behövde jag inte tampas med på dagis.
Nu kommer en bild på en panda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar