Teoretisk frihet - att ha rätt att göra något - är verkligen inte samma sak som praktisk frihet - att verkligen kunna göra det.

En bra sak är att jag äntligen tog mig i kragen och demonstrerade på första maj. Det finns kanske femtusen bra anledningar att göra det, varav de flesta på ett eller annat sätt har med borgarna att göra. Det är ju inte direkt någon hemlighet att jag inte har något till övers för blå politik. Svårare att förstå är att någon över huvud taget har det. I grund och botten tror jag inte att en endaste människa långsiktigt gynnas av nyliberal politik.

Den första och bästa anledningen att inte vara blå är hur borgerlig politik i allmänhet och deras skattepolitik i synnerhet utan undantag leder till ökade klyftor, det vill säga ökad ekonomisk ojämlikhet. Högern tycker inte det är något större problem, de menar ju som bekant att var och en är fri att utbilda sig alternativt jobba mer om man inte är nöjd med sin ekonomiska situation. Jag tycker det är lika naivt som totalt verklighetsfrånvänt och rent utav korkat. Ett sådant resonemang förutsätter inte bara att var och en är har förutsättningar att i varje enskild situation ta rationella beslut (vilket många säkert skulle kunna om man bara visste precis alla detaljer i var och en av dessa situationer, något som är i princip omöjligt), utan också att samhället är helt och hållet fritt från sociala strukturer. Varenda människa vet till exempel att barn till akademiker också blir akademiker en vacker dag, medan barn till icke-akademiker mycket mer sällan studerar vidare (och att det mönstret har förstärkts under borgarnas tid vid makten). Var man föds, av vem man föds och till vilket kön kommer påverka ens möjligheter på mängder av olika plan, och att bedriva en politik som låtsas som att sådana sociala strukturer inte finns gör ingenting annat än förstärker just dessa.

För att återgå till det här med klyftor: frihet kräver ett visst mått av ekonomisk jämlikhet. Det mest extrema exemplet är kanske Brasilien, där de enorma ekonomiska klyftorna gör att varken rika eller fattiga är fria - de fattiga för att de helt enkelt är för fattiga för att kunna göra något direkt alls, och de rika för att det är för farligt för dem att gå utanför sina meterhöga murar de tvingats bygga. Nu bor vi förstås inte i Brasilien, men klyftorna finns här med, och enligt OECD växer de dessutom tillsammans med de andra skandinaviska länderna snabbast av alla. Nu råkar det ju vara så att ekonomiska klyftor är ett område som det forskats en hel del på under lång tid i olika delar av världen. Det har gång på gång visats att det går alldeles utmärkt att korrelera ohälsotal med ekonomiska klyftor, brottslighet, missbruk, etc etc. Någon vill kanske infoga att man blir gladare och nöjdare med ökat välstånd, och jovisst - men bara fram till den nivån som vi låg på under 1950-talet. Jag tror att jag kan förstå att det verkar väldans trevligt att ha gott om pengar, men quite frankly så är det knappast värt det. Varken för de rika själva, för de fattiga, eller för samhället i stort.

Frihet skulle för övrigt kunna utnämnas till 2000-talets mest urholkade ord. Vi har frihet att välja var vi vill få vård (vilket leder till att privata kliniker bara erbjuder vård till de lätta och lönsamma patienterna medan de som är i störst behov av hjälp remitteras vidare, med försenade behandlingar som följd). Det står var och en fritt att öppna apotek och sedan bara sälja det som är mest lönsamt, medan det gamla hederliga Apoteket också ska försöka ha hemma mer sällsynta och mindre lönsamma mediciner. En smula orättvist och inte särskilt mycket konkurrens på lika villkor, kan man tycka. Man kan också tycka att det är askorkat och försämrar tillgängligheten för dem som faktiskt behöver sina mediciner mest men har svårt att åka runt hur som helst. Pensionärer och handikappade för att ta två inte helt random exempel. Vi är också fria att starta äldreboenden, låta de äldre svälta och själva ägna oss åt avancerad skatteplanering. Kan så vara att man också är fri att välja var man faktiskt vill bo när man blivit gammal, men det förutsätter ju att man är pigg nog för sådana val, alternativt har någon som kan välja åt en.

Sverige är just nu det landet i hela världen (med "avancerad ekonomi" bör tilläggas) där liberaliseringen går snabbast. Det här skulle man kunna skriva hur mycket som helst om, men jag nöjer mig med ett krasst konstaterande att vad dessa avregleringar faktiskt innebär är att vinsterna privatiseras medan förlusterna socialiseras, det vill säga lämnas över till oss vanliga dödliga medborgare.

Allt det här demonstrerade jag mot, när en fågel plötsligt bajsade mig i huvudet.