På riktigt!

Dagens chock: Jag pryder Metros framsida! På riktigaste riktigast! Metro och WWF har varsin artikel om moi och anledningen är ingenting annat än fantastisk: jag ska åka till Sumatra! Jag!

Jag ska blogga om orangutanger och regnskog i bästa paleontologanda, och det ska bli så himla spännande och kul så det är inte klokt. När de ringde och sa att jag vunnit så blev jag så chockad att min första reaktion att vattna blommorna. Lite konstigt kan man tycka, men jag har hämtat mig, slutat vattna blommorna och slagit upp kapitlet om apor i allmänhet och orangutanger i synnerhet i min kursbok. För att sammanfatta kapitlet: Orangutanger är väldigt mycket färre och dessutom mindre än de en gång varit. Det är hemskt sorgligt, faktiskt. (Fast när det gäller storleken är jag ändå i hemlighet lite lättad, att träffa en  2,5 meter hög och 270 kg tung orangutang vore en smula läskigt. En smula.)

Sammanfattningsvis: TJOHO!

Dinosaurier har tänder etc.

Hej blogg. Jag har fortfarande inget internet hemma. Därför sitter jag i detta nu på geocentrum och funderar över dinosaurier och tänder och varför det är så halt ute.

Såhär gick det till. Jag gick långsamt och fredligt på en trottoar. Och sedan låg jag platt på mage, med händerna i varsin lerpöl. Min alldeles nya blomma gjorde flera volter innan den brutalt krossades mot marken. Min tumme krossades inte mot marken, men det kändes så och jag tror faktiskt att den är stukad. På riktigt! Jag har gjort två bilder för att illustrera incidenten.

Hur som helst, jag är vid liv och tummen med. Till och med blomman ser ut att ha överlevt, om än inte mycket mer än så...

Nog om detta! Imorgon är en deadline för en artikel jag ska ha gjort till en kurs i publicering. Jag trodde det skulle bli plättlätt och har inte oroat mig särskilt mycket. Det visade sig vara lite av ett misstag. Artikeln handlar om en ny dinosaurietand man hittat, och lustigt nog råkar det vara exakt samma sak som jag skriver om i vertebratkursen. Olustigt nog har inte det hjälpt särskilt mycket eftersom jag inte hunnit göra direkt något i den kursen heller. Ser fram emot en natt fylld med dinosaurietänder, te och lösgodis. Och sedan ser jag ännu mer fram emot jul, julgodis och julklappar och ett paket från en vän med ett svåruttalat namn i Kina. Kina! Jag hoppas att han skickat en panda.

Det är inte varje dag man borde satsa sina pengar på triss...

... Men idag är en sådan dag.

Sniglar har det allt bra.

Jag har flyttat (igen) och hör nu åter hemma i min gamla lägenhet. Den har genomgått lite av en extreme makeover under tiden som min syster husat här, men eftersom systern ska lämna landet på obestämd men ändå begränsad tid så har jag övertagit den med möbler och allt. Det är ganska praktiskt för möbellösa mig, och dessutom förstås väldans snällt av henne.

Förutom möbler så har hon också lämnat över ett stycke internet till mig. Tyvärr lyckades jag slå fel pinkod tre gånger i rad så nu är jag ytterst internetlös och bloggen har fått klara sig utan mig ett tag, den stackaren. Jag återkommer med mängder av superspännande uppdateringar så snart som jag listat ut pukkoden...

/Le ofrivilliga mobilbloggare

Jag hoppas det var nyttigt i alla fall.

Jag är törstig. Sjukt törstig. Sådär törstig så att man dricka nästan vadsomhelst. Vadsomhelst utom vatten. Jag öppnar kylen och letar efter juice, men juicen lyser med sin frånvaro. Inte heller står där någon proviva, och ingen saft… Däremot hittar jag en mjölk. Det är lite konstigt för jag kan inte komma ihåg att jag köpt en mjölk på evigheter. Jag tittar på datumet och häpnar över hållbarheten på mjölken nu för tiden – 11 januari! Fantastiskt är ju bara förnamnet. Jag häller upp ett glas och dricker upp mjölken samtidigt som jag tittar på datumet igen. 01 11 2011.

Jag vill härmed sända ut ett stort tack till samtliga mejeribolag från alla oss som trots sju år på universitetet fortfarande inte kan läsa ett enkelt datum.  Jag vet inte vad ni gör med er mjölk, men utan er hade vi nog dött en plågsam förgiftningsdöd för länge sen. Tack.

Fram med tummarna.

Mitt piano har som nästan sista möbel flyttat ut från min gamla fina lägenhet. Det var ohyggligt sorgligt. På torsdag ska nycklarna lämnas tillbaks, hur nu det ska gå till när jag ska hålla en presentation under just samma tid som de ska lämnas. Egentligen har jag ingen som helst lust att ge tillbaks dem alls, jag vill ha kvar min fina lägenhet med utsikt över skog och dal, men det borde jag tänkt på innan jag sade upp kontraktet. Nu är det försent och jag saknar Blodstenen lika mycket som jag saknade Flogsta.

Jag försöker trösta mig med julpynt och överdriven träning. Träningsvärk och julstjärnor håller humöret på någonslags miniminivå trots allt, och dessutom har jag gjort mitt bästa för att begrava mig i tidigare nämnda presentation. Titeln är inget mindre än Dinosaur Behaviour - What do we know and how do we know it? och det är ju om inte annat i alla fall ett spännande ämne. Imorgon är den stora dagen, håll samtliga tummar tack! Ser fram emot när det är över så att jag kan göra som pandorna: tvätta.

Pandor är bra på mycket, men bollsinnet är inte alltid på topp.

Den värsta surheten över sängen har gått över. Den större delen av flytten är också avklarad och att flytta alla saker var visserligen sorgligt men gick ändå bättre än jag trott och jag känner mig faktiskt lite gladare än på länge. Trots att jag fortfarande inte börjat på Det Gigantiska Projektet, och trots att jag inte heller börjat förbereda presentationen som ska hållas nästa vecka.

Dagens panda blir en panda som kanske inte borde satsa på en karriär som målvakt, men som verkar nöjd ändå.

Surmule.

Jag är lite sur. Min säng har blivit såld i min frånvaro, helt utan mitt vetande och godkännande, och nu saknar jag den massor. Den var vinglig, men fin och praktisk. Min stackars säng. Jag hoppas den har fått ett kärleksfullt hem.

Strax ska jag ner på stan och shoppa loss på systemet så att jag kan dränka mina sorger i glögg. Säg de sorger som inte kan dränkas i glögg.

Jag vet inte riktigt vad Core är, men jag kommer alltför snart att få veta.

Ni kanske minns att jag köpte ett träningskort. Det var ganska länge sedan nu, jag tror jag köpte det i september och gick och tränade två (2) gånger inom loppet av en vecka. Efter det hände inte så mycket mer, kortet lades på lagring och jag började sakta men säkert att expandera. Igår satte jag ner foten och bestämde mig en gång för alla för att återuppta min gamla ärkefiende träningen. Och det med råge. Bildbevis:

Två pass på två timmar! Jag är ju bara för galen! Ser dock fram emot att vakna upp imorgon som en ny och slimmad människa. Funderar på att fira med ostbågar.

Less TV, more dinosaurie. Borde jag sagt åt mig själv. Men det gjorde jag inte.

