Drömmen om Berlin

Ich fahre nach Berlin! Så ligger det till. Allting är bokat, Berlin väntar på mig. Bara en sak hade kunnat vara bättre, om jag hade kunnat ta Manhattan först, men där drog ändå mitt schema och min plånbok en gemensam gräns.

Jag ser mig själv sitta i Berlin med Zenit framför mig. Jag har svarta kläder och ser konstnärlig och svår ut. Det är så man ser ut i Berlin, konstnärlig och svår. Runt mig finns gråa, fyrkantiga, sovjetbyggda hus insvepta i en tät, ogästvänlig dimma, och gatorna är nästan folktomma sånär som på en och annan tysk som insvepta i långa rockar stressar förbi. Nästan alla bär på paraplyn trots att det inte regnar. Någon har med sig sin hund, och blir irriterad när hunden plötsligt stannar och vägrar lämna en intressant stolpe. Jag sitter utomhus, vid ett runt metallbord under ett träd, och dricker långsamt en apelsinjuice. Det här är lite konstigt, för trädet är grönt och jag fryser inte, trots att det bara är i mitten av februari. Jag tror jag måste jobba lite på min bild av mig själv i Berlin.

Nu sitter jag istället inomhus på ett café, på hörnet vid samma ställe. Jag tittar ut genom ett stort fönster. Ibland åker det förbi lastbilar, vita, röda och gula, och det har börjat regna. Vattnet rinner sakta längs fönstret och de gråa, fyrkantiga, sovjetbyggda husen blir först otydliga och försvinner sedan helt när regnet ökar i styrka. Precis utanför fönstret kommer hunden förbi igen, en blöt, gulbrun hund. Den ser missnöjd ut. Jag ser den försvinna i regnet. Jag sitter kvar och väntar.