Via Flickr:
Mormor bodde i samma lägenhet i nästan 50 år, den senare halvan helt ensam. I helgen flyttade hon till ett hem, egentligen alldeles för sent. Jag vet inte om hon förstår att hon flyttat, men jag tror att hon saknar sin gamla lägenhet och alla sina saker som hon samlat på sig. Mormor var tidernas kanske största samlare.
Att gå igenom hennes lägenhet är inte alldeles enkelt. Där finns böcker, tidningar, kläder, gunghäst, glas av alla tänkbara storlekar, matkuponger från kriget, tavlor, fotografier, inköpslistor, miljoner och åter miljoner saker som inte har något värde för någon annan än henne. Och mig. Jag har försökt få någon slags ordning i hennes oordning, försökt rädda åtminstone några av hennes (och mina) minnen. Jag tror inte det gick så bra.
Hon visste inte vem jag var, trots bilden på henne, mamma och mig tillsammans. För ett år sedan grät hon när hon kände igen mig. Nu kommer hon inte ihåg att jag finns.
Det låter sorgligt, men jag känner mig ändå på något sätt lättad. Efter 25 års ensamhet måste det vara skönt att äntligen få glömma.
vad fint skrivet. kram
SvaraRadera