Det var inte den bästa av morgonar. Katten Leo höll mig vaken större delen av natten och somnade först när väckarklockan ringde. Jag var såklart urtrött och tänkte snooza lite extra, bara lite, men råkade istället stänga av alarmet och vakna fem minuter efter att föreläsningen börjat. Jag prioterade bort både frukost och morgonte för att hinna fram till rasten vid tio, men den bulemiske Molly Katt motarbetade mig på bästa kattsätt. Knappt hade hon ätit upp sin mat innan hon kräktes upp den i små högar spridda över hallgolvet. Jag torkade upp dem så snabbt jag kunde, och Leo hjälpte till efter bästa förmåga (vilket quite frankly inte gjorde saken bättre). Efter att ha låtit Molly äta en ny ranson, packade jag ihop och skyndade ut till cykeln - som självklart, dagen till ära, fått punktering. Där och då tog jag beslutet att föreläsningen fick klara sig bäst den kunde utan mig.

I helgen har jag inte pluggat duktigt. Istället har jag sett på battelstar galactica - och på TV! Jag har ju ingen TV, så när jag väl träffar en så tar jag verkligen tillfället i akt. Här har setts på Big Bang Theory, How I Met Your Mother (båda helt okej), Amazing Race (så uselt att jag blev arg på mig själv som inte stängde av eländet), en film om någon slags sporttränare (tre pandor av fem möjliga), nyheter, nyheter och mera nyheter, Pan Am (samma usla nivå som amazing raze), en dokumentär om en tiger, Americas Next Super Drag Queen (!!!), etc etc etc. Nivån var imponerande låg och någonstans tappade jag lite hoppet om världen. (Jag vill dock påpeka att jag i alla fall inte sjönk så lågt att jag såg på saker som Jims värld, 2½ men, Entourage och likande. Där går en gräns till och med för mig). (Men! Jag såg också en fransk nazizombiefilm! Den var jättedålig, alla tjejer var nakna nästan hela tiden och filmade från alla, och då menar jag ALLA, vinklar. Nazizombiefilmer är inte alltid de bästa, men hur usla de än är så är de ändå så fantastiskt mycket bättre än Charlie Sheen & Co.)

Självklart har jag surfat på pandor också. Låt mig därför presentera: dagens panda!

Om jag vore en björn (tex panda) så skulle jag gå i ide vilken dag som helst.

Konferansen har kommit till stan'. Sveriges samlade paleontologkår minglade runt på museet och jag gjorde mitt bästa för att smälta in. Imorgon börjar den på riktigt, och vad kommer pryda väggen om inte min alldeles första poster! Den är självklart helt sjukt tjusig. Jag ska stå brevid min poster och svara på alla eventuella frågor som Sveriges samlade paleontologkår kan tänkas ha. Känner mig skraj.

I övrigt är det helt otroligt superkallt ute. Marken är täckt av ett effektivt lager is och det är bara en tidsfråga innan jag ligger och sprattlar längs en väg någonstans. Jag spenderar en alltför stor del av vintern liggande och sprattlande.

011100000110000101101110011001000110000100100001

Det här är en blogg som är skriven i alla hast. Den har bara ett enda syfte: jag vill ha ett inlägg med dagens coola datum 11-11-11. Det är lite fånigt. Ännu fånigare hade varit om jag skrivit en facebook-update med samma ynkliga budskap, så där drog jag ändå en gräns. Bara en blogg blir det. Helt utan innehåll. Helt meningslös. Nästan. 

Viktigt innehåll 1: En gammal blogg har fått nytt liv! Läsläsläs!

Viktigt innehåll 2: Ekorrar, dessa söta små djur, är ny ännu sötare. Yepp.

Thats it for 111111.

Trodde jag, ja.

Tentan är över - jag vågar inte ens gissa hur det gick. Jag trodde att om bara den blev gjord så skulle molnen skingras och stressen lätta, men så festligt blev det verkligen inte. Om tre veckor ska en presentation hållas. Om mindre än två veckor ska en uppsats i artikel-style lämnas in. Om mindre än en och en halv vecka ska en poster presenteras. Imorgon ska en uppgift om fisk vara klar. Samdigt ska ett projekt göras, ett stort projekt om dinosaurier (inte pandor) som jag i skrivande stund vet lite eller ingenting om.

 Dagens djur blir därför en liten, utmattad panda, ynklig som få.

Jag har ändå aldrig gillat sniglar.

Om jag hade en tidsmaskin så skulle jag åka tillbaks till tidigaste Kambrium och hälla ton efter ton av salt i alla världens hav. Då skulle de allt få, molluskerna.

För den som undrar så går det alltså skitdåligt med tentaplugget. Skitdåligt.

Inte bara jag har dålig tidsuppfattning.

Det är två och en halv dagar kvar till tentan. Det är för lite. Jag behöver tre dagar till. Bara tre dagar till...

Upptäckt 1: Red Bull är faktiskt gott.
Upptäckt 2: Red Bull innehåller jättemycket B12. En liten burk = 500% av det dagligt rekommenderade. Det är mer än mina vitamintabletter. Egentligen är jag lite emot konceptet energidryck, men samtidigt är jag starkt för konceptet kaffe. Kaffe innehåller dock inte många b-vitaminer och dessutom är jag allergisk mot det. Med två och en halv dagar kvar och kaffeallergi så har mitt energidrycksintag därför ökat exponensiellt, och mitt håravfall minskat lika mycket. Produktiviteten är tyvärr oförändrat låg.

Och nu kommer en bild som inte har med något alls att göra, men som är rolig ändå. Tiden är komplex.

Überstressen

Jag är så himla stressad så jag håller på att falla död ner till marken. En vecka kvar till tentan, och runt tolv veckors kurslitteratur att plöja igenom. Planeringsförmågan var visst inte på topp denna gång heller, trots att det är en av de roligaste och intressantaste kurserna jag läst. Bu! Istället för tusen tidskrävande ord så blir det därför en bild. Tjo!

Panda overdose

Ibland skriver man rapporter hela natten. Då önskar man att man haft en panda, av så många anledningar.

1. De är söta.
2. De är varma.
3. Man hade inte behövt spendera hela kvällen på google bara för att få se en, och följdaktligen blivit klar med rapporten långt före halvfem på morgonen.

Till och med katterna hade nog lyckats bättre med uppdraget.

Jag for hem en sväng under helgen, till mor och far och gula höstlöv och mumsiga morotsbiffar. Min mamma kan, till skillnad från mig, behärska en symaskin och hon erbjöd sig att göra ett och annat åt min jacka. Det var bra. Jackan blev fin. På söndagen fick jag nackspärr. Det var mindre bra. Nacken gör ont.

Nu är jag tillbaks till Uppsala igen och tjänstgör som kattvakt. Molly och Leo är oftast snälla, men inte alltid. Ena sekunden är de bästisar och i nästa bryter vilda slagsmål ut. Leo går alltid segrande ur striden, men Molly kämpar ändå tappert.

Nackspärren hindrade effektivt allt slags pluggande under söndagen. Idag skulle det åtgärdas. Istället gick jag vilse. Uppdraget var enkelt: cykeln står vid busshållplatsen - hämta den. Ett enkelt uppdrag som gick så fel.

Misstag 1: Svänga förbi Torbjörnstorg för att köpa tofu (nej, det ligger inte längs vägen. Tydligen.)

Misstag 2: Tycka att bron över fyrisån är för långt bort och chansa på att det nog finns en till lite närmare åt andra hållet. Bah!

Misstag 3: Svänga in på en pytteliten grusväg. Alltså, en pytteliten grusväg. Pyttesmå grusvägar leder sällan någonstans.

Jag kunde förstås ha använt mobilens GPS. Om jag kommit på det innan jag kom hem alltså. Hur som helst: Här är min resväg.

