En liten kris uppstod. Temat var det gamla vanliga: vad-ska-jag-göra-med-mitt-liv-jag-måste-hoppa-av-etc-etc. Jag kände, som vanligt, att jag är inte alls är särskilt duktig på det jag gör och det är ju hemskt dumt att försöka bli något som man ändå är kass på. Som att ha amputerat benen och vilja bli balettdansös, ungefär så känns det. Så här går jag och försöker dölja min uppenbara brist på talang med att läsa, läsa och åter läsa när jag plötsligt fattar att det kommer ju inte rädda mig, jag är inte alls bra nog, jag är kass, usel, hopplös och eländig. Att jag ändå har hängt kvar så pass länge har varit för att jag ändå tyckt det var roligt (jodå), men det finns ändå en gräns för hur roligt något kan bli när man själv är kass, usel, hopplös och eländig. I grund och botten gillar jag allt jag är bra på (vilket är inte så himla mycket när det kommer till kritan) och inget jag är dålig på, och det talar ju inte direkt för att jag kommer stanna kvar.
Jag har gått igenom mina alternativ. Vad ska jag göra istället? Leva länge och olyckligt kniper en av topplaceringarna, leva kort och olyckligt kvalar till och med in snäppet över. Andra alternativ är att gå i landsflykt, fly till en annan stad, eller bara försvinna. Jag är ganska bra på att bara försvinna, men min långa erfarenhet säger mig att det inte löser särskilt mycket särskilt länge. Så jag vet inte. Låtsas som ingenting? Hoppas att jag glömmer bort hur kass, usel, hopplös och eländig jag är, och att jag en dag vaknar och känner att det ändå finns hopp för mig. Hur nu det skulle gå till. Jag vet inte. Inte ens musiken känns kul längre.
Jag är så dramatisk.
Jag är så olycklig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar