Ännu ett inlägg om exjobbet. Inte det första, knappast det sista.

Igår författades en hel sida. En hel sida! Kände mig produktiv som sällan förr och somnade nöjd och belåten.

Idag har jag fått ihop en mening. En. Enda. Mening. Meningen är betydligt kortare än en sida. Efter att noggrant ha analyserat läget måste jag dra den trista slutsatsen att produktiviteten försämrats avsevärt sedan igår. Må vara att jag först tog en mycket lång lunch med E som är tillfälligt på besök från Österriket, cyklade till Västertorg för att plocka upp ett sedan länge efterlängtat paket (som innehöll två lyckade inköp samt en besvikelse), och slutligen rundade av dagen med en lång middag med N för utvärdering av mitt nyfriserade hår. Vissa aktiviteter kräver onekligen sin tid, men att äta lunch och middag och hämta ett paket kan knappast ta en hel dag i anspråk tycker man. Tycker jag i alla fall.

Lösningen på dagens improduktivitet blir att låtsas som att dagen inte är slut. Här ska läsas och skrivas tills dess att mitt dagliga mål uppnåtts. Det dagliga målet ligger på att skriva en halv sida, och nu kanske en och annan chockad läsare tänker men herregud hopplösa människa, en halv ynklig sida per dag?! Om så är fallet, låt mig högaktningsfullt svara UUUÄÄH, försök skriva ett exjobb själv då för tusan! Ähum. Alltså, jag tycker inte heller att det låter som så särskilt mycket, men det är faktiskt bakgrunden jag (fortfarande) skriver på, och det är jätteübertidskrävande. Tusen artiklar (nåväl, 161 för att vara en smula korrekt, men antalet växer ständigt) att läsa igenom, lika många artiklar att läsa igenom igen eftersom något extremt viktigt stod i en (men vilken?!) av dem, bedöma trovärdigheten i artikeln, läsa artiklar om samma sak men som förespråkar andra förklaringsmodeller, försöka sammanfatta allt i området och samtidigt ha en röd tråd och en egen uppfattning om vad som är rimligt... Jo, det tar sin tid. En halv sida om dagen är fullt tillräckligt för att man ska få känna sig nöjd.

Med tanke på att exjobbet trots dagens hittills mediokra insats ändå går framåt, att det fortfarande finns en gnutta sommar kvar i luften och med anledning av E:s besök så känns det som om det enda sättet att avsluta inlägget på är med en video.

Die Sonne.
Såklart.

Bonustillägg: Gudrun Gut är dödscool. Dessutom pratar hon så läckert att hon ger ryssarna en hård match i kampen om vilket som är det snyggaste språket.