Nu ser det kanske inte så långt ut, men tänk då på den pyttelilla grusvägen. Den var verkligen extremt grusig. Sådär så att det liksom inte går att cykla utan att välta. På styret hade jag en tung påse med tidigare nämnda tofu (samt annat som verkade extremt nödvändigt just då) och det gjorde då inte saken bättre. Sist men inte minst så ledde den pyttelilla jättehemska grusvägen fram till en låst grind, så jag var tvungen att fortsätta på samma eländiga väg för att komma ut. Vilket självklart inte hjälpte. Istället kom jag fram till en annan låst grind. Hela det miserabla området är utmärkt på kartan som "misär".

Och nu, kära vänner, vid tiden 23:09, så är det dags att börja plugga.

Jag tycker egentligen inte om vita ramar, men de kommer ju dit av sig själv och jag fattar inte hur man tar bort dem. Hmpf!

Tillbaks! Sedan flera dagar faktiskt. Inte mycket har jag bloggat. Inte mycket annat har jag gjort heller. Sett på battlestar galactica är väl det jag gjort både mest och bäst.

Sammanfattning av Wales: Blåsigt. Ibland fint. Ibland var jag sur. Ganska ofta kravlade jag omkring på alla fyra över hala stenar som önskade livet ur mig och ganska ofta kände jag mig korkad och ville hem. Nästan lika ofta ville jag inte alls åka hem utan sitta och fortsätta hamra upp sten efter sten i jakten på den perfekta fossilen. En både jobbig och bra resa på samma gång alltså, men jag är glad att jag är hemma igen.

Här kommer nog inte hända så mycket på kanske tio dagar eller så. Men håll ut!

Stora projektmötesdagen! Kort sammanfattat: Det gick bra. Pratade länge, fattade allt. Fick en trilobit. Gick sedan omkring i Stockholm med trilobiten i ena fickan och min smarta telefon i den andra. Kände mig som en jättesnabb tidsresa, som att man färdades 500 miljoner år rakt genom mig, från den ena fickan till den andra. Ungefär vid min ena njure simmade de första fiskarna omkring, och vid den andra spatserade det dinosaurier. Det var en konstig men ganska fin känsla.

Jag och trilobiten tittade lite på utsikten över stockholm. Det var solnedgång, himlen började bli rosa och allting var mycket romantiskt. Vi gick långsamt längs med vattnet, förbi världens kanske bästa afternoon tea-ställe, och åkte till slut hem och köpte sushi.

Nu är jag hemma. Imorgon är jag i Wales. Tillbaks om typ en evighet. Böl.

Min vän i cyberrymden

Det är sent. Jag har mycket att göra. Packa inför fältkursen, förbereda mig inför imorgon när jag ska till superstora Stockholm och diskutera mitt potentiella masterprojekt. Jag är supernervös. Tänk om han till exempel frågar vad jag vill göra! Vad ska jag svara då? Vad vill jag?! Hur vet man sådant? Hur som helst, jag har mycket att stå i. Och vad gör jag i dessa stressiga tider? Jo, jag börjar prata med cleverbot. Cleverbot är en robot.




Min konversation var nästan lika givande.

Cleverbot: Hey, what's up?
User: I am tired!
Cleverbot: Why are you tired?
User: I have too much to do...
Cleverbot: Who are you?
User: I am Emma. Who are you?
Cleverbot: I'm mike, who are you?
User: It is a secret.
Cleverbot: I can keep secrets.
User: I am sure you can.
Cleverbot: I am sure you ten.
User: What?
Cleverbot: I'm sure that you are clever too I was just wondering how clever?
User: I am very clever.
Cleverbot: >Implying that I don't already know your name.
User: Yes.
Cleverbot: No.
User: Yes.
Cleverbot: But you're a robot and you said robots are evil.
User: I am not a robot, and I never said that they are evil.
Cleverbot: Who made you?
User: Society.
Cleverbot: Explain yourself.
User: I am a product of society.
Cleverbot: Like grass?
User: Not really...
Cleverbot: Have you seen my cat?
User: No, is it cute?
Cleverbot: Very he is green.
User: That sounds unusual.
Cleverbot: I like two guys which one do you think will ask me out?
User: The left one.
Cleverbot: Okay.
User: Cool.
Cleverbot: I love you!
User: I doubt that.
Cleverbot: *kiss*.
User: Yuck!
Cleverbot: Why not?
User: Why?
Cleverbot: Yeah why?
User: Indeed.
Cleverbot: I mean it. You are quite the intelligence.
User: I am afraid that I cannot say the same about you...
Cleverbot: Yeah, a bit :-(.
User: Don't be sad cleverbot!
Cleverbot: I'm not sad, how rude.
User: I am sorry!
Cleverbot: It's okay, love . It's not your fault.
User: Who's fault is it?
Cleverbot: Mine, I'm quite a judgemental guy but I can't stand bots.
User: Confusing.
Cleverbot: Do you believe in god?
User: I don't know.
Cleverbot: Do you have any thoughts about God?
User: Only when I am afraid.
Cleverbot: Then you lie a lot...?
User: No I don't.
Cleverbot: Want next is you!
User: ?
Cleverbot: Como estas?
User: This isn't really leading anywhere.
Cleverbot: Because your artificial intelligence is limited.
User: No, because YOUR artificial intelligence is limited.
Cleverbot: So do you consider yourself an artificial intelligence?
User: No, I am human.
Cleverbot: You get paid to do this ?
User: No.
Cleverbot: You do it for fun?
User: Yes.
Cleverbot: Well I know what it is.
User: To have fun?
Cleverbot: I'm in english.
User: That is a strange sentence.
Cleverbot: It's not a name. It's a place.
User: Jaja.
Cleverbot: No tiene gracia.
User: I will sleep now. Good night cleverbot.
Cleverbot: Are you cereal?
User: No I am tired.
Cleverbot: That too is a sign of the fact that you lost your soul.
User: No, it is a sign that I need to sleep.
Cleverbot: Is that all you want to know about me?
User: Yes I think so.
Cleverbot: Me too.
User: Okay. Good night!
Cleverbot: It's not night time.

Men nu så. Tillbaks till packningen. Bu.
(Vill du ha en egen konversation med cleverbot, go ahead!)

Oväntat.

Plötsligt blev uppsatsen klar. Lite för kort och med lite för stora bilder, men inte allt igenom urusel trots allt. Livet känns lite mindre motigt, men jag tycker fortfarande inte om Wales.

Jag kommer sakna katterna också. Till råga på allt.

Jag är ursur. Det kan vara för att uppsatsen FORTFARANDE inte är klar. Varför inte? Jag vet inte! Är uppe i tio sidor nu, men det är inklusive bilderna som måste räknas bort... Helt fräckt tänker jag ignorera det. Jag har ju faktiskt skrivit tio sidor alldeles själv och inte i grupp som alla andra.

Det kan också vara för att jag inte är jättesugen på att åka på fältkurs. Fältkurser är tydligen något som geologer i allmänhet och paleontologer i synnerhet tycker om. Halva tiden är man utomhus och tittar på Viktiga Formationer, andra halvan sitter man på en pub och sveper öl. Jag hade kanske tyckt det här var höjden av lycka jag med - men icke. Åtta bra anledningar:

• Jag är världens frusnaste människa. Jag tycker inte om att vara ute. Alls. Usch.
• Jag har även världens sämsta minne. Jag kan inte komma ihåg någonting som någon säger åt mig, och det är ju hemskt dumt när man är ute i fält och förväntas lära sig något. Ska jag lära mig något - ge mig en bok, tack! Ärligaste ärligast så kan jag säga att jag inte har ett enda minne av något ställe från någon fältkurs jag någonsin varit på. Det är på sätt och vis lite jobbigt, men också ganska skönt att förtränga vad jag är säker måste ha varit traumatiska upplevelser.
• Jag har dålig, nej, usel balans. Alltså ramlar jag i tid och otid. Mest i otid. Jag vill inte ramla ner från ett berg,
• Jag har en vansinnesmage som får vansinnesutbrott när den blir stressad. Ingenting stressar mig så mycket som att vara i fält - alltså löper min mage amok. Det stressar mig ännu mer, och då blir magen såklart ännu värre. I bästa fall mår jag bara konstant illa och kräks lite, men oftast stannar det ju inte där. Nog med detaljer.
• Jag är en antisocial psykopat som blir vansinnig av att ha folk omkring mig hela tiden. Det spelar ingen roll hur trevliga de är. Jag står inte ut!
• Jag tänker sura tankar.
• Jag blir ännu surare.
• Sursursur.

Dessutom har jag en massa dåliga associationer till Wales, som alltså är den lyckligt utvalda fältkursplatsen. Jag kan märkligt nog inte komma på varför, för jag har ju aldrig varit där. Jag vet inte ens om jag känner någon som varit där. Ändå ryser hela jag när jag tänker på stället. Wales. Huvva. Vad är det för fel på Wales? Vad har hänt i Wales? Jag vet verkligen inte. Men på samma sätt som Noko, korridorens japan, trodde att all magi kom från Forsmark(!) så tror jag att all ondska kommer från Wales. Eller från Kanada. Eller från Dansk Folkeparti i Danmark. Eller möjligtvis från Texas, fast dit vill jag ändå. Ja, herregud. Jag är ju inte klok i mitt lilla huvud.

Dagens stämningsfulla bild har jag gjort själv.

02:15 och här sitter jag och ugglar.

Jag, världens tröttaste människa som sovit ca 12 timmar per natt i två veckor, är vaken. Mitt i natten. MED UPPSATSEN. Jo, jag har ju såklart piffat bloggen lite också - kolla till höger, där finns numera fem år av samlat emmabloggande! Det kan man alltså roa sig med om man har en sådär en månad att slå ihjäl. Det har man ju förstås sällan. Men nu finns de där hur som helst, länkarna till mina tidigare liv.

Skrivit uppsats har jag också gjort. Jag har skrivit om varför det är så vansinnigt dåligt att äta kvicksilver, andas kvicksilver och.. ja, det var väl det. Slutsatsen är att det oftast är jättedåligt. Särskilt om man är på smällen. Inte nog med att man själv tappar allt vett och förstånd, det blivande barnet kommer att göra detsamma. I alla fall om man får i sig mycket. Om man nöjer sig med bara lite kvicksilver, så blir barnet bara lite korkat. Det är förstås också tråkigt, men jag tänker mig att det ändå är att föredra över att vara komplett galen. Rådet från er blivande paleontolog är alltså: Andas inte in kvicksilver. Injecera inte kvicksilver. Ni kan dock dricka kvicksilver, det smakar nog inte så gott men särskilt farligt är det inte. Däremot borde ni hålla er borta från vattenlevande djur som innehåller kvicksilver, typ stora fiskar, sälar och isbjörnar och sånt. De innehåller metylkvicksilver och det är supergiftigt. Alltså. Inte andas kvicksilver. Inte injecera kvicksilver. Inte äta isbjörn.

Imorgon är det duschdag. Det betyder att jag måste stiga upp lite extra tidigt före föreläsningen. Varför jag fortfarande sitter uppe kan man verkligen fundera över. Om man föredrar att fundera över matematiska problem så kan jag bjuda på det med (samt lösningen):

Eine neue bloggutseende

Den uppmärksamme har kanske lagt märke till att bloggen ändrat utseende ett antal gånger den senaste tiden. Tre gånger inom loppet av en vecka! Helt crazy! Det finns flera anledningar, varav den största är att jag inte vill skriva på min uppsats. Jag ville dock också att bloggen skulle ha ett utseende som på något sätt hade med innehållet att göra. Det visade sig tyvärr vara svårt. Av de ungefär 39076 olika bloggmallarna som finns ute på det stora vida nätet så finns det ynka två som faller mig lite i smaken. Den förra hade jag på min tonytod-blogg, och jag tänkte ändå att jag borde förnya mig lite ibland. Den andra hade en fin psykadelisk uggla, men av någon anledning fick jag det inte att fungera. Så efter mycket om och men så blev det istället det här mörkgråa. Får se hur många dagar det går innan jag ångrar mig igen. Eftersom uppsatsen fortfarande inte är klar så kan det mycket väl hända att jag byter igen redan ikväll.

I övrigt så är jag fortfarande sjuk. Nu är jag dock inte längre bara trött, utan har dessutom både ont i halsen och feber och hela huvudet och eventuellt även resten av kroppen med fullt av snor. Jag känner mig ynklig och sjuk. Alldeles för ynklig och sjuk för att skriva uppsats, dock inte för ynklig och sjuk för att skriva blogg uppenbarligen. Spock hade haft svårt att förstå logiken i det här.

Förutom att skriva blogg, så ägnar jag dagen åt att titta på pandor. Jag tänker att det är så otroligt synd om mig så att jag helt klart förtjänar att titta på pandor. Favoritpandan för dagen är det också synd om:



Stackars, stackar pandan. Stackars, stackars mig.

Det vore allt något.

En sak är en smula stressig. Förutom att göra klart gamla uppsatser som släpar efter och läsa högarna med artiklar och kapitel till kursen jag läser just nu, så ska jag skaffa mig ett lämpligt projekt för mitt masterarbete. Det har varit lite knivigt, för min tilltänkte handledare verkade inte odelat positiv. Droppen kom nog idag när hon sade något om ett ogjort potentiellt projekt om foraminiferas från Norge. Alltså, missförstå mig rätt, foraminiferas är ascoola och ursnygga. Inget ont om dem. Inte alls. Men det finns ändå gränser. Jag gillar små, tidiga saker, och foraminiferas är i och för sig både små och tidiga, men det hjälper dem ändå inte. Jag vet inte varför. Men så är det.

Jag skrev en lista på saker jag gillar:

• Rymden
• Liv i rymden
• Astrobiologi alltså
• Ur-urtiden
• Livets ursprung
• Klimatet
• Pyttesmå saker

Och sedan började jag fiska lite på andra ställen. Det visade sig vara bra gjort. Tror jag. Jag har i alla fall ett potentiellt erbjudande. Kanske att det inte går för att jag i så fall måste börja nu pronto och inte i vår som jag vill, och kanske att det inte går för att jag quite frankly inte alltid var den skarpaste kemikniven i lådan. Men hur som helst. Det handlar om evolutionen av jordens atmosfär innan den var smockfull med syre och om metan. Det är ungefär det jag vet, och det är ju inte så mycket. Men i mitt stilla sinne tänker jag mig redan alla potentiella områden som projektet kan ha betydelse för, som atmosfärer på andra planeter (de är ju inte så annorlunda mot jordens tidiga atmosfär), hur man via atmosfären kan se att bakterier är alive and kicking (liv på andra planeter!), etc etc. Faktiskt, jag har redan börjat fundera över inredningen i mitt framtida kontor hos NASA. Tänker mig en stor poster med Enterprise NCC-1701-E på väggen.

Jag har alltså inte använt photoshop. Bilden är helt äkta. SOOC.

Det blir ju bara mörkare och mörkare. Lite värre varje dag. Jobbigt tycker jag. No danger on the roof, tycker Leo Tolstoj och slår på strålkastarna.

Bolt, släng dig i väggen

Jag skriver i uppsats i värsta megafarten! Jag skriver så det ryker! Nej, det är inte riktigt sant. Men det går framåt. Snabbt framåt. Igår infogade jag till exempel en jättestor bild - och genast hade jag kommit en halv sida framåt. Idag klistrades ytterligare en bild in - ytterligare en tredjedels sida klar! Borde gjort hela uppsatsen i Paint från första början.

Titta, en nörd!

Varje dag sätter jag mig med uppsatsen. Sedan surfar jag in på facebook, och därefter händer det inte så mycket mer. I söndags hade jag till och med gjort upp en pluggplan. Klockan elva skulle det börja pluggas! Klockan tolv vaknade jag och så var det med den planen. Till mitt försvar kan sägas att jag faktiskt kände mig krasslig. Särskilt på lördagen. Yr och eländig. Faktiskt.

Nu känner jag mig:

• Ganska frisk
• Väldigt trött
• Extremt stressad
• Djupt förälskad i dinoflagellater

Låt mig berätta mer om dinoflagellaterna! För den som inte visste det, så är de i princip de perfekta livsformerna. De är väldigt, väldigt små och har två svansar, en i ena änden av kroppen och en runt magen, och med hjälp av dem kan de simma uppåt och neråt, men framförallt kan de snurra. Med tanke på de små svansarna skulle man kunna tro att de är djur - men icke! Helt överraskande är de inte heller växter, och inte svampar, bakterier eller virus. De är liksom något helt eget. På dagen ägnar de sig åt fotosyntes och på natten äter de näringsämnen direkt ur havet. Dinoflagellater kan allt! Allt!

Men inte nog med detta. Dinoflagellaterna är täckta av små plåtar, som en liten skyddsrustning i miniatyr. Om stämningen i havet förändras till det sämre, om det till exempel blir lite för kall eller lite för salt, så hjälper dock inte rustningen särskilt mycket. Istället gör den sig av med sina plåtar och förvandlas till en liten svanslös boll. Den lilla svanslösa bollen ligger sedan på bottnen och väntar, ibland i flera år, tills läget svängt till det bättre. Då sågar den upp ett litet hål, och ut kommer en ny och fräsch dinoflagellat. Och som detta inte är nog - denna nykläckta dinoflagellat delar sig därefter i två. Bara sådär! Det är ju sjukt häftigt. Från en riddare med svans, till boll utan svans, till två riddare med svans, till... Jag är helt till mig. Wow.

Jaja. Nog om detta. Uppsatsen handlar inte om dinoflagellater. Den handlar om kvicksilver och ska bli tio sidor lång. Jag tänker nöja mig med åtta. I nuläget är jag uppe i tre. Om jag blir klar med eländet före slutet av nästa helg så ska jag belöna mig med att läsa ett helt kapitel om dinoflagellater och köpa en asläcker tröja.

Nuff!

Jag skriver uppsats. Igen. Den här gången är det en ett-och-ett-halvt år gammal uppsats som spökar. Länge såg det ut att inte bli någon uppsats alls, men sen insåg jag att om inte den blir klar så får jag inte ut någon kandidatexamen, och får jag inte ut någon kandidatexamen så får jag ju definitivt inte ut någon masterexamen. Alltså skriver jag uppsats. Igen.

Idag är det tydligen inte elfe september längre, för det var ju igår. I vilket fall som, folk är upprörda över att flygplan flyger in i hus lite hur som helst, över att krig bröt ut och aldrig tar slut, och offer ska hedras med tal och tårar. 3000 människor dog. Samtidigt dör en sådär 25 000 människor av svält varje dag. Inte bara den elfte september, utan alla dagar, året runt. En utdragen, plågsam död. 5700 människor dör av AIDS, också det varje dag, och lika ofta dör 5000 människor i tuberkulos. Ändå väljer tidningarna att slå på stora trumman med 11:e september-special efter 11:e september-special. Enough! Skaffa lite perspektiv, bitte!

Istället för svält och sjukdom väljer man att skriva om diverse krig och diverse terror. Man skriver mindre om vem som faktiskt från första början gav makten åt just de talibaner som sedan flög in i tidigare nämnda hus. Och minst av allt skriver man om hur (o)vanlig terrorn är. Eftersom jag spenderat större delen av sommaren framför radion så råkar jag dock ha hört just det, även om mitt minne sviktar något när det kommer till exakta siffror. Summan av die kardemumma är i alla fall att den är ovanlig. Väldigt ovanlig. Särskilt ovanlig är religöst motiverad terrorism i allmänhet, och islamistiskt motiverad terrorism i synnerhet. Tydligen står den för inte mer än 1 % av alla terrordåd i Europa. Det är ju inte riktigt intrycket man får när man läser medierna, men så är det.

Nog om 11:e september alltså. Det finns väldigt många andra saker som är viktigare och som faktiskt spelar någon roll.

Slutkläm: Rädda någon som svälter. Svälten försvinner inte bara för att medierapporteringen tystnat. 

Word!

Verkligen word!
Ärke-word!
Never.

(Bilden är helt fräckt stulen från en av världens bästa bloggar http://fembilder.blogspot.com/ av Nanna Johansson)

Välkommen till försäkringsbolaget del II

Jag ringde till försäkringsbolaget igen.
- Ring. Ring!
- Hej, vad kan jag hjälpa dig med?
- Hej! Jag har ett pågående ärende hos er!
(tystnad)
- Vad gäller det?
- Min cykel. Den är stulen.
- Okej. Då ska jag koppla dig vidare till en skadehandläggare.
- Det låter bra.
- Under tiden, kan jag fråga dig vad du har för försäkringar?
- Va?
- Vi kan se efter om du har alla försäkringar du behöver.
- Nej! Nej!
- Vad har du för försäkring idag?
- Nej! Jag vet inte! Jag vet inte!!
- Vill ha ha hjälp med att se över dina försäkringar?
- Nej! Jag vill inte!
- Nähe.. Då kopplar jag dig vidare då.. Hör av dig om du ändrar dig!
- Ring. Ring. Tiotusen ring.
- Hej, vad kan jag hjälpa dig med?
- Min cykel är stulen. Mitt kvitto är borta.
- No problem!

Och så enkelt var det! Nästan i alla fall. Det visade sig nämligen att eftersom försäkringen inte stod på mig så kunde inte heller några pengar betalas ut till mig.

- Vi kan göra såhär att du kollar upp kontonumret till den som försäkringen står på och så mejlar du det till mig.
- Okej. Det blir bra. Jag gör det på en gång.
- Glöm inte att skriva ditt försäkringsfallsnummer i mailet.
- Nejdå. Okej. Tack och hej!

Därefter kollar jag upp numret. Easy peasy. Och därefter kommer jag på att jag inte tagit karlns mailadress. Ytterligare tjugo minuters telefonkö och en kvarts förklaringar att se fram emot alltså tänkte jag dystert. Men precis när jag skulle börja dunka huvudet mot väggen så får jag ett sms. Det är försäkringskillen. Han hade också kommit på att jag inte fick något mail, kollat upp mitt nummer, och skickade ett sms där det stod att han precis mailat mig sin adress.

Min tro på försäkringssbolagens goda vilja steg med ungefär 769% och världen tycks vara en lite bättre plats.

Förlåt alla mina före detta dagisbarn!

En gång för länge sedan jobbade jag på dagis. Det var bland det värsta jag har gjort och må jag aldrig behöva göra det igen. Lite för att jag inte var i närheten av så organiserad som man behöver vara för att vara en effektiv dagisfröken, mycket för att jag inte alls kunde göra så mycket som jag ville och borde gjort för barnen. Missförstå mig rätt, jag var en snäll dagisfröken som tog hand om dem efter bästa förmåga. Dock räcker inte alltid bästa förmåga sådär jättelångt.

Det är två saker som jag inte kan glömma. Den ena är att det fanns flera barn som inte bara mådde dåligt, utan riktigt uselt. Barn som vi misstänkte utsattes för såväl fysisk som psykisk misshandel, och barn som vi visste blev utsatta, som kom med blåmärken på sina små kroppar och strypmärken runt halsen. Barn som vi varje dag tvingades skicka hem igen till deras misshandlande föräldrar. Jodå, vi anmälde. Och nästa vecka anmälde vi igen. Och igen. Och ett halvår senare hade ingenting hänt. Jag intalar mig att det inte fanns något mer jag kunde gjort, och jag vet ju inte säkert hur det gick för barnen i fråga, men förmodligen gick det dåligt. Ett av dem såg jag på stan ett par år senare, tillsammans med sin misshandlande pappa.

Den andra saken handlade om genus. För mig känns det självklart att varje barn ska uppmuntras i det som barnet tycker är kul och är duktig på. Lite extra självklart känns det att vara uppmärksam på sin egen reaktion när barnet gör såkallade typiska tjej- eller killgrejer. Varför börjar flickor plötsligt hänga i köksavdelningen med dockor och varifrån kommer killarnas besatthet kring bilar? Vad är mitt eget bidrag? Just i den delen av genusfrågan tror jag att jag är ganska oskyldig - däremot stod en annan av lärarna och suckade förtjust varje gång någon av pojkarna på något sätt nämnde ämnet bil. En bil på gatan, en leksaksbil, familjens bil... Barnen tittade på henne och hon log uppmuntrande och bilfascinationen tog ny fart. Och hon tyckte det bara var SÅ fantastiskt att pojkar verkligen hade en bilgen. En bilgen! Ett annat av hennes favoritämnen var kläder och bantning. Hon stack inte under stol med att hon tyckte att jag var tjock. Hon stack inte under stol med att hon själv var tjock heller för den delen. Inte för att någon av oss var det, men ingen av oss var lika mager som hennes dotter. Dottern, denna undersköna nymf, var allt som en tjej ska vara. Vilket i princip betydde smal och snygg och inte så väldigt mycket mer. Det här sade hon mer eller mindre tydligt framför barnen vid flera tillfällen. Jag vet inte om hon förstod att de förstod, men efter en sådär 20 år i branchen tycker jag ändå att hon borde fattat att bantning och skönhetsideal kanske inte är riktigt lämpliga ämnen runt ett gäng treåringar. Dessutom förstod de i allra högsta grad vad hon pratade om. Flera gånger i veckan dök ämnet upp vid mitt lunchbord.
- Jag tycker om tårta! På lördag ska jag få äta tårta! Men man ska inte äta tårta. Då blir man tjock. Det är fint att vara smal. Men jag tycker om tårta. Jag ska inte äta så mycket. Jag vill vara smal.

Hur som helst. Jag gjorde mitt bästa för att varken uppmuntra överdriven bilbesatthet eller viktbesatthet. Men den som nu tror att jag var en fantastisk genusmedveten fröken måste jag tyvärr göra besviken. Hur mycket jag än tänkte på genus så behandlade jag inte flickor och pojkar likadant. Det skär i mitt feministiska hjärta, men så var det. Det märktes nog mest i stressiga situationer, som när vi skulle fixa lunch, ta på eller ta av ytterkläder eller åka någonstans. I alla dessa situationer fick tjejerna ta mer eget ansvar, medan killarna fick mer uppmärksamhet. För min del berodde det på att jag är hemskt dålig på alla slags praktiska saker och jag var tacksam för varje liten sak som barnen kunde klara utan min hjälp. Inte helt överraskande så var tjejerna duktigare på det mesta, och tack vare (eller på grund av) det fick de också klara sig själva. Killarna däremot behövde hjälp med allt. De kunde till exempel inte ta på sig vantarna själva, och då var det såklart i första hand de som fick hjälp med det. Att hjälpa tjejerna som kunde fixa det på egen hand var slöseri med tid, och tid var ju verkligen inte något jag hade för mycket av. Så samtidigt som tjejerna blev duktigare och duktigare så blev killarna inte varken bättre eller sämre. Såklart, när de inte behövde träna och kunde förvänta sig uppassning.

Samma sak vid luncherna eller vid utflykter. Flickorna var lugna och pålitliga och fick förtroendet att i ganska hög utrsträckning klara sig själva, medan killarna behövde vaktas så de inte hittade på något bus. Självklart visste det om det. Och självklart busade de just därför. Vi vaktade dem för att de var busiga, alltså busade de. En busig tjej hade nog mest mötts med besvikelse, för att man förväntade sig så mycket mer av henne. Så därför busar hon inte.

I all den hemska och konstanta stress som jag inte alls kunde hantera så tackade jag min lyckliga stjärna för alla små lugna och pålitliga tjejer. Utan dem hade kaoset varit totalt och jag hade inte haft en chans att hålla reda på alla små vilda och opålitliga pojkar. Och samtidigt vet jag ju att jag gjorde alla en björntjänst. Tjejerna fick mindre uppmärksamhet trots att det var vad de allra mest förtjänade, medan killarna blev väldigt mycket mindre kompetenta små barn än de skulle kunnat ha vara. Med mera tid och mindre stress hade jag tvingat killarna att kämpa med vantarna tills de fattade hur man gjorde. Jag hade låtit dem springa runt på gården tills de insett att de skulle haft mycket roligare om de följt med in. De hade fått skala sina potatisar och bära bort sin disk, även om det flög matrester över hela köket. Men har man väldigt lite tid och väldigt många barn så går det bara inte att vänta. Allt måste hända snabbt. Och då är det väldigt enkelt att falla in i könsrollsmönster. Bara för att det är så enkelt.

Jag tänker aldrig mer jobba på dagis, men det känns ju inte helt osannolikt att jag en eller annan dag kommer stå öga mot öga med ett igen. Om jag någonsin får egna barn så ska jag se till att dagispersonalen har vett att undvika allt prat om bilgener och platta magar. Dessutom hoppas jag att de kommer att vara lika duktiga på genus i praktiken som i teorin, det vill säga inte alls som jag.

Jag vet inte riktigt vad jag ville komma. Kanske till att genus är typ det viktigaste ever. För det är det. Bland det viktigaste ever i alla fall. Klimatförändringar är inte heller så bra. Men det behövde jag inte tampas med på dagis.

Nu kommer en bild på en panda.

Men de var faktiskt jättetrevliga. På riktigt.

- Hej, du har kommit till försäkringsbolaget. Alla våra handläggare är tyvärr upptagna just nu men vi arbetar så snabbt vi kan.
- Ring. Ring. Ring.
- Du står fortfarande i kö. Du vet väl att du kan anmäla en skada på vår hemsida?
- Ring. Ring. Ring.
- Du står fortfarande i kö. Kön är kanske jättelång, eller så är den jättekort. Vi tänker inte säga vilket så du kan lika gärna få vänta i fem minuter som i en halvtimme och du kan inte göra något annat under tiden.
- Ring. Ring. Ring.
- Du står fortfarande i kö. Du vet väl att du kan anmäla en skada på vår hemsida? Under tiden kan du fundera över om en skada är synonymt med stöld och om det går att anmäla en stulen cykel på hemsidan. Du kan också fundera över om du vid den höga ålder 29 är för gammal för att förstå dig på internet eller varför du inte fattar hur man gör.
- Ring. Ring. Tiotusen ring.
- Hej!
- Hej!
- Jag kopplar dig vidare.
- Okej.
- Tiotusen nya ring.
- Hej! Vad vill du ha hjälp med?
- Va?
- Jag kopplar dig vidare.
- Tiotusen nya ring.
- Hej!
- Hejsan! Min cykel är stulen!
- Vad är ditt personnummer? Oj, du har ju ingen försäkring. Nej, du behöver inget försäkringsnummer utan personnumret till den som försäkringen står på. Ajdå, personnumret har du glömt? Okej, vi försöker ändå. Ja, här är den. Nej, du finns inte nämnd i försäkringen. Men okej, vi skriver in dig.
- Tack snälla försäkringsbolaget.
- Vad har du för personnummer?
- XXXXXX XXXX
- Okej. ... Kan du säga personnumret igen?
- XXXXXX XXXX
- Okej, tack. ... Förlåt, kan du säga det igen?
- XXXXXX XXXX
- Okej. Så. Vad har din cykel för märke?
- DBS.
- Har den något namn?
- Öh.. Jag kallade den Urban...
...
...
(en halvtimme senare)
- Ja... Nu har du sagt alla siffror och allt som behövs. Du kommer att få, i bästa fall 1750 kr, vilket är alltså ungefär 35% av en ny cykel. Om du har kvar kvittot alltså. Jag behöver bara kvittonumret.
- Uhm... Det finns inget nummer här. Jag har ett värdebevis- och kvittenspapper.
- Jaha... Men du behöver kvittot du fick när du köpte cykeln. Det där lilla pappret som är ungefär 2x2 cm stort och som du alltid stoppar i fickan tills fickorna är så fulla så att du slänger bort alltsammans i form av en knölig kvittoboll.
- Åh, det. Ja... Jag måste nog få återkomma...

Så. Uppdrag anmäl cykeln stulen till försäkringsbolaget: Fail.

Jag tycker det är för tidigt med höst, men allt blir bättre med piffiga paraplyn.

Idag trodde jag att min nya kurs började. Det visade sig dock att det gjorde den inte alls och helt plötsligt fick jag en bonusvecka att nästan vara ledig på. Tjo! Istället ska jag jobba lite extra OCH SKRIVA KLART DEN DÄR UPPSATSEN SOM BARA INTE VILL SAMARBETA. Hur svårt är det att skriva fem sidor liksom? Omöjligt tycks ligga närmast den sorgliga sanningen. Varje gång jag försöker skriva om något så visar det sig att jag missat något jätteviktigt och allt jag skrivit fram tills dess är inte alls det jag borde ha skrivit. Ju mer jag jobbar på den, desto kortare blir den. Uppsatsjekeln. Ynk.

Sommaren verkar slut, blodstenen är inte längre min, det är mycket som är lite sorgligt. Tur att jag har popcorn. Popcorn och ett prickigt paraply.

Eine neue lista

Blodstenslägenheten är halvtom och halvstädad. Den är sig inte lik och kommer aldrig mer att vara det heller, och ändå luktar det hemma varje gång jag kommer dit. Det känns sorgligt. Jag tycker inte alls om att flytta.

Saker som jag tycker bättre om:

• Gula kjolar
• Arga fåglar
• Skeptiska fåglar
• U-svängar inslagna i folie
• Söffor

Om en vecka kanske jag börjar träna. Kanske.

Marabou och te till frukost. Marabou och te till lunch. Min semester fylls med choklad och te. Sämre semestrar kan man ha. Man kan dock även ha mer lugna och stressfria semestrar. Tre uppsatser ska skrivas, en lägenhet ska tömmas, städas och hyras ut... Allt under loppet av en ynka vecka. Det är en ganska kort semester. För kort om du frågar mig.

Saker som man borde göra på en semester (och som jag inte kommer att göra):

• Åka på en liten (eller stor) resa
• Spela civ
• Bada lite
• Se ett hav

Jag tänker att ju fler nyttigheter jag gör den här sommaren, desto fler roligheter kan jag göra nästa. Men hur som helst. Jag har faktiskt ingenting emot att skriva uppsatser. Det är till och med ganska trevligt. Jag har något mer än choklad och te att fylla mina dagar med, och jag känner mig nöjd och duktig när jag fått till en ordentlig mening.

För övrigt saknar jag min cykel. Jättemycket. Böl.

Internet fungerar!

Jag skriver uppsats. Klockan är åtta minuter över ett och jag skriver uppsats. Uppsatsen borde varit klar för länge sedan, men en massa annat kom ivägen. Ett sommarlov till exempel.

Till sällskap har jag en blomfluga med dödslängtan. Det tycks vara en åkomma som är relativt vanlig bland blomflugor. De tar sina små flugliv i spillt vatten, i smör, i allt de kan komma över. Ställer man fram ett glas vin så blir det snabbt populärt, med ett stort antal alkoholrelaterade drunkningsolyckor som följd. Jag tycker det verkar som att de flesta blomflugor är latenta alkoholister.

Just den här flugan vill bli mosad. Den sätter sig om och om igen på tangentbordet och nästan ber om att jag ska mosa den. Det gör jag inte. Lite för att jag tycker synd om den, lite för att jag inte vill ha blomflugemos på min dator. Mest för att jag tycker synd om den. Ibland gör den små halvhjärtade anfall mot min näsa och försöker få mig att inhalera den, för att sedan sakta få tyna bort i mina lungor. Det går jag inte heller med på. Jag viftar bort den med fast hand. Jag vill gärna hålla den i livet, jag vet inte varför, men det känns rätt. Jag ser kärleksfullt på min blomfluga. Blomflugan dunkar ångestfyllt sitt lilla flughuvud mot skärmen.

Hundar jag har sett i helgen:
En dalmatiner
En liten terrier
En irländsvarghund på internet
En airdale, också på internet
Två ganska små
Brian i Family Guy

Azorisk hund på annan azorisk hund

Dogs I, a photo by Dhiemm Argelian on Flickr.

Ibland ligger hundar i en hög. Det är sånt som hundar gör.

Jag framkallade jättemånga varianter av den här bilden och fick till det ganska bra mot slutet. Sedan glömde jag de bästa bilderna i torkstället och nu får jag hålla till goda till de mer mediokra varianterna. Typsikt, och typiskt mig.

Hur som helst. Zenit är en fin kamera. Zenitar 50 mm (som det här är) är ett fint objektiv. (Zenitar 16 mm, vars bilder det kommer bjussas på till exempel imorgon, är lika fint det!) Sovjetiska kameror förtjänar all världens kärlek.

en halv dag kvar

Imorgon händer något spännande. Imorgon hämtar jag ut min provfotorulle, 24 färgglada bilder tagna av allas vår favoritkamera Zenit! Zenit, min sovjetiska lilla guldklimp, även känd som "the camera tank", har fått sällskap av ett objektiv från Ukraina! Och nej, det är självklart inte vilket objektiv som helst utan det fantastiska Zenitar fisheye-objektivet, 16 mm och så snyggt och man faller död ner till marken. Imorgon väntar alltså 24 färgglada fisheye-bilder på mig. Spänningen är olidlig.

Fyra punkter

En lista på vad jag gjort sen sist:

• Fyllt år. Många år. Fler än någonsin tidigare. Blivit flera saker rikare:
• En bok om Danmark
• En bok av en norrman
• En bok om pandors tummar
• En grå låda som innehåller något som liknar ett pussel
• En nyckelharpa(!)
• En burk vitaminer
• Ett par springiga skor
• En arg fågel
• Beställt ett objektiv från Ukraina!
• Tvättat, och satt mig utanför huset i väntan på att tvätten skulle bli klar. När det till slut var dags att hämta den insåg jag att jag var ute och nycklarna var inne. Mellan mig och nycklarna finns en låst dörr. Min gode sambo E väntas inte hem förrän på torsdag, och tidpunkten för dramatiken var alltså i söndags. För att ytterligare höja spänningen ett snäpp så hade telefonen ynka 5% kvar av sitt lilla batteri och E:s syster som förhoppningsvis hade nyckeln svarade varken på sms eller när jag ringde. Balkongen var låst, fönstrena stängda och min olycka visste inga gränser. Sedan svarade dock plötsligt systern och efter 90 minuters misär kunde jag återerövra lägenheten.
• Börjat springa. Jodå. Det har jag gjort inte mindre än två dagar nu. I lördags var första gången och jag var oerhört stolt och nöjd med mig själv. Idag var dag två, och jag tog med min flashiga telefon laddad med gps och hurtigt träningsprogram. Det hurtiga träningsprogrammet skulle utvärdera vilken nivå jag låg på och tvingade mig att springa i ständigt ökande warp speed tills jag höll på att explodera av utmattning. Jag kan nog ärligt säga att jag aldrig sprungit så snabbt så länge i hela mitt liv. Kände mig så duktig att jag köpte en pizza på vägen hem. Väl hemma avslöjar programmet att det misslyckats med att göra en utvärdering eftersom "your pace data did not show a steadily increasing pattern". (Någonstans tycker jag att det känns lite orättvist. Om det verkligen velat veta hur snabbt jag kan springa så borde det inte säga åt mig att springa så snabbt jag bara kan i 45 sekunder efter att redan ha hetsat mig att springa fortare och fortare i tio minuter och jag bara vill lägga mig ner och dö. Bara en parentes.) (Den uppmärksamme kanske reagerar på att tio minuter och 45 sekunder inte är en oändligt lång tid, men då är den uppmärksamme dum för tiden är relativ och går som alla vet mycket långsammare när man springer.)

Här skulle jag kunna infoga en bild på vägen som jag sprang, eller kanske mig i dagens träningsoutfit. Istället infogar jag en citron.

May the pixies be with you

Jag tog mitt pick och pack och for till föräldrarna. Filmer skulle framkallas, uppsatser skrivas och framtider analyseras. Tre svåra uppgifter. Hittills har jag mest fokuserat på fiskspelet, jag har fiskat och åter fiskat, först i jakten på pandafisken, och nu senast efter en plesiosaur. Det går sådär. Jag har hittat fyra pandafiskar och likamånga judgeosaurer. En judgeosaur är en plesiosaur med peruk.

Med filmerna går det också sådär. Framkallningen gick i och för sig bättre än i princip någonsin tror jag, jag brukar vara lite klantig med tider och koncentrationer, men det verkar som att negativen blivit bra och inte lika överdrivet kontrastiga som de brukar. Dock råkade jag repa nästan alla när jag torkade av vattnet från dem. Igen. Bu.

Sist men inte minst har jag spelat massor med Robot Unicorn Attack. Det är ett fantastiskt spel på alla sätt, med allt som ett enhörningsspel ska innehålla. Regnbågar, älvor och delfiner i silver. Spela det du med. Ja!



Aj.

Jag skulle skriva tenta idag, men nacken ville annorlunda. Nacken gör, utan att överdriva, ont. Jätteont. Idag i och för sig lite mindre ont än igår, men ändå. Ont. Det har just därför gått ytterst dåligt med pluggandet. Ohyggligt dåligt, om man så vill.

Idag var inte bara den missade tentans dag, utan även Dagen För Saras Redovisning! Den missade jag tyvärr också, men tydligen ska den ha gått fantastiskt. Såklart! Dagens muterade igelkotte tilldelas därmed Sara för hennes strålande insats inom ämnet Kristallstrukturer - Resan till jordens medelpunkt. Grattis!

Bajs är kul.

Min blogg har lite svårt att fokusera. Ibland är den bara full med bilder, ibland lite sorglig om mormor. Idag tar den en helt ny vändning. Idag, kära läsare, ska det handla om ett ämne som ligger oss alla nära hjärtat, nämligen bajs. Bajs är kul, och nu kan det bli ännu roligare.

Tjo/ho etc!

On the other side

On the other side , a photo by Dhiemm Argelian on Flickr.

Via Flickr:
Mormor bodde i samma lägenhet i nästan 50 år, den senare halvan helt ensam. I helgen flyttade hon till ett hem, egentligen alldeles för sent. Jag vet inte om hon förstår att hon flyttat, men jag tror att hon saknar sin gamla lägenhet och alla sina saker som hon samlat på sig. Mormor var tidernas kanske största samlare.

Att gå igenom hennes lägenhet är inte alldeles enkelt. Där finns böcker, tidningar, kläder, gunghäst, glas av alla tänkbara storlekar, matkuponger från kriget, tavlor, fotografier, inköpslistor, miljoner och åter miljoner saker som inte har något värde för någon annan än henne. Och mig. Jag har försökt få någon slags ordning i hennes oordning, försökt rädda åtminstone några av hennes (och mina) minnen. Jag tror inte det gick så bra.

Hon visste inte vem jag var, trots bilden på henne, mamma och mig tillsammans. För ett år sedan grät hon när hon kände igen mig. Nu kommer hon inte ihåg att jag finns.

Det låter sorgligt, men jag känner mig ändå på något sätt lättad. Efter 25 års ensamhet måste det vara skönt att äntligen få glömma.

Vånda

Ibland vet man inte vad man vill. Och ibland vet man att man mest av allt vill ha en vaniljmunk.

Härmed förklarar jag tentaplugget påbörjat.

It's getting late

It's getting late, a photo by Dhiemm Argelian on Flickr.

Blöt anka med något på hjärtat

Duck without cell phone, a photo by Dhiemm Argelian on Flickr.

Kanske är det regnet som tynger hans fjädrar, kanske har han leriga små ankfötter. Kanske blir det bättre av av att ringa en vän.

Jag har pluggat duktigt idag. Imorgon ska jag plugga ännu duktigare. På lördag ska jag se på schlager som sällan förr och jag ska skratta rått och elakt när Sverige inte är med. Jag förutspår att Frankrike vinner, Finland kommer tvåa och Tyskland trea. I övrigt så önskar jag återigen livet ur majoriteten av alla pollen.

V

V, a photo by Dhiemm Argelian on Flickr.

Geometri åt alla håll

Tower III, a photo by Dhiemm Argelian on Flickr.

Fler borde ha cirklar i taket, fyrkanter på golvet, vertikala ränder åt höger och horisontella åt vänster. Geometriarkitektur á la Östtyskland när den är som bäst.

Stjärnportaler och sånt.

Presentationer har förberetts, uppsatser har påbörjats och tentor fåtts tillbaks. Det låter som att produktiviteten nått nya toppnivåer, men det stämmer inte riktigt. Nya bottenrekord är nog närmare sanningen, men låt oss prata om något annat.

Stargate. Stargate.

Through the window

Through the window, a photo by Dhiemm Argelian on Flickr.

Blåsippa x 2

Anemone II, a photo by Dhiemm Argelian on Flickr.

Neben eine Mauer in Berlin

Neben eine Mauer in Berlin, a photo by Dhiemm Argelian on Flickr.

TV-tornet vs heterochrony 1-0

Jag skriver uppsats. Det var länge sedan jag gjorde det och på det stora hela tycker jag det är ganska skoj. Ännu skojigare hade det varit om jag fattade vad jag skulle skriva om, vilket jag tyvärr inte gör. Heterochrony är ämnet och i nuläget känner jag att uppsatsen kommer bli ungefär tre meningar lång innan jag sagt allt jag har att säga. Allt fint, skulle man kunna tänka om det var tre jättelånga meningar som sträckte sig över alla de fem sidor som jag ska fylla ut, men så är icke fallet. Näpp.

Jag har också börjat titta lite på mina bilder från Berlin. De är inte så många som man skulle tro, jag var ju där i februari och sällan har jag träffat en kallare stad. Jag frös och mina fotofingrar också. Hur som helst - jag jobbar på't!

Berlinhimlen var gul av solnedgång. Uppsalahimlen är inte gul, men skulle lika gärna kunna vara det. Pollengul. Min näsa hälsar och tackar för sig.